Camillas boklåda

Via Bokhora hittade jag till Petra och en tanke om att göra 2007 till ett temaår. Värsta chansen att läsa mer av sånt som jag har läst lite av tidigare!

Så vad läsa.. pjäser är inte alls min tekopp, så jag har läst alldeles för lite såna. Men det går faktiskt bort. Jag funderar på att läsa fem böcker av Steinbeck, fem kvinnliga författare, eller fem klassiker. Amerikansk och engelsk modern litteratur läste jag en del av @uni, men däri ingick varken Thoureau eller Whitman.

Ska låta tanken mogna lite mer...än är det inte årsskifte.

Johanna Ingelsheim föds 814 som tredje barnet och enda dottern till kaniken med den hedniska hustrun. Hon är vetgirig och orädd, vilket förstås blir ett bekymmer när det enbart är hennes bröder som får utbildning. Kvinnans plats är ju i hemmet! Äldste brodern Matteus griper in och lär henne läsa och skriva, i största hemlighet, för får fadern veta något, så...

Hennes vetgirighet har inga gränser och hennes starka vilja att se något mer än hembyn får oanade konsekvenser. Hon får ta en del stryk från fadern..Till slut inser hon att det enbart är förklädd till man som hon kan skaffa sig frihet och kunskap. Kunskapstörsten gör att hon skaffar sig kunskap inom filosofi, religion och medicin och äventyrslustan tar henne ända till Rom där hon hamnar i centrum av påvehovet. Och till slut blir hon vald till påve!

Den himlastormande, jublande och förbjudna kärleken till Gerold följer henne genom alla äventyren. De är åtskilda mer än de är tillsammans och det förbjudna drabbar henne sedan som påve...

Underbara, underbara, underbara bok! Intelligent kvinna går sin egen väg i en tid där kvinnor knappt är värda mer än barnen hon producerar, gör karriär som man när hennes kön kommer ifatt henne. På baksidan står "Påven Johanna är en storslagen historisk skildring fylld av kvinnlig list, romantik, mänsklig grymhet och maktbegär..." Framförallt är den en historia om en intelligent kvinna som vänder spelets regler till sin egen fördel och utnyttjar systemet, när det är som mest emot henne och andra av hennes sort. Hon stimulerar, imponerar och glädjer. I den här boken försvinner bokstäverna om man lägger ihop den, så den här boken har tagit mig en natt och en flygresa att läsa ut. Den går inte att släppa ifrån sig!

Mer bra böcker till folket! :)

Bild: Adlibris

Fredrikke Leuenbach är 21 år och året är 1875. Hon tillhör Köpenhamns högre medelklass och är förlovad med en riktig tråkmåns. Bröllopet planeras och det broderas monogram och planeras och donas. Hennes liv i övrigt är rent ut sagt TRÅKIGT.

Och så möter hon av en slump Fredrik Faber, förlossningsläkare, som umgås med hennes fästman. Han är uppmärksam, varm och han SER Fredrikke. Hon lever förstås upp i hans närvaro. Från att knappt ha haft ett eget socialt liv, inlemmas hon nu i Fredriks och hans syster Amalies umgänge med picknick i parker, skratt och intellektuella konversationer. Hennes fästman blir surare och surare.

När Fredrikke förstår hur det ligger till tar hon mod till sig och gör slut med tråkmånsen, till familjens stora fasa! HON, Fredrikke! Hon gifter sig med läkare Faber, om än under något, hm, annorlunda omständigheter. Omständigheter som kommer att prägla hela deras framtida liv tillsammans.

De lever tillsammans i sin kombinerade våning och praktik och Fredrik lever för medicinen. Fredrikke blir mer och mer ensam, även om paret utåt sett är oerhört lyckliga. Och vad händer på onsdagskvällarna i praktiken?

Fredrikke, eller Rikke som Fredrik kallar henne, utvecklas från en skir, blyg fröken till en bitvis riktigt bitig..ragata, kan man nog säga. Fredrik är gentleman uti fingerspetsarna, vänlig, varm, humoristisk och...hemlig. Jättehemlig, faktiskt. Inte förrän i slutet av boken förstår man riktigt hur hemlig han har tvingats vara.  Amalie, Fredriks syster är Rikkes raka motsats, sprudlande och livlig, något som stela Rikke förfasas över. Men trivs med, det är så lätt att vara sig själv i hennes sällskap.

Jag saknar redan bokens alla härliga karaktärer och alla saker de hittar på: kälkåkning, alla konversationer. och allt festande. Jag saknar sensualiteten och kärleken mellan Fredrik och Rikke, hennes trånande. Och jag saknar att bli överraskad -den här boken tar vändningar läsaren definitivt inte är beredd på.

På många sätt påminner den om Michael Fabers "Sugar -kvinnan som klev ut ur mörkret" på det sättet. Starka kvinnoporträtt med många dimensioner, mångfacetterande och fascinerande karaktärer vid sidan om huvudpersonen; alla karaktärerna utvecklas på, ibland, oväntade vis. Och båda historierna tar vägen åt oväntade håll.

Dessutom väcker Kaarsbols bok tankar om samhällets konventioner och regler. Jag gillar inte att säga det om böcker, för det verkar som att de är så predikande, vilket den här DEFINITIVT inte är. Mer utmanande, kan man säga.

Dumma dumma boken som är slut. Tänk att man redan har läst alla BRA böcker!

^{Bild: -Bokus}

På var sitt håll.

Lydia först och Arvid är lite bitter. Han söker tröst hos en flicka, något som visar sig leda till en son. Föräldrarna har ingen tanke på att gifta sig, utan Arvid försörjer sonen, vilket får min respekt att växa för honom. Han gifter sig också, vilket kommer som lite av en överraskning för honom, då han inte har tänkt den tanken alls. Två barn "välsignas" de med och ett stort socialt umgänge.  Arvid vantrivs i äktenskapet och kan inte få Lydia ur tankarna.

10 år senare möts de igen och börjar ta upp kontakten, båda gifta på sitt håll. Här börjar det bli lite bittert. Okej att det inte var det enklaste att ta ut skilsmässa på sent 1800-tal, med försörjning, barn och det sociala stigmat som det kunde innebära, men var lite ansvarsfulla människor! Och det tjörvar verkligen till sig, framförallt mellan Arvid och Lydia. Kanske är de inte vad de en gång var, ens för varandra och risken för besvikelse är överhängande. Lydia är kanske den av de två som förändrats mest...

Men visst lider jag med dem, fångade på varsitt håll i trista äktenskap med någon de inte älskar och med kärleken så nära. Men ändå så långt ifrån.

Jag fascineras av språket. Jag uppfattar det som så enkelt, men det fångar känslor och stämningar och tankar som är allt annat än enkla. Jag tänker inte ens kommentera att det är gammaldags (äro, gingo, etc.) och därmed markera att det inte är något negativt för mig.

En glödande komplex kärlekshistoria väl inbäddad i den tidens sociala väv. Jag behöver nog läsa den igen när jag inte är så nyfiken på hur det ska gå för dem, så att jag inte behöver ha så bråttom att komma vidare och kan fokusera på detaljer mer. Slutet gjorde mig besviken, men det kanske var det enda möjliga. Förstås är den bra, även om otrogna människor alltid gör mig lite putt. Och den är faktiskt tidlös, även om den väldigt exakt är placerad i en tidsålder. Och underbar i allt sitt kärlekskranka, längtande, lidande. Och mitt i den praktiska realiteten som kallas vardag. Jo, jag tyckte om den.

^{Bild: AdLibris (fast den bok jag lånade var faktiskt charmigare. Men det här var den enda jag hittade bild på, så håll till godo...)}