"Generation X" av Douglas Coupland
Den här är då den sextiotredje boken jag läste första bloggåret. Och jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Hypen har undgått mig, då jag hör inte till Generation X. Jag känner igen en del av resonemangen och ironiserandet över samhället och fenomen i det, men njää, så himla bra är inte boken. Och visst, den har sina ironiska poänger, men den känns lite som en mesig American Psycho vad gäller samhällsbeskrivningarna.
Andy, Dag och Claire är "overeducated" och "understimulated", bor i bungalows tillsammans i öknen och tillbringar tiden med att arbeta i låglönejobb i servicesektorn, utan några bra framtidsutsikter, och berätta historier för varandra. Jag fastnar mest för Dag, för han är så himla blasé och skäms verkligen inte för sig. Han bryr sig inte om vad folk tycker och är dessutom så charmig att människor förlåter honom för ungefär allt hans beteende ställer till med.
Till slut blir jag faktiskt lite uttråkad av att ingenting egentligen händer i boken och jag fattar inte att personerna i boken inte tar självmord eller åtminstone GÖR nånting med sina liv. Jag funderar oxå på varför Coupland har valt det slut han har valt och efter lite funderande, så funkar väl det oxå.
Längst ner på i stort sett varje sida finns ett eller ett par begrepp typiska för Generation X definierade och förklarade, ofta med en intelligent och ironisk twist. Jag lär mig ett par såna, men de har efter en dag försvunnit.
Så, jaa, det var väl en skön läsupplevelse, men inte så mycket mer...
Har ni läst den? Vad tyckte ni?
"David Golder" av Irené Nemirovsky
Det här är en av de böcker som oxå ska räknas in i de böcker jag har läst under mitt första bloggår, även om mitt tyckande om den kommer in på det "nya" året.
Jag tyckte så mycket om "Efter stormen" att jag beslöt mig för att se om det fanns annat att läsa av Nemirovsky. Lite googlande ledde mig till slut ner i bibliotekets öppna magasin där en tidig upplaga av "David Golder" fanns. Boken kom ut 1931 och förordet är förstås skrivet i presens, då författaren fortfarande är i livet, vilket lämnar en lite läskig känsla, då vi vet vad som hände henne....Förordet låter antyda att det är en "rasskildring", vilket får mig att dra öronen åt mig lite. Men att använda begreppet "ras" var kanske lite mer pk då än nu.
Boken handlar om affärsmannen David Golder och hans egoistiska och pengakåta (ursäkta franskan) hustru och barn. Den stora behållningen även i den här boken är personporträtten och skildringen av dessa genom dialoger och relationer. Som i "Efter stormen" har personerna trovärdiga bakgrundshistorier, men här är det nästan enbart nattsvart: både hustrun och dottern är enbart giriga och gnidiga. Visserligen mjuknar dottern en aning efterhand, men fortfarande utgörs den mesta kontakten mellan mannen och hans familj av frågor och svar kring ökade ekonomiska bidrag. Dock är de fruuktansvärt otrevliga och jag fattar inte att folk valde att ändå umgås med dem. Som statusmarkörer, kanske...
Den "ras" som skildras skulle vara judarna, som snåla, giriga och gnidiga, ständigt ute efter att göra bra affärer och riktiga klipp. Trots dålig hälsa. Boken tecknar oxå ett porträtt av kvinnorna som enbart intresserade av den frihet som pengar kan ge. Dottern säger sig vara förtvivlad över att hon tvingas gifta sig med en äldre herre för pengar, istället för med sin (relativt) fattige älskare. Från en plånbok till en annan. En nästan desperat kamp för frihet, that is. Och vilken frihet sen...
Det är obehagligt, men läsvärd, välskriven och tankeväckande obehaglighet. För visst kan man tänka sig att moderna goldrar finns.
"Första tvättmaskinen i Ohtanajärvi" av Ester Cullblom
En söt samling berättelser om hur det var att leva "förr i världen" i övre Lapphelvetet. Bokens titel kommer från den första berättelsen, vilken just berättar om hur folk reagerade när den första tvättmaskinen kom till byn. Många av karaktärernas reaktioner känner jag igen från hur människor i min uppväxt skulle reagerat på nymodigheter, så jag ömsom drar på smilbanden och skakar på huvudet. Cullblom skriver om små människor, vilket jag uppskattar. Många av de betraktelser hon gör känner jag även igen från lokala skribenter hemifrån som skriver om "förr i tin", vilket inte gör något alls. Jag drar på smilbanden där oxå. Att läsa den här boken är som att sitta vid köksbordet och höra nån tantaluring berätta om hur det var. Småputtrigt, lent och vänligt. Man känner nästan kaffedoften och hör köksklockan ticka :)
Jag gillar egentligen inte novellsamlingar, eftersom jag sällan tycker att jag hinner lära känna karaktärerna och att historierna blir för "snuttifierade". Men den här samlingen är annorlunda. Jag hinner fortfarande bara bekanta mig med karaktärerna, men historierna känns avslutade. De lämnar något att fundera på och skildrar många aspekter av livet i nybyggarland i ett väldigt behändigt format. Kanske räknas
Boken är av det lättplöjda formatet och jag läste med lätthet ut den på en kväll innan jag somnade. Vilket är just det sätt som böcker av den här typen inte ska avnjutas för en optimal läsupplevelse. Det går för fort, helt enkelt. Jag önskar att jag hade tålamod att läsa samlingar av det här slaget långsamt, så att jag hinner njuta av orden och tankarna som döljs där bakom. Men nej, istället plöjer jag boken som om det inte fanns någon morgondag.
Kanske är det dock så att det kortare formatet är det som bäst lämpar sig för såna här betraktelser. Jag har bara inte vett och/eller tålamod att uppskatta det.
"Utan mig" av Marie Desplechin
De bokhororna, de bokhororna.. Jag läste om ett alternativ till Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam på bokhoras blogg och eftersom jag var så förälskad i den boken, så hoppade jag genast iväg till bibblan för att låna hem "Utan mig" av Marie Desplechin.
Olivia hyr, som Camille, ett vindskrypin i ett hus i Paris och försöker få ordning på sitt liv. Hon umgås allt tätare med hyresvärden, en tvåbarnsmor som sliter som spökskrivare. Och vänskapen växer.
Det är bättre än Tillsammans. Och värre. Fast bättre. Fast värre. Olivia har en fruktansvärd historia, men boken är berättad i högre tempo med annan berättarteknik och faktiskt lite bättre, kan jag tycka. Personerna är lite mer oförutsägbara, lite mer realistiska, än i Gavaldas roman.
Och jag blir helt varm i kroppen av den omtänksamhet och kärlek som visas, mellan barnen och Olivia och oxå mellan modern och Olivia. Och förbannad för att Olivia har fått en så jävlig start på livet.
Sen stör jag mig lite på modern som berättare. Det är ibland inte helt lätt att förstå hennes reaktioner, men när jag har läst vidare en bit, så inser jag att det jag inte förstår hos henne, är sånt jag inte har förstått när det gäller mig heller. Så kanske är det rätt bra, ändå. Sådär mänskligt rörigt, som det kan bli ibland.
Berättelsen dessutom hoppar lite i tiden. Jag har ibland svårt att avgöra om de händelser som det berättas om sker efter varandra även i tid, eller om det har förflutit tid dem emellan. Det stör mitt lästempo, då jag ibland tvingas stanna upp och fundera över hur händelserna hänger ihop.
Dock blir jag inte lika förtjust i de här människorna som i Camille, Philibert och de andra. Jag blir helt enkelt inte lika kär i den här boken, så är det.
Olivia hyr, som Camille, ett vindskrypin i ett hus i Paris och försöker få ordning på sitt liv. Hon umgås allt tätare med hyresvärden, en tvåbarnsmor som sliter som spökskrivare. Och vänskapen växer.
Det är bättre än Tillsammans. Och värre. Fast bättre. Fast värre. Olivia har en fruktansvärd historia, men boken är berättad i högre tempo med annan berättarteknik och faktiskt lite bättre, kan jag tycka. Personerna är lite mer oförutsägbara, lite mer realistiska, än i Gavaldas roman.
Och jag blir helt varm i kroppen av den omtänksamhet och kärlek som visas, mellan barnen och Olivia och oxå mellan modern och Olivia. Och förbannad för att Olivia har fått en så jävlig start på livet.
Sen stör jag mig lite på modern som berättare. Det är ibland inte helt lätt att förstå hennes reaktioner, men när jag har läst vidare en bit, så inser jag att det jag inte förstår hos henne, är sånt jag inte har förstått när det gäller mig heller. Så kanske är det rätt bra, ändå. Sådär mänskligt rörigt, som det kan bli ibland.
Berättelsen dessutom hoppar lite i tiden. Jag har ibland svårt att avgöra om de händelser som det berättas om sker efter varandra även i tid, eller om det har förflutit tid dem emellan. Det stör mitt lästempo, då jag ibland tvingas stanna upp och fundera över hur händelserna hänger ihop.
Dock blir jag inte lika förtjust i de här människorna som i Camille, Philibert och de andra. Jag blir helt enkelt inte lika kär i den här boken, så är det.
"På Y-fronten intet nytt" av Peter Eriksson
Som motvikt till böcker om roller ur kvinnors perspektiv som jag har läst en del av, så fick Peter Erikssons "På Y-fronten intet nytt" följa med hem från bibblan häromsistens.
Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan...typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). "På Y-fronten intet nytt" är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är "fjolligt" och "bögigt"?
Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.
Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?
Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara "Eller så blir du människa istället för man". Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).
Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför "männen är som de är", något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.
Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?
Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev...fast karlar har kanske humor de med? ;)
Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan...typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). "På Y-fronten intet nytt" är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är "fjolligt" och "bögigt"?
Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.
Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?
Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara "Eller så blir du människa istället för man". Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).
Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför "männen är som de är", något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.
Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?
Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev...fast karlar har kanske humor de med? ;)
"De goda kvinnorna från Kina" av Xinran
Xinran fick som radiojournalist i Kina höra massvis med historier om hur det var att leva som kvinna i Kina och många av historierna utspelar sig under kulturrevolutionen, en tidsperiod som har förstört mycket för både män och kvinnor i Kina. I "De goda kvinnorna från Kina" är några av de historierna samlade, tillsammans med historier ur författarens egen uppväxt.
Det här är ingen sträckläsningsbok och ingen man gärna läser på kvällen innan man ska somna, då man antingen inte kan somna eller enbart drömmer mardrömmar. Historierna berättar om kvinnor som inte blir sedda som människor likvärdiga männen, utan som objekt man kan förfara med ungefär hur som helst. Incest, våldtäkt, att bli bortgift till partiet är bara några exempel på vad konsekvenserna av detta kan bli.
Det känns ibland otroligt att de här historierna faktiskt är sanna och att kvinnorna faktiskt har överlevt övergreppen. Och att de har kunnat utföras! Vad en regim kan göra med människor. Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten ochså även här.
Jag funderar över varför historierna känns så otroliga. Framförallt är det avsaknaden av respekt för individen och det systematiska förtrycket av en grupp människor vars enda, men ständiga, fel är att de är födda utan snopp och med förmågan att bära barn. Det är med fascination blandad med förundran över mänsklighetens "förmågor" som jag konstaterar att en social lag (att kvinnor är underordnade männen, vilket innebär att de kan behandlas som.. arbetsredskap och leksak) så fullständigt kan dominera ett samhälle under så lång tid, ner på individnivå. Ett samhälle kan i sanning skapa elaka människor. Men även genomstarka överlevare. De kinesiska kvinnorna som får komma till tals här (och även deras drabbade medsystrar) är verkligen sådana.
Det här är ingen sträckläsningsbok och ingen man gärna läser på kvällen innan man ska somna, då man antingen inte kan somna eller enbart drömmer mardrömmar. Historierna berättar om kvinnor som inte blir sedda som människor likvärdiga männen, utan som objekt man kan förfara med ungefär hur som helst. Incest, våldtäkt, att bli bortgift till partiet är bara några exempel på vad konsekvenserna av detta kan bli.
Det känns ibland otroligt att de här historierna faktiskt är sanna och att kvinnorna faktiskt har överlevt övergreppen. Och att de har kunnat utföras! Vad en regim kan göra med människor. Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten ochså även här.
Jag funderar över varför historierna känns så otroliga. Framförallt är det avsaknaden av respekt för individen och det systematiska förtrycket av en grupp människor vars enda, men ständiga, fel är att de är födda utan snopp och med förmågan att bära barn. Det är med fascination blandad med förundran över mänsklighetens "förmågor" som jag konstaterar att en social lag (att kvinnor är underordnade männen, vilket innebär att de kan behandlas som.. arbetsredskap och leksak) så fullständigt kan dominera ett samhälle under så lång tid, ner på individnivå. Ett samhälle kan i sanning skapa elaka människor. Men även genomstarka överlevare. De kinesiska kvinnorna som får komma till tals här (och även deras drabbade medsystrar) är verkligen sådana.
"Bitterfittan av Maria Sveland
Sara är trettio, småbarnsförälder, radiojournalist och oääääändligt trött. Och bitter. En riktig bitterfitta, faktiskt. När lille knodden är utklämd börjar mannen veckopendla och ser knappt sin son förrän denne är tre månader. Och har mage att klaga på att Sara vill ha avlastning (=sova hela nätter) när han är hemma. Han har ju jobbat hela veckan, ju! De hamnar så småningom hos familjeterapeuter som ler överseende när paret berättar att de vill ha rättvisa i sin tillvaro. Rättvisa i ett parförhållande är visst överskattat. Så hon drar iväg en vecka till "tönt-Teneriffa" för att sova. Och tänka. Över hur eländigt det är att vara kvinna, eftersom det är så himla svårt att vara jämställd.
För att vara så bitter är hon jädrans klarsynt, den där Saran. Min erfarenhet av bittra människor är annars att de har fastnat i ett evigt papegojande om hur bittra de är. Sara är skarptänkt och intelligent. Och därför jädrigt bitter.
Jag är inte gift, har inga (små)barn och inget heltidsjobb. Mitt livspussel ser således annorlunda ut än Saras, men jag brottas ändå med många av hennes funderingar och inser att om jag inte aktar mig så kan jag bli lika bitterfittig. För jag tycker allt att det är ett rätt negativt ord. Jag vill vara konstruktivt ilsken över orättvisor, så att vi kommer nån vart här i världen. Om man har blivit bitterfittig, så har väl ilskan bara surnat. Eller?
Plöjbok med mycket tankemat. Jag läser och blir så arg på Saras sambo som tydligen inte fattar nånting om att bli förälder, utan mest tycks se sonen som en accessoar till Sara och inte som ett ansvar som även är honom givet. Ett ansvar som han bara smiter ifrån och lämpar över på henne som en påse tvätt. Så gör man bara inte!!
Må inga småbarnsmammor någonsin drabbas av karlar som honom. Må blivande föräldrar i fortsättningen diskutera och bestämma om föräldraledighet innan knodden är där. Långt innan. Må föräldrar dela på föräldraledigheten, låta sin partner växa och vara sig själv samt älska sina barn och varandra besinningslöst.
Må fler läsa bitterfittan och annan litteratur, så att vi kommer nånstans i den här jävla världen.
---
Men det finns ju såklart en massa bra pappor här i världen. Och några av de bloggar. Som Alvas pappa, Leos pappa, och Isabellas pappa.
För att vara så bitter är hon jädrans klarsynt, den där Saran. Min erfarenhet av bittra människor är annars att de har fastnat i ett evigt papegojande om hur bittra de är. Sara är skarptänkt och intelligent. Och därför jädrigt bitter.
Jag är inte gift, har inga (små)barn och inget heltidsjobb. Mitt livspussel ser således annorlunda ut än Saras, men jag brottas ändå med många av hennes funderingar och inser att om jag inte aktar mig så kan jag bli lika bitterfittig. För jag tycker allt att det är ett rätt negativt ord. Jag vill vara konstruktivt ilsken över orättvisor, så att vi kommer nån vart här i världen. Om man har blivit bitterfittig, så har väl ilskan bara surnat. Eller?
Plöjbok med mycket tankemat. Jag läser och blir så arg på Saras sambo som tydligen inte fattar nånting om att bli förälder, utan mest tycks se sonen som en accessoar till Sara och inte som ett ansvar som även är honom givet. Ett ansvar som han bara smiter ifrån och lämpar över på henne som en påse tvätt. Så gör man bara inte!!
Må inga småbarnsmammor någonsin drabbas av karlar som honom. Må blivande föräldrar i fortsättningen diskutera och bestämma om föräldraledighet innan knodden är där. Långt innan. Må föräldrar dela på föräldraledigheten, låta sin partner växa och vara sig själv samt älska sina barn och varandra besinningslöst.
Må fler läsa bitterfittan och annan litteratur, så att vi kommer nånstans i den här jävla världen.
---
Men det finns ju såklart en massa bra pappor här i världen. Och några av de bloggar. Som Alvas pappa, Leos pappa, och Isabellas pappa.
"Storm över Frankrike" av Iréne Némirovsky
Jag tilltalas i vanliga fall inte av böcker av den här typen: med många huvudkaraktärer och med handling som utspelar sig över en lång tidsperiod. Ändå var det något med "Storm över Frankrike" som jag fastnade för. Bokens historia hör dit. Némirovsky skrev romanen under brinnande krig (WW2), tvingades på flykt och gasades till slut i ett koncentrationsläger (hon tillhörde en rysk-judisk bankirfamilj). Manuskriptet var en av få ägodelar som i en resväska bevarades av hennes dotter, oxå på flykt. Boken utgavs långt efter krigsslutet.
Boken handlar om Frankrike under ockupationen 1940-1941 och är uppdelad i två delar. I "Junistorm" får vi följa ett antal grupper som lämnar Paris för att fly undan tyskarna som är på väg att invadera staden. Hög som låg tvingas lämna staden hals över huvud och vi följer dem när de packar sina tillhörigheter och när de beger sig ut ur Paris. Némirovsky skildrar väldigt skickligt vad som psykologiskt händer med människor i kris och under press, vilket i praktiken innebär att de uppvisar ett gäng avskyvärda egenskaper. Hon skildrar mycket mycket trovärdigt både rikas och fattigas kamp för att komma ut ur Paris med livet i behåll och det känns inte märkligt att den allvetande berättaren byter person att fokusera på (vilket är mitt intryck från andra böcker av samma karaktär).
I "Dolce" utspelar sig historien i en by dit en invasionsstyrka kommer. Fransmännen är inte förtjusta i det, milt uttryckt, men fogar sig och inkvarterar tyskar i sina hem. Bemöter dem dock med tystnad, fäller rasistiska kommentarer där bakom gardinerna och svär över de flickor som roar sig med tyskarna kvälls- och nattetid. En tysk officer inkvarteras hos två kvinnor, en yngre kvinna med sin man tillfångatagen och hennes svärmor, bittter över att svärdottern och inte sonen som har sin frihet. Och tysken är, sin tyskhet till trots, en vänligt sinnad varm människa.
Jag ska erkänna att jag är hjärtinnerligen trött på andra världskriget. Det analyseras strategier, vapenslag, politik till den grad att jag snart krääks. Den här historien skildrar dock kriget från de drabbades sida: människorna i de samhällen som invaderas och ockuperas, liksom de soldater som blir utkommenderade i kriget, berättar om hur det är att överleva i krig. Den har spår efter så mycket egenupplevt att fasorna, rädslorna och de små stråk av lugn, lycka och kärlek som finns mitt i det fasansfulla blir så mycket trovärdigare, så mycket mer levande.
Krig är ett strategispel med riktiga människor som spelpjäser, där spelplanen inkräktar på, och läggs över, vanliga människors liv och levnadsutrymme. Makthavarna, strategier och taktikanalyser är tacksamt långt borta i Némirovskys bok, både i historien och hos karaktärerna. För kriget drabbar sällan dem så hårt som vanliga dödliga.
"När seklet var kort" av Bohumil Hrabal
Den här boken lånade jag för att jag förälskade mig i de första meningarna. Det fanns ingen baksidestext, utan endast en bild av författaren och det var varken ett namn eller ett ansikte jag kände igen, så jag slog upp förstasidan och började läsa:
"Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas oxå ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av det rosa ljust grått ljus, silkat genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav."
Förälskelser i böcker ska man ta allvarligt på, så den här fick förstås följa med hem.
"När seklet var kort" berättas ur bryggeriföreståndarens fru Maryschkas synvinkel och handlar om hennes och hennes mans liv vid ett rätt litet tjeckiskt bryggeri. Och hur man gör goda korvar och gott öl. De är så olika man kan bli, men lever ändå lyckliga tillsammans. Hon är en rasande självständig kvinna och tvekar inte att göra vad hon vill. Som att cykla genom byn tokfort med håret som en gyllene svans efter sig och ta med sig tokige farbror Pepin på bryggeriets tak, mest för att...de har fått ett infall att göra så.
Bryggeriföreståndaren, Francin, tycker egentligen att det är skönast när hans fru är sjuk och ligger till sängs, så att han vet var han har henne och inte behöver vara orolig. Man förstår efter ett tag att frugan nog är väl självständig för Francins (och hennes) bästa, men det är hejdlöst, dråpligt roligt. Farbror Pepin kommer på besök och ska bara stanna i fjorton dagar, men det visar sig att det blir betyyydligt längre än så. 14 år närmare bestämt. Han är heller inte riktigt klok och bryggeriarbetarna roar sig på hans bekostnad. Vad bokens titel anspelar på förstår man först en bit in i boken och då blir det väldigt kort. Och roligt :)
Jag hade inga som helst förväntningar på den här boken och blev (inte helt otippat) positivit överraskad. Det är en varm historia berättad med omsorg, försiktighet och stor exakthet. Som gör att man blir varm och glad i magen :) Boken har ett fantastiskt språk med meningar som liknar Kafkas i längd och bisatser, men som gör historien mustig och väl berättad. Den känns inte skriven, utan just berättad, som man berättar en historia muntligt.
När jag söker mer information om boken, så förstår jag att Hrabal är en omtyckt tjeckisk författare och att När seklet var kort är den första delen i en löst sammanfogad trilogi som delvis är självbiografisk. Det betyder att det finns minst två böcker till av den här författaren att upptäcka! Det visar sig oxå att det är Hrabals mor som är bryggeriföreståndarens hustru.
Mer om Hrabal kan ni läsa hos Designtankar. Där finns oxå bra länkar till andra artiklar om författaren, bland annat en djupare analys av hans författarskap.
Nån fler som har läst något av Hrabal? Vad tyckte ni?
"Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas oxå ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av det rosa ljust grått ljus, silkat genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav."
Förälskelser i böcker ska man ta allvarligt på, så den här fick förstås följa med hem.
"När seklet var kort" berättas ur bryggeriföreståndarens fru Maryschkas synvinkel och handlar om hennes och hennes mans liv vid ett rätt litet tjeckiskt bryggeri. Och hur man gör goda korvar och gott öl. De är så olika man kan bli, men lever ändå lyckliga tillsammans. Hon är en rasande självständig kvinna och tvekar inte att göra vad hon vill. Som att cykla genom byn tokfort med håret som en gyllene svans efter sig och ta med sig tokige farbror Pepin på bryggeriets tak, mest för att...de har fått ett infall att göra så.
Bryggeriföreståndaren, Francin, tycker egentligen att det är skönast när hans fru är sjuk och ligger till sängs, så att han vet var han har henne och inte behöver vara orolig. Man förstår efter ett tag att frugan nog är väl självständig för Francins (och hennes) bästa, men det är hejdlöst, dråpligt roligt. Farbror Pepin kommer på besök och ska bara stanna i fjorton dagar, men det visar sig att det blir betyyydligt längre än så. 14 år närmare bestämt. Han är heller inte riktigt klok och bryggeriarbetarna roar sig på hans bekostnad. Vad bokens titel anspelar på förstår man först en bit in i boken och då blir det väldigt kort. Och roligt :)
Jag hade inga som helst förväntningar på den här boken och blev (inte helt otippat) positivit överraskad. Det är en varm historia berättad med omsorg, försiktighet och stor exakthet. Som gör att man blir varm och glad i magen :) Boken har ett fantastiskt språk med meningar som liknar Kafkas i längd och bisatser, men som gör historien mustig och väl berättad. Den känns inte skriven, utan just berättad, som man berättar en historia muntligt.
När jag söker mer information om boken, så förstår jag att Hrabal är en omtyckt tjeckisk författare och att När seklet var kort är den första delen i en löst sammanfogad trilogi som delvis är självbiografisk. Det betyder att det finns minst två böcker till av den här författaren att upptäcka! Det visar sig oxå att det är Hrabals mor som är bryggeriföreståndarens hustru.
Mer om Hrabal kan ni läsa hos Designtankar. Där finns oxå bra länkar till andra artiklar om författaren, bland annat en djupare analys av hans författarskap.
Nån fler som har läst något av Hrabal? Vad tyckte ni?
"Ca$ual" av Oxana Robski
Den här låg utlagd på ett av bibblans bokbord när jag var där sist. Den karaktäriserades som "rysk chic-lit" och där var Nyfikna Camilla såld: den följde med hem.
Huvudpersonen, vars namn vi inte får veta, är gift, men kommer på sin man med att vara otrogen och separerar. De hinner inte mer än göra det, så mördas hennes man och hon blir förstås misstänkt. Sen dyker mannens älskarinna upp och är gravid. Det är upptakten på en historia om Rysslands noveau riche (hur stavar man det??) som påminner mig mer om American Psycho än någon chic-litt jag har läst (med reservation för att jag inte har läst så mycket ur den genren..).
Hon bestämmer sig för att hämnas sin mans mördare och beställer en hitman (som man beställer bord på en restaurang, ungefär), men det visar sig senare att fel man mördas. Dessutom drabbas hennes nystartade företag av myndighetsproblem (det vore väl inte Ryssland annars..). Hon är helt knäckt i ungefär 10 min, åker till Indien och sen är allt frid och fröjd; hon samlar på broderade kuddar, halsband och funderar på att köpa hus.
Baksidestexten utlovar att boken är som Desperate Housewives i kubik, men DH är ju iaf ibland lite mänskliga. Här är det bara yta. En av hennes väninnor har slagit vad om $50 000 att hon skulle vara rökfri under ett år; det diskuteras hur mycket man kan utnyttja sina älskares ekonomiska tillgångar; lyxshopping; funderingar på nya spenderingar, när företaget hon startar håller på att gå i konkurs etc. Alla kvinnor är dessutom beroende av sina män/älskares plånböcker.
Hon har ett barn som figurerar lite i utkanten av historien. Dottern bor...hos mormodern, tror jag och huvudpersonen behandlar henne lite som en accessoar, någonting man umgås med när man inte är upptagen med att festa, driva ett företag eller träffa andra vänninnor eller älskare.
Obehagligt och osympatiskt, men väl skrivet.
Huvudpersonen, vars namn vi inte får veta, är gift, men kommer på sin man med att vara otrogen och separerar. De hinner inte mer än göra det, så mördas hennes man och hon blir förstås misstänkt. Sen dyker mannens älskarinna upp och är gravid. Det är upptakten på en historia om Rysslands noveau riche (hur stavar man det??) som påminner mig mer om American Psycho än någon chic-litt jag har läst (med reservation för att jag inte har läst så mycket ur den genren..).
Hon bestämmer sig för att hämnas sin mans mördare och beställer en hitman (som man beställer bord på en restaurang, ungefär), men det visar sig senare att fel man mördas. Dessutom drabbas hennes nystartade företag av myndighetsproblem (det vore väl inte Ryssland annars..). Hon är helt knäckt i ungefär 10 min, åker till Indien och sen är allt frid och fröjd; hon samlar på broderade kuddar, halsband och funderar på att köpa hus.
Baksidestexten utlovar att boken är som Desperate Housewives i kubik, men DH är ju iaf ibland lite mänskliga. Här är det bara yta. En av hennes väninnor har slagit vad om $50 000 att hon skulle vara rökfri under ett år; det diskuteras hur mycket man kan utnyttja sina älskares ekonomiska tillgångar; lyxshopping; funderingar på nya spenderingar, när företaget hon startar håller på att gå i konkurs etc. Alla kvinnor är dessutom beroende av sina män/älskares plånböcker.
Hon har ett barn som figurerar lite i utkanten av historien. Dottern bor...hos mormodern, tror jag och huvudpersonen behandlar henne lite som en accessoar, någonting man umgås med när man inte är upptagen med att festa, driva ett företag eller träffa andra vänninnor eller älskare.
Obehagligt och osympatiskt, men väl skrivet.
"The dead hour" av Denise Mina
Min orgie i social misär och brottslösande á la Mina fortsätter. Näst på tur på läslistan stod "The Dead Hour" som är den andra i serien om journalisten Paddy Meehan. Vad jag tyckte om den första finns att läsa här.
I den här har Paddy avancerat från copy boy (-girl) till att jobba natt i "the calls car", där hon följer upp leads de får genom polisradion. En kväll följer hon efter polisen till ett hus varfrån det har rapporterats skrik och tumult. När poliserna har pratat färdigt får hon oxå chansen att ställa ett par frågor till herrn vid dörren. Han är väldigt angelägen om att historien inte får komma ut i pressen och sticker till Paddy £50 och ber henne hålla tyst.
Nästa morgon är kvinnan död, våldsamt torterad och sedan lämnad att dö. Paddy inser att något är skumt med historien och börjar gräva. Men den där sedeln gör sig påmind igen och igen. Och hennes letande leder henne på väldigt oväntade vägar uppåt och neråt i samhället.
Privat hänger hon fortfarande mycket med sitt ex, trots att han har ny tjej på gång. Hon fortsätter att vara familjeförsörjare, irriterar sig på sin mammas begränsade värld, sin lillasysters envetna bedjande och att storasystern envisas med att gå tillbaka till en karl som slår henne. Och ska hon nånsin få ett "vettigt" jobb med någon form av anställningstrygghet?
Jag gillar't igen! Det här är inte bara en historia om lösningen av ett brott, utan en historia om en spirande ung journalist som ideligen påminns om sin enkla bakgrund. Mina är igen en mästare på att beskriva social misär och det känns som att man läser boken genom ett svart töcken av sot, dis, smuts och kyla. Och trots det fortsätter man.
Fortfarande blir jag förvirrad över alla namnen, men det beror förmodligen för att jag är för lat för att läsa dem ordentligt, utan ser formen på orden. Och har då folk namn som börjar på samma bokstav och är ungefär lika långa, dåå blir det jobbigt. Annars äälskar jag Minas sätt att skriva. Många "aye" och vad jag i efterhand förstår är engelsk och kanske skotsk slang, massor med talspråk och det ger en sån härlig känsla till berättelsen. (Och jag blir så nöjd över hur fort jag ändå tar mig igenom sidorna -det du, Karin, kan man använda sina engelskapoäng till ;)
Själva historien är egentligen rätt enkel, men det förstår man inte först. Som läsare blir man heller inte besviken över insikten att historien var enkel, utan snarare lite imponerad över att den är bra berättad trots sin enkelhet. Jag har en fördom om Minas böcker att det alltid ska ligga komplicerad social problematik bakom hennes historier, men den här är mest tragisk. Det enkla är ju oftast det vackra och så även här, även om historien är långt ifrån vacker.
Och äntligen börjar det bli lite mindre nattsvart för Paddy på den privata sidan. Kan det vara så att hon kan vidga sitt sociala liv så att det inkluderar mer än exet och familjen? Och att hon börjar tycka lite bättre om sig själv. Det är henne så väl unt :)
I den här har Paddy avancerat från copy boy (-girl) till att jobba natt i "the calls car", där hon följer upp leads de får genom polisradion. En kväll följer hon efter polisen till ett hus varfrån det har rapporterats skrik och tumult. När poliserna har pratat färdigt får hon oxå chansen att ställa ett par frågor till herrn vid dörren. Han är väldigt angelägen om att historien inte får komma ut i pressen och sticker till Paddy £50 och ber henne hålla tyst.
Nästa morgon är kvinnan död, våldsamt torterad och sedan lämnad att dö. Paddy inser att något är skumt med historien och börjar gräva. Men den där sedeln gör sig påmind igen och igen. Och hennes letande leder henne på väldigt oväntade vägar uppåt och neråt i samhället.
Privat hänger hon fortfarande mycket med sitt ex, trots att han har ny tjej på gång. Hon fortsätter att vara familjeförsörjare, irriterar sig på sin mammas begränsade värld, sin lillasysters envetna bedjande och att storasystern envisas med att gå tillbaka till en karl som slår henne. Och ska hon nånsin få ett "vettigt" jobb med någon form av anställningstrygghet?
Jag gillar't igen! Det här är inte bara en historia om lösningen av ett brott, utan en historia om en spirande ung journalist som ideligen påminns om sin enkla bakgrund. Mina är igen en mästare på att beskriva social misär och det känns som att man läser boken genom ett svart töcken av sot, dis, smuts och kyla. Och trots det fortsätter man.
Fortfarande blir jag förvirrad över alla namnen, men det beror förmodligen för att jag är för lat för att läsa dem ordentligt, utan ser formen på orden. Och har då folk namn som börjar på samma bokstav och är ungefär lika långa, dåå blir det jobbigt. Annars äälskar jag Minas sätt att skriva. Många "aye" och vad jag i efterhand förstår är engelsk och kanske skotsk slang, massor med talspråk och det ger en sån härlig känsla till berättelsen. (Och jag blir så nöjd över hur fort jag ändå tar mig igenom sidorna -det du, Karin, kan man använda sina engelskapoäng till ;)
Själva historien är egentligen rätt enkel, men det förstår man inte först. Som läsare blir man heller inte besviken över insikten att historien var enkel, utan snarare lite imponerad över att den är bra berättad trots sin enkelhet. Jag har en fördom om Minas böcker att det alltid ska ligga komplicerad social problematik bakom hennes historier, men den här är mest tragisk. Det enkla är ju oftast det vackra och så även här, även om historien är långt ifrån vacker.
Och äntligen börjar det bli lite mindre nattsvart för Paddy på den privata sidan. Kan det vara så att hon kan vidga sitt sociala liv så att det inkluderar mer än exet och familjen? Och att hon börjar tycka lite bättre om sig själv. Det är henne så väl unt :)
"Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson
Efter de två första delarna var jag rätt mätt på allt bladvändande och allt elände som drabbade Lisbeth och Mikael, så den avslutande delen blev stående länge i oläst-delen av bokhyllan. Vilket var bra, för då räckte den ju längre ;)
Tredje delen tar vid direkt där den andra slutade, på sjukhuset där Lisbeth och Salachenko ligger nästan rum i rum. Berättelser löper på slingriga vägar framåt och det verkar som att Lisbeth ska få upprättelse för den konspiration hon har blivit utsatt för, men precis när läsaren börjar hoppas, så inträffar något som gör att förhoppningarna grusas. Hon blir dessutom åtalad för det hon har gjort mot Salachenko. Som de tidigare böckerna i serien är även den här skickligt skriven. Som tur är är den över 700 sidor, för det är en riktig bladvändare. Jag vill ju inte att den ska ta slut, samtidigt som jag vill veta om stackars Salander ska få sin upprättelse.
Äntligen börjar dessutom Lisbeth tina upp för sina medmänniskor; något som jag har hoppats på att hon ska göra, hon är så värd det. Dock tycker jag det går för fort. Från att i ett helt liv ha misstrott myndighetspersoner och andra människor tinar hon under en relativt kort period upp och släpper in Mikael i sitt liv igen och börjar dessutom hux flux lita på samhället igen. Det verkar för bra för att vara sant. Inte så att jag missunnar henne det, för hon förtjänar verkligen att leva ett fullvärdigt liv med allt vad det innebär med sociala kontakter, men det känns inte riktigt trovärdigt att det hela går så fort.
Jag gillar att Larsson i så stor utsträckning använder sig av den moderna tekniken i sina böcker. Det chattas, pratas i mobiler, hackas, googlas och buggas. Den känns därmed som en riktigt modern roman i det IT-samhälle vi lever i. Tidningen Ny Teknik lät tre experter inom IT-säkerhet svara på frågor om den teknik som Lisbeth använder sig av så att säga finns i verkligheten eller om den är en produkt av Larssons fantasi. Vad de svarade kan du läsa här.
Jag önskar faktiskt att jag hade varit datanörd innan jag började läsa den här trilogin: jag vill ju veta meeer om hur sånt här funkar. Ge mig en hacker att fråga ut!!
Och det är så synd att han är död: jag vill ju läsa mer av honom!
"Resolution" av Denise Mina
Så var sista delen i Garnethilltrilogin utläst. Vad jag tyckte om del ett och två kan du läsa här.
Poor Maggie bor kvar i lägenheten där hennes älskare mördades och försörjer sig genom att sälja illegala cigaretter på Paddy's Market tillsammans med Leslie för att betala sina skatteskulder. Samtidigt är storasyster Una gravid och hon har betalat för att äckliga pappa Michael ska komma tillbaka till familjen för att se sitt barnbarn. Maggie våndas över att Michael ska utsätta Unas barn för det hon själv blev utsatt för och funderar över vad hon ska göra åt saken. Den gamla damen i ståndet bredvid Maggies på Paddys dör strax innan hon ska upp i rätten i ett mål mot sin son och Maggie blir misstänksam och börjar nysta i vad som egentligen kan ha hänt. Och hittar betydligt mer och värre saker än vad hon har tänkt sig.
Rättegången mot Douglas mördare närmar sig och Maggie får otäck post som påminnelse om att helvetet inte är över. Hon tittar allt djupare i whiskyflaskan, men vill inte inse att hon kan ha problem med drickandet, trots att hennes vänner ber henne se över sin alkoholkonsumtion. Dessutom har Maggie blåmärken i ansiktet som hon inte minns hur hon har fått.
Nu lider jag verkligen med Maggie. Privat har hon nog problem med spriten och en återvändande far som har utnyttjat henne och dessutom råkar hon in i ännu mer elände. Samtidigt engagerar hon sig för två personer hon knappt känner: sitt ofödda syskonbarn och en gammal dam på marknaden där hon jobbar, vilket jag beundrar henne för.
Trots all skit, allt sexuellt utnyttjande och övrigt elände, så är den här boken bra. Mina beskriver eländet skickligt och trovärdigt och läsaren vill trots allt veta hur det går. Eller kanske tack vare eländet: man vill ju veta hur det kommer att få för alla inblandade. Titeln "resolution" inger vissa förhoppningar om någon sorts lösning, men det dröjer länge innan det blir helt klart att någon sådan är på gång. Texten och historien förs hela tiden framåt och slutet tycks aldrig komma -menat på det bra sättet: det händer så mycket som man som läsare vill få klarhet i innan boken är slut.
Det var skönt att få closure, ändå, så här när trilogin är avklarad. Jag trodde länge att det inte skulle bli något slut överhuvudtaget; länge såg det mer än nattsvart ut.
Poor Maggie bor kvar i lägenheten där hennes älskare mördades och försörjer sig genom att sälja illegala cigaretter på Paddy's Market tillsammans med Leslie för att betala sina skatteskulder. Samtidigt är storasyster Una gravid och hon har betalat för att äckliga pappa Michael ska komma tillbaka till familjen för att se sitt barnbarn. Maggie våndas över att Michael ska utsätta Unas barn för det hon själv blev utsatt för och funderar över vad hon ska göra åt saken. Den gamla damen i ståndet bredvid Maggies på Paddys dör strax innan hon ska upp i rätten i ett mål mot sin son och Maggie blir misstänksam och börjar nysta i vad som egentligen kan ha hänt. Och hittar betydligt mer och värre saker än vad hon har tänkt sig.
Rättegången mot Douglas mördare närmar sig och Maggie får otäck post som påminnelse om att helvetet inte är över. Hon tittar allt djupare i whiskyflaskan, men vill inte inse att hon kan ha problem med drickandet, trots att hennes vänner ber henne se över sin alkoholkonsumtion. Dessutom har Maggie blåmärken i ansiktet som hon inte minns hur hon har fått.
Nu lider jag verkligen med Maggie. Privat har hon nog problem med spriten och en återvändande far som har utnyttjat henne och dessutom råkar hon in i ännu mer elände. Samtidigt engagerar hon sig för två personer hon knappt känner: sitt ofödda syskonbarn och en gammal dam på marknaden där hon jobbar, vilket jag beundrar henne för.
Trots all skit, allt sexuellt utnyttjande och övrigt elände, så är den här boken bra. Mina beskriver eländet skickligt och trovärdigt och läsaren vill trots allt veta hur det går. Eller kanske tack vare eländet: man vill ju veta hur det kommer att få för alla inblandade. Titeln "resolution" inger vissa förhoppningar om någon sorts lösning, men det dröjer länge innan det blir helt klart att någon sådan är på gång. Texten och historien förs hela tiden framåt och slutet tycks aldrig komma -menat på det bra sättet: det händer så mycket som man som läsare vill få klarhet i innan boken är slut.
Det var skönt att få closure, ändå, så här när trilogin är avklarad. Jag trodde länge att det inte skulle bli något slut överhuvudtaget; länge såg det mer än nattsvart ut.
"Amberville" av Tim Davys
Även jag nappade på erbjudandet om ett recensionsex av den här boken. Häromdagen dök även en disktrasa med citat från boken ned i brevlådan. Jag har alltså oxå drabbats av den beryktade gerillamarknadsföringen.
Först tyckte jag det var en kul idé att recensera en bok jag nog egentligen inte hade tänkt läsa. Sen blev jag tveksam och lät den ligga i läshögen bra länge. I ärlighetens namn tyckte jag hela idén med mjukdjur lät för töntig.
I helgen tog jag mig an den. Amberville är en stad i ett parallellt universum, enligt förläggarens förord. Förvillande likt ett samhälle vi människor skulle organisera, skulle jag säga. Staden befolkas av karaktärer som är "mänskliga" i allt förutom till det kroppsliga där de istället ser ut som mjukdjur.
Jag tycker att jag fått saken klar för mig: I Amberville cirkulerar nattetid Chaufförerna i sina röda bilar. De hämtar upp gamla och skadade djur som förs bort för att aldrig mer komma tillbaka. Det ryktas om att de hämtar djuren enligt en Dödslista, men det är enbart rykten, ingen har egentligen sett listan. Eric Björn blir en dag kontaktad av sin tidigare arbetsgivare Nicholas Duva som är övertygad om att Dödslistan finns och att han står med på den. Genom att hota att döda Erics älskade Emma Kanin, förmår Duva Eric att "gå med på" att stryka Duva från listan. Med kumpaner från sin ungdom sätter så Eric igång.
Och det känns så banalt. En enkel historia som görs "annorlunda" genom att alla karaktärerna är mjukdjur och inte människor. De resonerar precis som vi människor gör i allt, nämligen. Och namnen känns fåniga, mjukdjursgrejen känns fånig.Men det är något som ändå fångar mig, irritationen till trots. Jag fortsätter läsa.
Och det är något som är besynnerligt. Den allvetande berättaren låter oss ta del av en Teddy Björns historia och ett par avsnitt med en anonym berättare. Teddy Björn förstår läsaren snart är Erics tvillingbror. Den anonyme fortsätter vara anonym. Vi får följa med till Erics och Teddys barndom och nu går min irritation över i nyfikenhet, om än motvillig sådan. Är Eric den alltigenom trevlige? Är han inte elak mot sin tvillingbror? Och varför är Teddy så uppslukad av godhet? Duva är ju inte speciellt trevlig, hur kom det sig att Eric började jobba för honom?
Det här är bara en av de vändningar boken tar som gör att jag ändå börjar tycka att boken blir intressant. Det första intrycket av banalitet försvinner och boken blir till slut bra. Men det tar tid innan författaren kommer fram till diskussionerna om ondska och godhet. Inte förrän i slutet av boken blir det riktigt tydligt vart han vill komma.
Mig fångar inte Davys med sina tankar kring ondska. För mycket äventyr och för lite diskussion. Enligt pressreleasen är författarens målsättning att "visa upp ondskan i all dess prakt och därmed också hantera den". Den prakten kommer inte förrän i slutet av boken. Möjligen kan man se resten av boken som en upptakt till uppvisandet av ondskans kärna, men det känns inte trovärdigt. För mycket av fokus hamnar på själva äventyret, lösandet av gåtan. Vilket inte är något dåligt, inte alls. Historien är väl berättad och väl tänkt. Jag hade mycket fel om det banala. Men för mig är det här mer av en annorlunda berättad deckare än en bok tänkt att dissekera begreppet ondska.
Och jag kan inte förlika mig med att karaktärerna är mjukdjur. Hur håller t.ex. en giraff ett papper i hoven? Det går inte. Jag bortser helt enkelt från att de är mjukdjur och blir irriterad när jag påminns om det. Det känns bara...konstlat. Tillverkat.
Amberville är den första i en kommande svit av fyra. Temat här var ondska, i de följande ska godhet, frihet och öde behandlas. Om två motsatspar, alltså. Min inledande tveksamhet till trots, så är det här en bra bok och jag är redan nyfiken på de tre kommande. Fler recensionsex, kanske?
Först tyckte jag det var en kul idé att recensera en bok jag nog egentligen inte hade tänkt läsa. Sen blev jag tveksam och lät den ligga i läshögen bra länge. I ärlighetens namn tyckte jag hela idén med mjukdjur lät för töntig.
I helgen tog jag mig an den. Amberville är en stad i ett parallellt universum, enligt förläggarens förord. Förvillande likt ett samhälle vi människor skulle organisera, skulle jag säga. Staden befolkas av karaktärer som är "mänskliga" i allt förutom till det kroppsliga där de istället ser ut som mjukdjur.
Jag tycker att jag fått saken klar för mig: I Amberville cirkulerar nattetid Chaufförerna i sina röda bilar. De hämtar upp gamla och skadade djur som förs bort för att aldrig mer komma tillbaka. Det ryktas om att de hämtar djuren enligt en Dödslista, men det är enbart rykten, ingen har egentligen sett listan. Eric Björn blir en dag kontaktad av sin tidigare arbetsgivare Nicholas Duva som är övertygad om att Dödslistan finns och att han står med på den. Genom att hota att döda Erics älskade Emma Kanin, förmår Duva Eric att "gå med på" att stryka Duva från listan. Med kumpaner från sin ungdom sätter så Eric igång.
Och det känns så banalt. En enkel historia som görs "annorlunda" genom att alla karaktärerna är mjukdjur och inte människor. De resonerar precis som vi människor gör i allt, nämligen. Och namnen känns fåniga, mjukdjursgrejen känns fånig.Men det är något som ändå fångar mig, irritationen till trots. Jag fortsätter läsa.
Och det är något som är besynnerligt. Den allvetande berättaren låter oss ta del av en Teddy Björns historia och ett par avsnitt med en anonym berättare. Teddy Björn förstår läsaren snart är Erics tvillingbror. Den anonyme fortsätter vara anonym. Vi får följa med till Erics och Teddys barndom och nu går min irritation över i nyfikenhet, om än motvillig sådan. Är Eric den alltigenom trevlige? Är han inte elak mot sin tvillingbror? Och varför är Teddy så uppslukad av godhet? Duva är ju inte speciellt trevlig, hur kom det sig att Eric började jobba för honom?
Det här är bara en av de vändningar boken tar som gör att jag ändå börjar tycka att boken blir intressant. Det första intrycket av banalitet försvinner och boken blir till slut bra. Men det tar tid innan författaren kommer fram till diskussionerna om ondska och godhet. Inte förrän i slutet av boken blir det riktigt tydligt vart han vill komma.
Mig fångar inte Davys med sina tankar kring ondska. För mycket äventyr och för lite diskussion. Enligt pressreleasen är författarens målsättning att "visa upp ondskan i all dess prakt och därmed också hantera den". Den prakten kommer inte förrän i slutet av boken. Möjligen kan man se resten av boken som en upptakt till uppvisandet av ondskans kärna, men det känns inte trovärdigt. För mycket av fokus hamnar på själva äventyret, lösandet av gåtan. Vilket inte är något dåligt, inte alls. Historien är väl berättad och väl tänkt. Jag hade mycket fel om det banala. Men för mig är det här mer av en annorlunda berättad deckare än en bok tänkt att dissekera begreppet ondska.
Och jag kan inte förlika mig med att karaktärerna är mjukdjur. Hur håller t.ex. en giraff ett papper i hoven? Det går inte. Jag bortser helt enkelt från att de är mjukdjur och blir irriterad när jag påminns om det. Det känns bara...konstlat. Tillverkat.
Amberville är den första i en kommande svit av fyra. Temat här var ondska, i de följande ska godhet, frihet och öde behandlas. Om två motsatspar, alltså. Min inledande tveksamhet till trots, så är det här en bra bok och jag är redan nyfiken på de tre kommande. Fler recensionsex, kanske?
"Främling på tåg. Hur jag med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika" av Jenny Diski
Diski är på resa även i "Främling på tåg". Den här gången åker hon tåg runt Amerika och studerar främlingsskap och fascineras av att människor så envetet vill berätta sin historia för henne. Hon låter sin resa styras av det faktum att hon röker och de människor hon träffar är således de hon stöter på i rökkupéerna (vad gäller Diskis åsikter kring rökning hade de avsnitten lika gärna varit skriven av tobaksföretag på fyrtiotalet; den här kvinnan gillar att röka).
Det första som slår mig är att det faktiskt är resan som är målet för Diski. Hon har egentligen nått fram redan när resan är påbörjad: när hon går ombord på tåget. Jag tror vi människor behöver fundera mer över vad som egentligen är målet med mycket vi tar oss för; resan eller målet. Och är ett mål egentligen så mycket ett mål, som början på en ny resa?Liksom i "På tunn is", så får vi följa med både på tågresan och bakåt i Diskis liv. Till hennes tonår, med resor på Circle Line och vändor på psyket. Kopplingarna är svagare mellan Amerikaresan och bakåtresan här än i På tunn is och inte lika självklara. Bakåtpassagerna är längre, men eftersom kopplingarna till den fysiska resan är svagare, så är det inte hennes uppväxt jag minns när boken är slut, utan den yttre resan.
Utan den starka närvaron av minnen och hennes användande av sig själv som verktyg, hade dock inte boken blivit en Diski. Hon tycks vara på god fot med sig själv och (numera) leva med sig själv, i stället för mot sig själv. En av mina favoritpassager är hur hon reflekterar över umgänget med resenärer vid ett dagslångt uppehåll i ett samhälle i USA, där passagerarna var utlämnade till varandras sällskap: "att jag kunde njuta så av den där dagen i Jacksonville med mina nya vänner berodde på att jag visste att när tåget kom in skulle jag ha en säng och en dörr att stänga om mig" (s 73). Hon vet vad hon behöver för att orka med resor och hon tar hand om sig, genom att genom att respektera sina egna behov. Socialt umgänge i all ära, men den självvalda ensamheten när man är på resande fot är en lisa för själen och en nödvändighet för att orka resa och möta människor.
"Det är lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att den rätta omständigheten, den omständighet som krävs, är att jag är främling. Främlingsskapet verkar vara vad jag behöver för att kunna se människor klart och beröras av dem" (s 76) reflekterar hon över vid sitt skrivbord när resan är över. Jag funderade länge över det. Är det så mycket främling hon egentligen är som oberörd av den hon är? Som främling i ett sällskap kommer man långt med sin nyfikenhet på andra människor och kan upprätthålla ett samtal länge utan att egentligen prata något om sig själv. Bland kändisar finns vetskapen hos en själv att de vet vem man egentligen är och att den vetskapen kan vara hämmande: man kan misstänka att det finns en bild av en själv mot vilken de jämför allt man säger och gör, eller i alla fall ett porträtt som de målar tydligare ju mer man umgås med dem. Jag vill inte bli fångad, jag vill vara fri att vara den jag är för dagen, för stunden! Bokidioten skriver om möten utan förpliktelser och det är nog det jag oxå vill fånga, det befriande i umgänge utan förpliktelser och att det framförallt kan ske med främlingar (inte enbart, förstås!)
Känslan jag fick av Diski i förra boken jag läste var att hon envist strävar efter att vara självständig och göra sina egna val, vara oberoende av andra människor. Att hon egentligen trivs alldeles förträffligt med sitt eget sällskap (vilket faktiskt inte alla människor gör. I adore her for that!), men ibland vill vara fri även från sig själv. Det paradoxala under den här resan är att hon dels låter sig vara helt styrd av tågtidtabellen och de rutiner som gäller ombord på tågen (mattider och röktider på vissa tåg), men även att boken styrs så mycket av medresenärerna. Hon möter en mängd människor under resans gång och gemensamt för dem, förutom att de finns i tågens rökkupéer är att de vill berätta sin historia för Diski. Och hon berättar dem för oss. Boken är sprängfylld med människors historier och till slut börjar jag fundera över vad hon vill säga oss med dessa historier. Kanske "bara" att det är just främlingar på tåg. Och att frihet i absolut mening heller inte är vad hon strävar efter. Utan relativ frihet.
Hon fångar oxå våndan av att var utelämnad till okända människor för att komma vidare (fysiskt, alltså) i det stopp hon gör hos "Bet och hennes hjälte", där hon mot slutet av vistelsen känner sig låst och fångad av att hon är utelämnad till människor som tycker bättre om henne än hon om dem för att komma vidare och komma hem.
Amerika är dock fortfarande en främling för mig, efter att ha läst den här boken. Fysiska resor innebär ju ofta även resor inåt, men jämför man Amerikaresan med Antarktisresan, så är den här betydligt mer inåtvänd, i alla fall i den bemärkelsen att Diski betraktar det som finns inuti tåget (d.v.s inredningen och människorna ombord) i högre utsträckning än det som finns utanför tåget (d.v.s Amerikas storslagna natur. Vi får bara glimtar). Hon skriver klokt om resande, men personen Diski förblir lite av en främling. En främling vars historia man har hört på ett tåg.
(Och visst är det så att jag har börjat måla ett portätt av Diski, jag har börjat bekanta mig lite med henne, och den här boken passade inte riktigt in i bilden jag hade påbörjat....)
"På tunn is: en resa till Antarktis" av Jenny Diski
Efter att ha läst ett antal positiva blogginlägg om Diskis böcker, så kunde jag inte hålla nyfikenheten stången. Fick tag i den svenska översättningen av På tunn is: en resa till Antarktis, även fast jag hellre hade läst den engelska, men den var bra ändå ;)
Diski söker intighet, vithet, tomhet och får för sig att resa till Antarktis för att finna just det. Hon gör samtidigt en resa till barndomen för att se vad som hände med modern. För läsaren blir det en sällsam blandning av reseskildring och självbiografi och det är så att jag blir sugen på att åka till Antarktis, faktiskt. Även om det nog inte är som reseskildring boken är tänkt, eftersom den står sorterad som biografi på bibblan. :)
Ju längre in i boken man kommer, desto mer förstår man att Diski inte har haft det så lätt som barn. Rättare sagt så blir det rätt uppenbart varför hon hamnat på psyk i omgångar och testat droger... Diski förmedlar känslan av hur det är att lära känna en person: det första intrycket man får kan förändras när man får reda på mer om personens historia. Och här förklarar historien en del.
Jag ska inte neka till att en av anledningarna till att jag lockades av boken var att författaren har spenderat tid på psyket och jag hoppades få reda på vad hon tyckte på det.
Sen känner jag igen mig i egensinnigheten och tankelekarna hon gör, som jag gör för att känna att jag är självständig och har en egen vilja. Man behöver väl inte stiga iland på Antarktis bara för att man är där? Bara för att man kan göra ett eget val? Det är ju bara ett fåtal personer spridda över världen som egentligen vet vad som hände, om man gick i land eller inte?
Men finner man intighet i Antarktis? Intighet är för mig tomhet och frånvaron av intryck, men naturen är för mig ett ställe där man fylls och nästan överväldigas av intryck. Diskis resonemang känns väldigt urbant och det visar sig att hon är just asfaltbarn. Städer är visserligen oxå fyllda med intryck, men påtvingade kommersiella sådana, medan naturen är fylld av kravlösa intryck. Stadens intryck med reklambudskap kräver ett aktivt beslut att motstå eller falla för köptrycket, sortera ut vännernas röster ur bakgrundssorlet och prata högre för att höras. Naturens intryck är fullständigt kravlösa. Att lyssna till fågelsång eller se på isberg kräver inget annat än uppmärksamhet, men det kräver inga större beslut än åt vilket håll blicken och hörseln ska riktas. Det är kravlöst och därmed vilsamt.
Inte riktigt enbart reseskrildring och inte riktigt bara självbiografi. Jag tycker dock hon lyckas beskriva resande på ett bra sätt, för det är det inte så man gör: blandar de nya upplevelserna med sina egna funderingar? Speciellt när man som Diski väljer resmål där det finns tid att fundera, där omgivningarna tillåter sådant. Reser både inåt och utåt.
Jag gillar Diski. Hon verkar, som någon av bokhororna konstaterade, genomsympatisk. Egentligen är det ju hennes skrivande jag tycker verkar sympatiskt, men hur kan hon inte vara det?
Diski söker intighet, vithet, tomhet och får för sig att resa till Antarktis för att finna just det. Hon gör samtidigt en resa till barndomen för att se vad som hände med modern. För läsaren blir det en sällsam blandning av reseskildring och självbiografi och det är så att jag blir sugen på att åka till Antarktis, faktiskt. Även om det nog inte är som reseskildring boken är tänkt, eftersom den står sorterad som biografi på bibblan. :)
Ju längre in i boken man kommer, desto mer förstår man att Diski inte har haft det så lätt som barn. Rättare sagt så blir det rätt uppenbart varför hon hamnat på psyk i omgångar och testat droger... Diski förmedlar känslan av hur det är att lära känna en person: det första intrycket man får kan förändras när man får reda på mer om personens historia. Och här förklarar historien en del.
Jag ska inte neka till att en av anledningarna till att jag lockades av boken var att författaren har spenderat tid på psyket och jag hoppades få reda på vad hon tyckte på det.
Sen känner jag igen mig i egensinnigheten och tankelekarna hon gör, som jag gör för att känna att jag är självständig och har en egen vilja. Man behöver väl inte stiga iland på Antarktis bara för att man är där? Bara för att man kan göra ett eget val? Det är ju bara ett fåtal personer spridda över världen som egentligen vet vad som hände, om man gick i land eller inte?
Men finner man intighet i Antarktis? Intighet är för mig tomhet och frånvaron av intryck, men naturen är för mig ett ställe där man fylls och nästan överväldigas av intryck. Diskis resonemang känns väldigt urbant och det visar sig att hon är just asfaltbarn. Städer är visserligen oxå fyllda med intryck, men påtvingade kommersiella sådana, medan naturen är fylld av kravlösa intryck. Stadens intryck med reklambudskap kräver ett aktivt beslut att motstå eller falla för köptrycket, sortera ut vännernas röster ur bakgrundssorlet och prata högre för att höras. Naturens intryck är fullständigt kravlösa. Att lyssna till fågelsång eller se på isberg kräver inget annat än uppmärksamhet, men det kräver inga större beslut än åt vilket håll blicken och hörseln ska riktas. Det är kravlöst och därmed vilsamt.
Inte riktigt enbart reseskrildring och inte riktigt bara självbiografi. Jag tycker dock hon lyckas beskriva resande på ett bra sätt, för det är det inte så man gör: blandar de nya upplevelserna med sina egna funderingar? Speciellt när man som Diski väljer resmål där det finns tid att fundera, där omgivningarna tillåter sådant. Reser både inåt och utåt.
Jag gillar Diski. Hon verkar, som någon av bokhororna konstaterade, genomsympatisk. Egentligen är det ju hennes skrivande jag tycker verkar sympatiskt, men hur kan hon inte vara det?
"Morden i Oxford" av Guillermo Martinez
Argentinsk matematikdoktorand anländer till Oxford för att plugga. Bor inneboende hos tant med söt niece som tar hand om henne. Det dör folk lite här och där och det tycks som att morden utförs med matematiska förtecken.
Han blir förstås indragen och oj, så mysigt det blir. Ja, död är förstås aldrig mysigt, men hela boken går i ett mjukt tempo som aldrig känns stressigt eller för spännande. Lugnt, metodiskt, men utan att avslöja för mycket för läsaren. Och lagom mycket matematik, även för en som inte är så insatt.
Jag tycker matematik och logik är intressant och fascineras av systematik både i mattetal och brottsutredningar. Tror det är därför jag gillar den här boken så mycket.
Dock känns huvudpersonen lite platt. Det går lite för lätt att bara anpassa sig från Argentina till stockkonservativa Oxford, inga kulturkrockar upplevs, inga identitetsfunderingar eller "var hör jag hemma"-tankar, som man kan tänka sig uppstå när man flyttar en bra bit över jordens yta. Han är jättemysig, det är inte det, men allt går lixom lite för enkelt. Han finner sig väldigt lätt i nya miljöer och visar inte mycket osäkerhet i de nya situationer han ställs för. Antingen är han hiskeligt väluppfostrad och döljer sin osäkerhet även för läsaren, men vem blir inte nervös när man landar i ett nytt land?
De andra karaktärerna känns mer genomarbetade; de kan vara osäkra, ledsna, arga, förtvivlade, fundersamma, d.v.s visa upp både smickrande och mindre smickrande karaktärsdrag.
Jag tycker ändå om boken just för tempots skull. Den är lagom klurig och att det presenteras en del matematik i den är oxå en bonus, för konstiga samhällsvetare som en själv som är lite lagd åt det hållet. Den hade gärna kunnat få vara lite längre, dock.
Han blir förstås indragen och oj, så mysigt det blir. Ja, död är förstås aldrig mysigt, men hela boken går i ett mjukt tempo som aldrig känns stressigt eller för spännande. Lugnt, metodiskt, men utan att avslöja för mycket för läsaren. Och lagom mycket matematik, även för en som inte är så insatt.
Jag tycker matematik och logik är intressant och fascineras av systematik både i mattetal och brottsutredningar. Tror det är därför jag gillar den här boken så mycket.
Dock känns huvudpersonen lite platt. Det går lite för lätt att bara anpassa sig från Argentina till stockkonservativa Oxford, inga kulturkrockar upplevs, inga identitetsfunderingar eller "var hör jag hemma"-tankar, som man kan tänka sig uppstå när man flyttar en bra bit över jordens yta. Han är jättemysig, det är inte det, men allt går lixom lite för enkelt. Han finner sig väldigt lätt i nya miljöer och visar inte mycket osäkerhet i de nya situationer han ställs för. Antingen är han hiskeligt väluppfostrad och döljer sin osäkerhet även för läsaren, men vem blir inte nervös när man landar i ett nytt land?
De andra karaktärerna känns mer genomarbetade; de kan vara osäkra, ledsna, arga, förtvivlade, fundersamma, d.v.s visa upp både smickrande och mindre smickrande karaktärsdrag.
Jag tycker ändå om boken just för tempots skull. Den är lagom klurig och att det presenteras en del matematik i den är oxå en bonus, för konstiga samhällsvetare som en själv som är lite lagd åt det hållet. Den hade gärna kunnat få vara lite längre, dock.
"Flickan som lekte med elden" av Stieg Larsson
Andra delen i Millennium-trilogin slukades med nästan lika stor frenesi som den första delen. Bokhororna var inte jättelyriska och jag instämmer i att Ricky är ett fruktansvärt töntigt smeknamn för en Erika, att andra delen hade ett litet action-aktigt slut, men i övrigt är jag av åsikten att herr Larsson har väldigt bra fantasi och skriver på ett för mig övertygande sätt.
Lisbeth är rasande iskall och rationell heela tiden, vilket jag tvivlar på att någon människa hade varit considering vad hon har gått igenom. Men så är hon kanske lite asp-ig. Jag tycker dock om henne och förstår hennes avoghet mot samhället.
Hon är fascinerande, Mikael är fascinerande, men framförallt är Larsson fascinerande som concoctar ihop såna historier. Egentligen är jag mest fascinerad på vad som kommer att hända med människorna i historien, det deckaraktiga känns mest som en anledning att träffa dem. Och det är det ju förstås, men det är inte det jag ser som det väsentliga. Jag vill ju lära känna dem. :)
Nu är jag dock lite mätt av intensiteten, farten och alla händelser i tvåan, så det har tagit emot lite att börja på trean.
Dock anar jag en lätt ironi i den sista titeln, med tanke på att det är just den sista delen i en serie. Kommer vi får svar på alla frågor? Det går att tolka "luftslottet" som läsarnas förväntningar (apropå den hype som böckerna har orsakat...)...
Såklart att ni ska läsa den här boken. Oxå ;)
Lisbeth är rasande iskall och rationell heela tiden, vilket jag tvivlar på att någon människa hade varit considering vad hon har gått igenom. Men så är hon kanske lite asp-ig. Jag tycker dock om henne och förstår hennes avoghet mot samhället.
Hon är fascinerande, Mikael är fascinerande, men framförallt är Larsson fascinerande som concoctar ihop såna historier. Egentligen är jag mest fascinerad på vad som kommer att hända med människorna i historien, det deckaraktiga känns mest som en anledning att träffa dem. Och det är det ju förstås, men det är inte det jag ser som det väsentliga. Jag vill ju lära känna dem. :)
Nu är jag dock lite mätt av intensiteten, farten och alla händelser i tvåan, så det har tagit emot lite att börja på trean.
Dock anar jag en lätt ironi i den sista titeln, med tanke på att det är just den sista delen i en serie. Kommer vi får svar på alla frågor? Det går att tolka "luftslottet" som läsarnas förväntningar (apropå den hype som böckerna har orsakat...)...
Såklart att ni ska läsa den här boken. Oxå ;)
"Pestens tid" av Stephen King
En influensadrabbad familj kraschar in i en bensinmack nånstans i USA. Det är starten på Pestens tid. Influensan har en nästan hundraprocentig dödlighet, så bara ett fåtal överlever. Ensamma söker de sig till varandra genom det otäckt tomma samhället där folk har dött i bilar, över bardiskar, i snabbköp, på gatorna, överallt! De grupperar sig i en ond och en god grupp och förskansar sig i varsin stad i USA. Kampen mellan det onda och det goda är nära förestående...
King skildrar människors försök till överlevnad i ett modernt samhälle där allting plötsligt har slutat fungera. Människorna slängs tillbaka flera decennier i levnadsstandard och tvingas anpassa sig och försöka återuppbygga det som en gång tagits för självklart.
De grupperar sig och försöker så småningom upprätta någon sorts ordning. De begraver döda, försöker fixa elektriciteten och bosätter sig i hus, skaffar grannar, vänner och kärlekspartners. Jag gillar att boken utspelar sig i nutid (ja, relativ, iaf) och inte år 2200 där hotet istället är robotar. Igenkänningsfaktorn är alltså hög, något som bidrar till att bygga upp skräcken hos läsaren.
Min favoritkommentar är den målande sociologen som en av karaktärerna stöter på. Han målar landskap och säger själv att han inte är speciellt duktig, men att han är den bäste landskapsmålaren som finns, vilket är en glädje i sig. Galghumor :)
Skräcken i Kings bok ligger i balansen mellan det vardagliga och det oförklarliga. Drömmar om mor Abigail som visar sig vara sanna; efterblivne Tom drömmer om Nick som visar honom om medicin och vaknar i apoteket med fyra medicinburkar framför sig... King drar sig heller inte för att döda älskvärda karaktärer, vilket gör att läsaren inte kan vara säker på vem som ska överleva strapatserna karaktärerna utsätts för.
Kampen mellan ont och gott eskalerar, men jag tycker nog att upplösningen är en aning fånig, med tanke på skräcken som upplägget målade upp. Den är skrämmande i sig, visserligen, men det sker så enkelt, så lätt, det blir inte så mycket kamp. Något av ett antiklimax.
Den här boken har jag endast tordats läsa i dagsljus, gärna i sällskap med andra människor, så att externt stimuli bekräftar att världen fortfarande finns. Jag fick ta den i rätt små portioner, eftersom jag blev mätt på skräcken och behövde bryta av med annat. Men då räckte den desto längre ! :)
"Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson
Åh, herregud, vilken bok! Jag bara instämmer i all praise som har regnat över den här boken. Den höll mig vaken till strax efter 04 och bitvis vågade jag knappt titta mig runt i rummet.
Journalisten Mikael Blomqvist behöver en time-out, efter att ha blivit dömd för förtal mot en finansman. I samma veva dyker ett mycket attraktivt uppdrag upp: att skriva en industrilegends självbiografi, eller i själva verket utreda vad som hände med Harriet, som försvann för över fyrtio år sen. Och sen tar historien all världens väg. Under den stillsamma ytan i små orter kan det dölja sig fruktansvärda hemligheter. Vilket skulle bevisas. Den är både välskriven och vältänkt!
Det hade kunnat vara långtråkigt och dötrist, men blir alldelels alldeles...uunderbart.
Jag tror dock inte att Larsson har åkt motorcykel, för det går inte att köra i över 100 km/h, utan vare sig hjälm eller glasögon. Eller jo, det går, men man kan inte hålla ögonen öppna för fartvinden, så man kommer nog inte så långt. Och sen blir jag inte klok på Lisbeth. Hon påminner om en ASPig vän till mig, så jag tycker om henne, men hon är konstig och irrationell. Fast, så kanske det är att vara riktigt ASPig, jag vet inte...
Och jag håller nog med...hm, en annan bloggare vars namn jag nog har glömt, tyvärr: den här boken har nog hypats en del av att författaren är död.
Journalisten Mikael Blomqvist behöver en time-out, efter att ha blivit dömd för förtal mot en finansman. I samma veva dyker ett mycket attraktivt uppdrag upp: att skriva en industrilegends självbiografi, eller i själva verket utreda vad som hände med Harriet, som försvann för över fyrtio år sen. Och sen tar historien all världens väg. Under den stillsamma ytan i små orter kan det dölja sig fruktansvärda hemligheter. Vilket skulle bevisas. Den är både välskriven och vältänkt!
Det hade kunnat vara långtråkigt och dötrist, men blir alldelels alldeles...uunderbart.
Jag tror dock inte att Larsson har åkt motorcykel, för det går inte att köra i över 100 km/h, utan vare sig hjälm eller glasögon. Eller jo, det går, men man kan inte hålla ögonen öppna för fartvinden, så man kommer nog inte så långt. Och sen blir jag inte klok på Lisbeth. Hon påminner om en ASPig vän till mig, så jag tycker om henne, men hon är konstig och irrationell. Fast, så kanske det är att vara riktigt ASPig, jag vet inte...
Och jag håller nog med...hm, en annan bloggare vars namn jag nog har glömt, tyvärr: den här boken har nog hypats en del av att författaren är död.
"Mellan sommarens längtan och vinterns köld" av Leif GW Persson
Ett självmord. Som visar sig vara något helt annat än ett självmord. Eller?
Stockholmspolisen utreder och utreder och vi får stifta bekantskap med ett gäng sviniga poliser.
Persson är en Guillou gone bad. Cynism utan gränser, rått om polisvärlden och förtvivlat tjörvigt innan han kommer fram till poängen. Jag gillar iofs invecklade intriger, när saker inte är som man först tänker sig dem, men här mäktar jag inte med alla vindlingar. I slutet blir jag bara frustrerad över att historien aldrig går framåt, utan bara består av karaktärernas funderingar kring varför det blev som det blev. Jag listade rätt snabbt ut hur det hela skulle sluta, men det jag ville veta var hur karaktärerna skulle hantera saken. Om det skulle bli spöstraff eller "bara" avskedande.
Dock är Persson skarp som iakttagare och tecknar personporträtt, så att man tycker att man kommer personen ifråga inunder skinnet. Men här är han alldelels för långrandig. Nja, jag är inte imponerad.
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
Mina förväntningar var rätt höga på den här boken och i början var jag lite besviken. Språket kändes tunt och jag funderade lite var den röda tråden var. Boken är oerhört lättläst, så ju längre jag kom in i boken, desto mer insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta med den som pendlingsläsning, för jag skulle börja gråta.
Åsa skriver om sin far. "Härdarmästare" Leif Andersson med renlighetsmani, köttkrokar till händer och Åsa som ögonsten. Ensamstående man tar hand om sin dotter i ABB:s Västerås. Middagar hos farmor och farfar och ett evigt tiggande om "lall". Alkoholiserad och dubbel till sin position som arbetare: stolt över sitt hantverk, men låst och fångad av begränsade möjligheter.
De tappar kontakten med varandra allt eftersom åren går, men återfår den så småningom. Mina tårar droppar när han med sina valhänta köttkrokar undersöker det första barnbarnet.
Men hur togs den smutsiga och illa klädda flickan emot i skolan? Det finns en notering om att en lärare har reagerat, men det hade mer med betyggsättningen att göra. Det gick ju uppenbarligen bra för den lilla flickan sen, men hur sågs familjen i samhället? Jag saknar en liten kontextualisering av familjen...
Mycket av vad Åsa beskriver om sin far gäller för min far. Därför känns det här porträttet hon tecknar extra personligt. Och orsakar många av mina tårar.
Så läs och gråt. :)
"Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg
Vilken bok! Jag kommer ideligen på mig med att med att tänka "men, det kan de ju visst göra, de är ju män!" och "gud, vad elak syrran är i första scenen, sådär är det inte i verkligheten". Men så är det ju visst. Brantenberg är ett geni som vänder på steken för att visa hur absurt mycket skit tjejer står ut med. För att de är tjejer. För att de är vana. För att samhället präntar in i dem att de är underlägsna, mindre värda och ska bedömas enligt andra kriterier än killar.
I början är det en aning svårt att komma in i språket för Brantenberg skriver "dam" istället för "man", bland annat. I slutet av boken kommer så en annan språklig överraskning, vilket visar på hur lätt språket styr våra tankar och konstruktioner. I övrigt är boken nästan löjligt lättillgänglig; jag hade väntat mig ett betydligt svårare språk. Ja, jag har en del fördomar om klassiker ;)
Det har ju hänt en del sen 70-talet när boken skrevs; betydligt fler tjejer är till exempel ute i arbetslivet, men statistik visar fortfarande att många kvinnor jobbar dubbelt, om man lägger ihop arbetet utanför och i hemmet. Boken är alltså fortfarande relevant, i högsta grad.
Tanken att det i Egalia är männens "fel" att det blir barn är intressant. Kvinnor kan ju få orgasm utan att riskera att det blir barn, men det är betydligt svårare för männen (det går faktiskt, men sperman ställer onekligen till det). Varför får kvinnor ofta skulden för oönskade graviditeter? Såklart är man två om ansvaret att sätta barn till världen, men Brantenberg visar att det förstås inte är av naturen givet att det skulle vara kvinnan som bär huvudansvaret, utan att det egentligen är en social konstruktion om något. Och bara tanken att ge monetär ersättning för att kvinnor är gravida och bidrar till samhällets fortlevnad är ju spännande. Hon sätter igång en mängd socialkonstruktionistiska tankar, hon Brantenberg. Som till exempel den något ironiska tankegången hur vi ska ställa oss till det faktum att författaren till hela historien är just kvinna...
Det här är definitivt en bok jag kommer att läsa igen. Och igen. Och igen. Riktigt riktigt tankeväckande.
Min utgåva har även en analys av...åh, nu har jag glömt hennes namn, men nån Brattström. Har bara skummat den, återkommer med mer kommentarer när även den är genomläst.
"Djävulen bär Prada" av Lauren Weisberger
Jag är inget stort fan av chic-litt, men här ska villigt erkännas att jag föll för allt hypande, reklamande och suckande. Den här boken är faktiskt orsaken till att jag skaffade lånekort på jobborten: den hade tvåhundra reservationer på min vanliga bibbla, men stod bara och väntade i underhållningshyllan på jobbortens bibbla. Så vad gör en stackars lättpåverkad, bokknarkande tös...
Andrea har just slutat college, rest runt i Europa och lyckas få jobb på Runway, modevärldens hetaste tidning, som biträdande assistent till chefredaktören Miranda. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i, men lockas av Mirandas alla kontakter och det faktum att Miranda brukar fixa bra jobb till sina assistenter efter ett år. Och vilket år det blir...
Jag faller som en fura för den här boken. Snabbt går det, både i handlingen och att vända blad. Jag försvinner fullständigt ner i den och avundas Andrea att hon får snygga märkeskläder, skitläckra skor, får knalla omkring i högklackat dagarna i ända, åka hyrbil och dricka take-awaykaffe. Det är något med den världen som är bedövande. Weisberger har jobbat under Anna Wintour, chefredaktör på Vouge, och det är visst tydligt varifrån inspirationen till Miranda kom...vilket man visst vet om man kan något om den där världen. Fast boken känns väldigt autentisk, så det ligger allt nära till hands att inte allt är påhittat.
Men hon har en psykopat till chef, hinner aldrig äta och försummar sina närmaste. Det är inte den världen värd. Jag stör mig på märkesfixeringen, klädfixeringen, över huvudtaget all fixering vid yta. Weisberger lyckas fånga modevärlden i all sin hysteri, vilket gör att jag är inne på min andra genomläsning av boken. För visst fascineras jag av den världen. Och det är tur att den finns i bokform. För jag skulle aldrig palla att leva i den. Orka gå i högklackat en vanlig vardag.
Andrea har just slutat college, rest runt i Europa och lyckas få jobb på Runway, modevärldens hetaste tidning, som biträdande assistent till chefredaktören Miranda. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i, men lockas av Mirandas alla kontakter och det faktum att Miranda brukar fixa bra jobb till sina assistenter efter ett år. Och vilket år det blir...
Jag faller som en fura för den här boken. Snabbt går det, både i handlingen och att vända blad. Jag försvinner fullständigt ner i den och avundas Andrea att hon får snygga märkeskläder, skitläckra skor, får knalla omkring i högklackat dagarna i ända, åka hyrbil och dricka take-awaykaffe. Det är något med den världen som är bedövande. Weisberger har jobbat under Anna Wintour, chefredaktör på Vouge, och det är visst tydligt varifrån inspirationen till Miranda kom...vilket man visst vet om man kan något om den där världen. Fast boken känns väldigt autentisk, så det ligger allt nära till hands att inte allt är påhittat.
Men hon har en psykopat till chef, hinner aldrig äta och försummar sina närmaste. Det är inte den världen värd. Jag stör mig på märkesfixeringen, klädfixeringen, över huvudtaget all fixering vid yta. Weisberger lyckas fånga modevärlden i all sin hysteri, vilket gör att jag är inne på min andra genomläsning av boken. För visst fascineras jag av den världen. Och det är tur att den finns i bokform. För jag skulle aldrig palla att leva i den. Orka gå i högklackat en vanlig vardag.
"Ingen mänska en ö" av Loise Boije av Gennäs
Eftersom jag älskar "Stjärnor utan svindel", så gav jag mig på att läsa om Maja, Christos och farmor. Inte lika "dense" som "Stjärnor utan svindel", men ändå tankeväckande om samhällets konsekvenser för dess invånare. Hon fångar härligt många sociologiskt intressanta aspekter; generationsklyftor, hur samhället tar hand om den åldrande generationen, olikheter mellan invandrare och svenskar och klassresor och vilka konflikter det kan skapa. Och hur det kan vara att ung och bo själv.
Maja läser sociologi (!), bor ensam i en etta och fångar på pricken mina tankar om den självvalda ensamheten:
"För mig var ensamheten något heligt - i alla fall så länge den var självvald. Att vara ensam när man ville det själv. det var att äntligen få vara ifred med den enda människa man verkligen helt kunde slappna av med -sig själv. Det var att få ligga i badet med tända värmeljus och läsa lånade romaner från biblioteket, och tappade man dem i badet så var det inte hela världen - man kunde alltid smyga upp och lämpa in dem i återinkastet när ingen såg på. Det var att koka snabbmakaroner och äta dem med mycket smör och ketchup direkt ur kastullen medan man läste Serieparaden. Det var att gå omkring i pyjamas ända tills klockan tio på kvällen och inte göra ett dyft mer än att låta tankarna vandra och bestämma ens handlingar -en timme över frukost och DN, en timme över ett gammalt fotoalbun bara för att man råkade fästa blicken på det i bokhyllan, en timme till i köket med att göra experimentnegerbollar utan havreflingor eftersom man inte hade några hemma och inte orkade gå ut och köpa och inte hade några pengar i alla fall, en timme med att lägga ansiktsmask av yoghurt enligt ett gammalt recept ur Vecko-Revyn och plocka ögonbrynen och raka benen, två timmar med en gammal långfilmsmatiné med Edvard Persson, två timmar i telefon med olika kursare om allt från litteratur till hjärtkross, en timme med gamla debattartiklar man hade klippt ut men aldrig orkat läsa, en timme med att försöka sy om en gammal klänning, en timme med att bara ligga och glo på fiskarna sedan klänningen hade åkt i papperskorgen eftersom den inte ens dög som skurtrasa. Det var att bestämma själv och äntligen få tid att göra det man aldrig hann göra när någon annan var i närheten. kanske var det bara själva valet - att göra eller inte göra. som kändes så viktigt, och det faktum att det var helt och hållet, fullständigt, ens eget." (1994 s 56)
Boije av Gennäs blandar vardagsfunderingar och djupare filosoferingar på ett sätt som ger plöjläsningen en djupare dimension. Den här kommer att stanna med mig länge.
Maja läser sociologi (!), bor ensam i en etta och fångar på pricken mina tankar om den självvalda ensamheten:
"För mig var ensamheten något heligt - i alla fall så länge den var självvald. Att vara ensam när man ville det själv. det var att äntligen få vara ifred med den enda människa man verkligen helt kunde slappna av med -sig själv. Det var att få ligga i badet med tända värmeljus och läsa lånade romaner från biblioteket, och tappade man dem i badet så var det inte hela världen - man kunde alltid smyga upp och lämpa in dem i återinkastet när ingen såg på. Det var att koka snabbmakaroner och äta dem med mycket smör och ketchup direkt ur kastullen medan man läste Serieparaden. Det var att gå omkring i pyjamas ända tills klockan tio på kvällen och inte göra ett dyft mer än att låta tankarna vandra och bestämma ens handlingar -en timme över frukost och DN, en timme över ett gammalt fotoalbun bara för att man råkade fästa blicken på det i bokhyllan, en timme till i köket med att göra experimentnegerbollar utan havreflingor eftersom man inte hade några hemma och inte orkade gå ut och köpa och inte hade några pengar i alla fall, en timme med att lägga ansiktsmask av yoghurt enligt ett gammalt recept ur Vecko-Revyn och plocka ögonbrynen och raka benen, två timmar med en gammal långfilmsmatiné med Edvard Persson, två timmar i telefon med olika kursare om allt från litteratur till hjärtkross, en timme med gamla debattartiklar man hade klippt ut men aldrig orkat läsa, en timme med att försöka sy om en gammal klänning, en timme med att bara ligga och glo på fiskarna sedan klänningen hade åkt i papperskorgen eftersom den inte ens dög som skurtrasa. Det var att bestämma själv och äntligen få tid att göra det man aldrig hann göra när någon annan var i närheten. kanske var det bara själva valet - att göra eller inte göra. som kändes så viktigt, och det faktum att det var helt och hållet, fullständigt, ens eget." (1994 s 56)
Boije av Gennäs blandar vardagsfunderingar och djupare filosoferingar på ett sätt som ger plöjläsningen en djupare dimension. Den här kommer att stanna med mig länge.
"Stjärnor utan svindel" av Louise Boije av Gennäs
Det här är en av mina favoritböcker. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om konservativa, borgerliga straighta Sophie som möter vänsterradikala lesbiska Kaja och hela hennes värld skakas. Klokt, varmt och innerligt om kärlek, normer, samhällets förväntningar, hur människor utvecklas när de stöts och blöts mot varandra, men framförallt en underbar skildring av en människas kärlek till en annan och hur tjörvigt det blir när föremålet för förälskelsen inte är vad normen föreskriver.
Det är svårt att med beskrivningar göra den här boken rättvisa. Det blir lätt platt och banalt och enkelt och det är raka motsatsen till vad den här boken är. Hittar nya saker att fundera över varje gång jag läser den.
Njutning, bara. LÄS!
Det är svårt att med beskrivningar göra den här boken rättvisa. Det blir lätt platt och banalt och enkelt och det är raka motsatsen till vad den här boken är. Hittar nya saker att fundera över varje gång jag läser den.
Njutning, bara. LÄS!
"Exile" av Denise Mina
Andra delen av Minas Garnethill-trilogi utläst. Ms O'Donnell kämpar på med nytt jobb, att klara livhanken och ett begynnande spritproblem...eller möjlgen eskalerande spritproblem. Hennes äckliga pappa har återvänt och den övriga familjen tror fortfarande inte på att han är så äcklig, vilket gör att hon säger upp kontakten med alla utom en i familjen. Och till råga på allt försvinner en av tjejerna från the shelter där hon jobbar och Maurie dras förstås in i den härvan.
Sprit, blod, knark, misshandlade kvinnor, regn, snö och kyla är det fullt av i den här boken. Hela boken bara dryper av regn, whisky och fuktig vinterkyla och mitt i allt det ska Maurie försöka överleva. Jag har rätt stor tolerans mot socialt elände i deckare, men det här är faktiskt för svart för mig. Jag vill bara låta Maurie bli varm, nykter, utsövd och få ett vettigt jobb. Eller "bara"...
Det figurerar tvåhundra olika personer, vilket gör det hopplöst att skilja på personerna när boken tjänstgör som pendlingsläsning och jag orkar läsa kanske en kvart varje gång. Det blir rörigt och jag förstår faktiskt inte alla turerna i boken. Vilket då antingen kan bero på min trötthet eller Maureens ologiska agerande.
Eländet och rörigheten till trots, så gillar jag den här boken. Jag gillar hur Mina beskriver eländet. Dessutom vill jag ju veta hur det går för Maureen.. kommer hon bli varm, nykter, utsövd och anställd?
Sprit, blod, knark, misshandlade kvinnor, regn, snö och kyla är det fullt av i den här boken. Hela boken bara dryper av regn, whisky och fuktig vinterkyla och mitt i allt det ska Maurie försöka överleva. Jag har rätt stor tolerans mot socialt elände i deckare, men det här är faktiskt för svart för mig. Jag vill bara låta Maurie bli varm, nykter, utsövd och få ett vettigt jobb. Eller "bara"...
Det figurerar tvåhundra olika personer, vilket gör det hopplöst att skilja på personerna när boken tjänstgör som pendlingsläsning och jag orkar läsa kanske en kvart varje gång. Det blir rörigt och jag förstår faktiskt inte alla turerna i boken. Vilket då antingen kan bero på min trötthet eller Maureens ologiska agerande.
Eländet och rörigheten till trots, så gillar jag den här boken. Jag gillar hur Mina beskriver eländet. Dessutom vill jag ju veta hur det går för Maureen.. kommer hon bli varm, nykter, utsövd och anställd?
"Field of blood" av Denise Mina
Det var ett tag sen jag läste ut den här, men varje gång jag tittat på den på skrivbordet och tänkt att jag skulle blogga om den, så har något tagit emot. Fram tills ikväll.
Paddy Meehans högsta önskan är att bli journalist och hon har fått in en fot som typ springpojke (-flicka!) till de RIKTIGA journalisterna, 99% män. En treårig pojke försvinner och hittas senare mördad och på egen risk börjar hon undersöka saken. Och då börjar det hända saker.
För att vara 18 bast är Paddy ovanligt brådmogen. Inte trovärdigt, Mina, även om storyn i övrigt är riktigt fängslande. Liksom Garnethill är det en sån där bok som jag inte kan släppa förrän jag får veta slutet. Men jag irriterar mig över Paddys ungdom inte känns riktigt trovärdig. Hon känns mer 25 än 18. Annars väl varvat mellan hennes privata problem och hennes utredning kring stackars treåringen. Även om mördaren inte är av oväntad karaktär, så gör inramningen av utredningen att nyfikenheten tvingar en att vända sida.
Däremot gillar jag att Paddy inte köper de katolska levnadsreglerna hon fått med sig sedan barnsben utan att tänka själv. Jag har inget emot att folk håller på sig, alltså, bara de har tagit ett självständigt beslut om det. Go Paddy! :)
Insprängd i Paddys historia finns en annan Paddys historia. En sann historia. Hade jag kunnat mer om Skottlands historia hade boken förmodligen fått ännu en dimension, men även den tråden gjorde att boken fick ett oväntat djup.
Mm...mer Mina till mig!
Paddy Meehans högsta önskan är att bli journalist och hon har fått in en fot som typ springpojke (-flicka!) till de RIKTIGA journalisterna, 99% män. En treårig pojke försvinner och hittas senare mördad och på egen risk börjar hon undersöka saken. Och då börjar det hända saker.
För att vara 18 bast är Paddy ovanligt brådmogen. Inte trovärdigt, Mina, även om storyn i övrigt är riktigt fängslande. Liksom Garnethill är det en sån där bok som jag inte kan släppa förrän jag får veta slutet. Men jag irriterar mig över Paddys ungdom inte känns riktigt trovärdig. Hon känns mer 25 än 18. Annars väl varvat mellan hennes privata problem och hennes utredning kring stackars treåringen. Även om mördaren inte är av oväntad karaktär, så gör inramningen av utredningen att nyfikenheten tvingar en att vända sida.
Däremot gillar jag att Paddy inte köper de katolska levnadsreglerna hon fått med sig sedan barnsben utan att tänka själv. Jag har inget emot att folk håller på sig, alltså, bara de har tagit ett självständigt beslut om det. Go Paddy! :)
Insprängd i Paddys historia finns en annan Paddys historia. En sann historia. Hade jag kunnat mer om Skottlands historia hade boken förmodligen fått ännu en dimension, men även den tråden gjorde att boken fick ett oväntat djup.
Mm...mer Mina till mig!
"Ett hem vid världens ände" av Michael Cunningham
Efter att ha läst, sett och älskat "Timmarna", så har jag haft Cunninghams debutbok i min bokbok länge. Dessvärre är debutboken en blek kopia i jämförelse. Baksidestexten säger
"Bög i en amerikansk småstad på 1970-talet. --- Två årtionden av amerikanske liv speglade genom några få individer, fångade med ett mästerligt språkligt handlag i en fantastisk roman."
Det vi får är en sjuttiotalsbeige berättelse om hur Jonathan och Bobby växer upp och så småningom hamnar i en ovanlig familjekonstellation i ett gammalt ruckel utanför stan. Berättaren växlar mellan bokens olika karaktärer och vi får ta del av olika inifrånperspektiv och resultatet gör mig gruvligt besviken. Cunningham räcker inte till att fånga det ovanliga och unika i att vara bög i en småstad. Han snuddar vid mamma Alices funderingar, men väldigt väldigt försiktigt. När det gäller den speciella familjekonstellationen lyckas han bättre, men jag är fortfarande inte imponerad.
Familjen är rätt tafatta både när det gäller att uttrycka känslor, men även när det gäller att känna dem. Jag vet inte om det är Cunninghams avsikt att familjen ska vara sådan, eller om det är han själv som inte når in i karaktärerna. Av inifrånperspektivet hade jag väntat mig mig större tydlighet, men karaktärerna är kanske inte så tydliga i sig själva ens en gång. Boken hade vunnit så mycket på om de hade varit det, eller åtminstone om författaren hade varit tydligare med att de är otydliga.
Resultatet är en berättelse som trots sin rätt radikala idé, bara blir en beige långsam betraktelse. Det händer saker hela tiden, men vi får följa dem genom ett slags blasé filter, som att den som betraktar egentligen inte bryr sig om vad som händer med karaktärerna. Och det är så synd, så synd, så synd.
Och de där två årtiondena som skulle speglas genom ett par individer, får jag ingen som helst känsla för! 1970-1990-talen hände det ju massor, men boken känns inte förankrad. Okej att det Woodstock nämns med längtan, men det är i princip det enda. Boken känns som verkligen som ren fiction, vilket gör mig som samhällsvetare gruvsamt besviken.
Möjligen var mina förväntningar högt ställda, men jag hade faktiskt inte kunnat gissa att det var samma författare som till Timmarna.
"Den hemliga historien" av Donna Tartt
Första gången jag gav mig på den här boken var för ett år sen och då på engelska. Då var den för jobbig, med för svårt språk och bara för tung. Förstås var det ju jag som inte mådde tillräckligt bra för att orka läsa boken då, så nu när jag mår bättre gjorde jag om försöket. Vilket var tur, för gud, vilken bladvändare!
Det är dessutom tur att jag har en sambo som säger åt mig att ser till att jag stoppar i mig något att äta när han tror att jag börjar bli blodsockergrinig ;)
Fascineras över att nyfikenheten på hur det går blir kvar, trots att man vet hur det går. Fast man ändå inte vet. En bok man inte kan skumma, fast man vill forcera framåt bland orden för att komma vidare vidare, så att upplösningen nångång närmar sig. Det tunga tjocka språket suger vänligt fast en, så att man verkligen hinner njuta sig igenom hela historien, trots att den är så mörk.
Det enda jag störde mig på var allt rökande, knarkande och whiskydrickande. I tid och otid! Visserligen krävdes ångestdämpare oxå i tid och otid, men lilla präktiga Camillan inuti mig står med händerna på höften och skakar förebrående på huvudet: "det är dumt att röka! Och knarka". Då blänger jag på henne lite och fortsätter läsa.
Jag gillar komplexiteten hos bokens karaktärer, en massiv mängd gråskalor inom var och en. Underbar soppa av udda individer som visar variationen av mörka sidor som finns hos människan. Och ljusa med för den delen. Fast mest mörka. Jag blir ofta illa berörd av böcker där människors mörka sidor är framträdande, men det här är inte en sån. I den här ramas det mörka in i en mångfald andra, lite ljusare, facetter av den mänskliga tillvaron, så även om det mörka är mörkt, så är det inte illavarslande mörkt. Vilket det verkligen borde vara, eftersom de unga vännerna har gjort det allra mest förbjudna. Dessutom mörkar de att de har gjort det!
Kanske är det det goda berättandet som lättar upp färgerna; som gör att jag minns historien med värme. Och Julians arbetsrum -pax för ett sånt när (harkel, OM) jag blir lärare@uni!
Ett college i min favvodel av Amerika, en excentrisk och underbar lärare och studier i klassiska språk gör oxå sitt till för att lätta upp färgerna. Tartt har valt miljö med omsorg!
("Julian" får mig att tänka på Fem-böckerna. Jag var alltid lite kär i Julian. Hmm..DET kanske oxå påverkar att jag gillar den här boken -Julian blev nog lärare när han växte upp ;) )
Det är dessutom tur att jag har en sambo som säger åt mig att ser till att jag stoppar i mig något att äta när han tror att jag börjar bli blodsockergrinig ;)
Fascineras över att nyfikenheten på hur det går blir kvar, trots att man vet hur det går. Fast man ändå inte vet. En bok man inte kan skumma, fast man vill forcera framåt bland orden för att komma vidare vidare, så att upplösningen nångång närmar sig. Det tunga tjocka språket suger vänligt fast en, så att man verkligen hinner njuta sig igenom hela historien, trots att den är så mörk.
Det enda jag störde mig på var allt rökande, knarkande och whiskydrickande. I tid och otid! Visserligen krävdes ångestdämpare oxå i tid och otid, men lilla präktiga Camillan inuti mig står med händerna på höften och skakar förebrående på huvudet: "det är dumt att röka! Och knarka". Då blänger jag på henne lite och fortsätter läsa.
Jag gillar komplexiteten hos bokens karaktärer, en massiv mängd gråskalor inom var och en. Underbar soppa av udda individer som visar variationen av mörka sidor som finns hos människan. Och ljusa med för den delen. Fast mest mörka. Jag blir ofta illa berörd av böcker där människors mörka sidor är framträdande, men det här är inte en sån. I den här ramas det mörka in i en mångfald andra, lite ljusare, facetter av den mänskliga tillvaron, så även om det mörka är mörkt, så är det inte illavarslande mörkt. Vilket det verkligen borde vara, eftersom de unga vännerna har gjort det allra mest förbjudna. Dessutom mörkar de att de har gjort det!
Kanske är det det goda berättandet som lättar upp färgerna; som gör att jag minns historien med värme. Och Julians arbetsrum -pax för ett sånt när (harkel, OM) jag blir lärare@uni!
Ett college i min favvodel av Amerika, en excentrisk och underbar lärare och studier i klassiska språk gör oxå sitt till för att lätta upp färgerna. Tartt har valt miljö med omsorg!
("Julian" får mig att tänka på Fem-böckerna. Jag var alltid lite kär i Julian. Hmm..DET kanske oxå påverkar att jag gillar den här boken -Julian blev nog lärare när han växte upp ;) )
"Mei wenti Inga problem" av C. Lilliehöök
"Draken vaknar", som jag hyllade för ett tag sen visade sig i efterhand vara den perfekta bakgrundsläsningen till Lilliehööks bok. Hon ger personliga, insiktsfulla, roliga och väldigt...behagliga funderingar och reflektioner om dagens Kina. Och framförallt hur det är att som västerlänning leva och verka i Kina, med kulturskillnader, -krockar och upptäckter. Med Peking och senare Taiwan som bas, skildrar hon både storstads-Kina och landsbygds-Kina, med skillnader och likheter både jämfört med varandra och med hennes svenska upplevelser. Underbart!
Lilliehöök är journalist och boken känns mycket riktigt som flera überlånga reportage från nån söndags-DN. På det bra sättet då: välskrivet, i precis lagom stora munsbitar, för mycket tankemat för att passa som sovläsning, men för lite tankemat för att vara bra pendlingsläsning. Typisk solskenlat-på-gräsmattan/balkongen-läsning, alltså. Och dessutom i ett behändigt sött format!
Hennes kärlek till landet, kulturen och språket går inte att ta miste på och såklart blir man smittad. Jag vill ha mera Lilliehöök!
"mamma@home" av Elise Claeson
Den här blir jag inte riktigt klok på. Claeson vill slå ett slag för hemmamamman och gör verkligen ett ambitiöst försök. Ökad valfrihet, javisst, men till papporna oxå. Den bild hon framställer är en av mammorna som naturligt skapade för att stanna hemma med barnen och en av papporna som (enbart?) jobbandes. Är det inte bättre att kombinera, så att både mamma och pappa jobbar mindre och båda får tid med barnen?
Claeson är påläst och ger en intressant analys över det samhälle som Alva Myrdal hjälpte till att skapa, "det moderlösa samhället". Ett samhälle där staten vårdar och uppfostrar våra barn, där föräldrar ses med misstänksamhet om de inte kommer till vårdcentralen för att väga och mäta sina barn. Modern har lixom byggts bort i välfärds-Sverige.
Hon har flera poänger med sitt resonemang. Barn behöver närvarande föräldrar och det är svårt att vara närvarande om man jobbar, per definition, lixom. Det är inte förenligt med dagens föräldrapolitik att vara så närvarande som barn (och en del, kanske många) föräldrar skulle önska. Dagens samhälle har gjort det möjligt för kvinnan att göra karriär utan att försaka barnafödandet och det har fått konsekvenser för hur familjen ser ut.
Men jag gillar inte hennes lösning på problemet. Jag tror barn behöver fler än en närvarande föräldrar och att jag tror vi behöver familjer som spenderar tid ihop. Och det funkar nog ofta dåligt idag att kombinera med heltidsarbete.
Samtidigt så slår hon ju ett slag för att höja statusen på hemmamamman och det kan väl behövas. Så jag vet inte, ömsom blir jag förbannad på vad jag tycker är ett förslag på återgång till ett samhälle från 50-talet och i nästa stund nickar jag instämmande för att hon gör så kloka analyser. Är hon en påläst konservativ... tant? Eller en påläst klok feminist? Döm själva..
"Det infantila samhället" av Carl Hamilton
Men åååh! Är det nåt ämne man inte ska förstöra genom dåligt skrivande, så är det väl om barn och hur de mår i vårt samhälle! Det ska vara vältänkt, omsorgsfullt formulerat, så att vi diskuterar innehåll och inte form.
Hamilton omintetgör en diskussion av den senare karaktären fullständigt i "Det infantila samhället", eftersom allt krut kommer går åt till att klaga på formen. Hade jag inte vetat bättre (det vill säga hållit den färdiga boken i handen), så hade jag faktiskt trott att det här var ett manuskript, ett färdigt utkast, ett uttdrag ur hans slarvigt ihopskrivna dagbok. Vadsomhelst, bara inte FÄRDIGT!
Hans tes är att barndomen idag inte finns, utan att barnen hetsas att bli vuxna och han försöker diskutera kring det i en hel bok, men han trasslar bara in sig i långa utläggningar om Rousseaus barndom (som jag antog skulle ha något slags plats i hans argumentation tills jag hade läst mig vidare och ingenting hade hänt! Han bara gick vidare); snudd på alla detaljer om hur hans första barn förlöstes (för att göra något slags poäng om...den moderna mannen/pappan eller var det mamman, eller...äsch); långa och ingående beskrivningar av TV-tablåer en vardag 2003 (!) och detaljerade beskrivningar av TV-program som Big Brother och Temptation Island och andra irrelevantiheter. Han kapar argument och kontextualiserar inte historiska fakta (utan får det till att den enda konsekvensen av att samhället förändrades på 1500-1600-talen var att familjebilden förändrades!). Sen vet han nog inte hur man skiljer på vad som är fakta och vad som är ens egna tankar, för det är fullständigt luddigt i princip överallt.
Och toppar vi det med en MASSA statistik, namedropping av forskare, med namn och titel och hela biddevitten, så har vi "Det infantila samhället" i ett nötskal.
Hade boken varit annorlunda skriven hade jag förmodligen förfasat mig över vad som håller på att hända med våra barn idag, men nu kan jag bara inte. Men nu går all förfasning åt till formen, för det här är något av det värsta jag har läst!
Näe, han Hamilton ska på sin höjd ägna sig åt att förfasa sig privat. För skriva det ska han baske mig inte!
"Globaliseringen och dess kritiker" av Joseph Stiglitz
Min pendlingsläsning har hittills karaktäriserats av globaliseringsrelaterd litteratur. Stiglitz inget undantag. Före detta ekonomisk rådgivare och vicepresident i Världsbanken passar han här på att ge sviiidande kritik till IMFs och WBs agerande. Ideologistyrda, egennyttiga, egoistiska och inte särskilt intresserade av att lära sig hur verkligheten fungerar är betyget som institutionerna, och framförallt IMF får. Ha!
Boken skrevs när han hade befunnit sig i maktens korridorer ett tag och skaffat sig en hel del insyn. Som han gladeligen delar med sig av. Vilket, förstås, ger trovärdighet. Han beskriver vad som händer när länder agerar enligt IMFs riktlinjer, jämfört med de länder där regeringarna tänker själva. Långnäsa åt IMF, säger jag bara ;) Inte alltid, förstås, men tillräckligt ofta för att det ska visa sig att organisationen har lite issues, alltså. De behöver hyfsa till sin verklighetsuppfattning och bedömningen av hur långt den egna expertisen räcker, bland annat. Ett par besök ute i verkligheten räcker liksom inte för att kunna göra den till ett bättre ställe. Det bästa är kanske ibland att sluta besöka den öht och låta andra göra jobbet... (jag är inte cynisk, jag inte...)
Ekonom är även den här snubben och i det här fallet, till skillnad från Sachs, gör det att läsningen stundtals är svårgenomtränglig. Jag är inte ekonom, vilket blir plågsamt tydligt, så jag skummar en massa stycken fyllda med ekonomiska för att komma fram till hans slutsatser om hur framförallt IMF kan göra ett bättre jobb. Idéerna är bra, men faller på att ett land fortfarande har vetorätt och förmodligen inte är så intresserade av att göra om ett verktyg som hittills har landet har kunnat använda till sin fördel.
Ja, jag är skeptisk, men den här boken, tillsammans med andra, har bidragit till att debatten om globaliseringen, biståndet och IMF/WB har intensifierats. Så kanske finns det hopp. Castells (sociologsnubbe, vars teori jag testar i min uppsats, f.ö.) menar ju att förändringar kommer utifrån och kanske händer det nångång någonting.
Boken skrevs när han hade befunnit sig i maktens korridorer ett tag och skaffat sig en hel del insyn. Som han gladeligen delar med sig av. Vilket, förstås, ger trovärdighet. Han beskriver vad som händer när länder agerar enligt IMFs riktlinjer, jämfört med de länder där regeringarna tänker själva. Långnäsa åt IMF, säger jag bara ;) Inte alltid, förstås, men tillräckligt ofta för att det ska visa sig att organisationen har lite issues, alltså. De behöver hyfsa till sin verklighetsuppfattning och bedömningen av hur långt den egna expertisen räcker, bland annat. Ett par besök ute i verkligheten räcker liksom inte för att kunna göra den till ett bättre ställe. Det bästa är kanske ibland att sluta besöka den öht och låta andra göra jobbet... (jag är inte cynisk, jag inte...)
Ekonom är även den här snubben och i det här fallet, till skillnad från Sachs, gör det att läsningen stundtals är svårgenomtränglig. Jag är inte ekonom, vilket blir plågsamt tydligt, så jag skummar en massa stycken fyllda med ekonomiska för att komma fram till hans slutsatser om hur framförallt IMF kan göra ett bättre jobb. Idéerna är bra, men faller på att ett land fortfarande har vetorätt och förmodligen inte är så intresserade av att göra om ett verktyg som hittills har landet har kunnat använda till sin fördel.
Ja, jag är skeptisk, men den här boken, tillsammans med andra, har bidragit till att debatten om globaliseringen, biståndet och IMF/WB har intensifierats. Så kanske finns det hopp. Castells (sociologsnubbe, vars teori jag testar i min uppsats, f.ö.) menar ju att förändringar kommer utifrån och kanske händer det nångång någonting.
"Kyssa sammet" av Sarah Waters
Jag har en förkärlek för romaner som utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal med kvinnliga huvudpersoner. "Kyssa sammet" är ännu en sådan. Gemensamt med de andra jag har läst är en stark huvudperson, annorlunda relativt tidens ideal som går sin egen väg.
Nancy är ostronflickan från Whitstable som blir himlastormande blixtförälskad i music-hallartisten Kitty Butler. Den kärleken för henne bort från familjen och ostronrestaurangen via en himla massa jobbiga omvägar på upptäcksfärd mot sin egen identitet. Igen den kompromisslösa acceptansen av sin egen sexualitet ställd mot omvärldens fördomar och fördömanden (är de orden släkt förresten?). Hysch-hysch, förstulna kramar, heta blickar, men i största hemlighet. Dock finns en undre värld där acceptansen finns och känslorna inte behöver döljas. Och en överklassvärld jag inte trodde var möjlig, med en människosyn som är plågsamt bekant med njutningen framför allt.
Nancy är sådär jobbigt mänsklig att man inte tycker om alla hennes sidor. Och sen tycker man om henne just för att hon är så mänsklig. Hon gör oväntade saker som jag skäms å hennes vägnar för, desperata saker som gör att jag bara vill sluta läsa för att hon är så hopplös och sen löser sig allt ändå, så att jag blir sur för att hennes dumma beteenden ju lönar sig! I slutändan kan jag ändå inte låta bli att le, för hon tar sina små hämnder och hon är rätt älskvärd.
En lesbisk Jean M Auel är vad Waters får mig att tänka på, vad gud, vad det ångar av den här boken! Men sexandet är en krydda den här boken ändå behövde, även om jag personligen inte gillar Auel that much...
Nancy är ostronflickan från Whitstable som blir himlastormande blixtförälskad i music-hallartisten Kitty Butler. Den kärleken för henne bort från familjen och ostronrestaurangen via en himla massa jobbiga omvägar på upptäcksfärd mot sin egen identitet. Igen den kompromisslösa acceptansen av sin egen sexualitet ställd mot omvärldens fördomar och fördömanden (är de orden släkt förresten?). Hysch-hysch, förstulna kramar, heta blickar, men i största hemlighet. Dock finns en undre värld där acceptansen finns och känslorna inte behöver döljas. Och en överklassvärld jag inte trodde var möjlig, med en människosyn som är plågsamt bekant med njutningen framför allt.
Nancy är sådär jobbigt mänsklig att man inte tycker om alla hennes sidor. Och sen tycker man om henne just för att hon är så mänsklig. Hon gör oväntade saker som jag skäms å hennes vägnar för, desperata saker som gör att jag bara vill sluta läsa för att hon är så hopplös och sen löser sig allt ändå, så att jag blir sur för att hennes dumma beteenden ju lönar sig! I slutändan kan jag ändå inte låta bli att le, för hon tar sina små hämnder och hon är rätt älskvärd.
En lesbisk Jean M Auel är vad Waters får mig att tänka på, vad gud, vad det ångar av den här boken! Men sexandet är en krydda den här boken ändå behövde, även om jag personligen inte gillar Auel that much...
"Ich bin ein Bibliothekar" av Christer Hermansson
Tunn, iofs väl berättad, pyttelite humoristisk, men annars precis lika tråkig som Oliver Cromwell Johansson själv. Inte dåligt tråkig, utan bara...tråkigt tråkig. Säger mig inget, lämnar inget beständigt avtryck i mitt medvetande och jag kommer inte att tipsa någon om den här. Alls.
Visst har den en historia, med en början, en mitt och ett slut. Men jag tittar på boken efteråt och funderar vad Hermansson vill säga sina medmänniskor. Intetsägande är nog ordet. En ironisk betraktelse över bibliotekariekåren,? Eller ett exempel på hur svågerpolitik kan te sig? Men näej, den når inte fram. För få sidor. Eller för långt berättande. Endera.
Eller kanske är den en av de de bästa exemplen på en perfekt tråkig bok. Verkligen perfekt tråkig, faktiskt! Där har vi det: jag har hittat den perfekt tråkiga boken! Tadaa ;)
Visst har den en historia, med en början, en mitt och ett slut. Men jag tittar på boken efteråt och funderar vad Hermansson vill säga sina medmänniskor. Intetsägande är nog ordet. En ironisk betraktelse över bibliotekariekåren,? Eller ett exempel på hur svågerpolitik kan te sig? Men näej, den når inte fram. För få sidor. Eller för långt berättande. Endera.
Eller kanske är den en av de de bästa exemplen på en perfekt tråkig bok. Verkligen perfekt tråkig, faktiskt! Där har vi det: jag har hittat den perfekt tråkiga boken! Tadaa ;)
"Garnethill" av Denise Mina
Tack vare diverse bokbloggar fick jag tag på Minas namn och i sann påskekrim-anda fick Garnethill följa med hem från bibblan (att den sen inte blev läst förrän en bra bit efter påsk är ju irrelevant!)
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
"Hell's Angel. The life and times of Sonny Barger and The Hell's Angels Motorcycle Club" av Ralph "Sonny" Barger
Bargers egen historia om friheten på bågen, uppväxten och Hell's Angels.
Jag har läst en del tidigare OM outlaws, men aldrig något AV en outlaw OM outlaws (inte att förväxla med mc-klubben Outlaws..). Rakt på sak, ärligt och enkelt. Och såklart är det lockande med friheten, känslan av vinden och vidderna från motorcyklen och Barger ger en bra bild av hur en 100%-ig frihetsälskare lever sitt liv.
Det är struligt, med fängelsedomar, droger, brutala slagsmål i Änglarnas namn och konfrontationer med polisen. Men det är oxå vänskap, frihet, fester, musik och kärleken till bågen. Som faktiskt inte nödvändigtvis behöver vara en Harley, men de är tydligen lätta att meka med och eftersom en Ängel tydligen gör allt mek själv, så, ja...
Inget moraliserande, inget försvar av den livsstil han har valt, bara rakt på sak, så här var det. Om Hells Angel's regler, vad som är tillåtet och inte tillåtet, uppförandekoder, att medlemsskap är ett broderskap och hur viktigt det är att stå upp för sin patch och sin klubb. Om sina förhållanden, sina äktenskap, sin kamp mot cancern, filmerna och all uppmärksamhet som Hells Angels fått.
"Born to raise hell" gick i högtalarna när jag plöjde boken och jag insåg att just där var jag så nära den livsstilen jag någonsin skulle komma. Många är kriminella. Många är narkomaner. Och de håller sig på den sida av lagen jag tänkte undvika. Därmed inte sagt att Barger faktiskt är en rätt sympatisk person, emellanåt. Han påminner mig bitvis om pappa.
Men jag nöjer mig med "bara" mc-åka. Och snart mc-köra med ;)
Jag har läst en del tidigare OM outlaws, men aldrig något AV en outlaw OM outlaws (inte att förväxla med mc-klubben Outlaws..). Rakt på sak, ärligt och enkelt. Och såklart är det lockande med friheten, känslan av vinden och vidderna från motorcyklen och Barger ger en bra bild av hur en 100%-ig frihetsälskare lever sitt liv.
Det är struligt, med fängelsedomar, droger, brutala slagsmål i Änglarnas namn och konfrontationer med polisen. Men det är oxå vänskap, frihet, fester, musik och kärleken till bågen. Som faktiskt inte nödvändigtvis behöver vara en Harley, men de är tydligen lätta att meka med och eftersom en Ängel tydligen gör allt mek själv, så, ja...
Inget moraliserande, inget försvar av den livsstil han har valt, bara rakt på sak, så här var det. Om Hells Angel's regler, vad som är tillåtet och inte tillåtet, uppförandekoder, att medlemsskap är ett broderskap och hur viktigt det är att stå upp för sin patch och sin klubb. Om sina förhållanden, sina äktenskap, sin kamp mot cancern, filmerna och all uppmärksamhet som Hells Angels fått.
"Born to raise hell" gick i högtalarna när jag plöjde boken och jag insåg att just där var jag så nära den livsstilen jag någonsin skulle komma. Många är kriminella. Många är narkomaner. Och de håller sig på den sida av lagen jag tänkte undvika. Därmed inte sagt att Barger faktiskt är en rätt sympatisk person, emellanåt. Han påminner mig bitvis om pappa.
Men jag nöjer mig med "bara" mc-åka. Och snart mc-köra med ;)
"Svinalängorna" av Susanna Alakoski
Så har även jag läst Svinalängorna, om Leenas uppväxt i Ystadsområdet Fridhem, i folkmun kallat Svinalängorna; om hennes periodare till föräldrar som "bara dricker för att stå ut med pappa"; om hennes bästisar Åse i lägenheten vägg i vägg och Riitta. Och om hur hon tycks överleva.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
"Ingen ingenstans" av Donna Williams
"Ingen ingenstans" stod utvikt på en hylla i bibblan. Att läsa en självbiografi av en autist känns som det perfekta sättet att lära sig mer om hur hon, som representant för en grupp människor som inte gärna interagerar med den värld som jag befinner mig i, faktiskt ser på den. Och hur det kommer sig att de inte gör det. Så såklart lånade jag ju den :)
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
"The Known World" av Edward P. Jones
The Known World tar oss med till slaveriets amerikanska sydstater (finns det sydstater nån annanstans?) och vill diskutera en av slaveriets konstigaste saker: f.d. slavar som själva köper slavar. (Slaveriet är per definition konstigt, vill jag bara förtydliga, men det här är ännu konstigare).
Henry Townsend köps fri från sin ägare William Robbins av sina föräldrar Augustus och Mildred. Henry är en skicklig hantverkare och har dessutom ett bra förhållande till Robbins, både under sin tid som slav och tiden därefter. Henry är driftig och köper sig en bit land inte långt från Robbins plantage. Han köper sig oxå sin första egna slav och snart har han en egen plantage med ett gäng slavar som arbetar för honom. Han blir snart en förmögen man.
Det här är ett mästerverk!
Hade man kunnat skära i tid, så är det Jones har gjort! Han har med ett vasst verktyg försiktigt plockat en bit av tiden med alla dess trådar framåt och bakåt, alla personligheter, alla släktband, alla geografiska knutpunkter, alla små men viktiga småsaker och omvandlat tidsstycket till text utan att någonting går förlorat! Han får med alla lösa trådar om hur det gick för henne som flyttade dit; vad som hände med de som inte återfanns; vad hon spelade för roll då och varför de två har det förhållandet till varandra nu och hur han kände henne. Ingenting har gått förlorat, inga lösa trådar finns!
Den här boken är som inget annat jag har läst. Att läsa den här boken är inte som att lära känna eller bli presenterade för Caldonia, Henry, Augustus, Mildred, Moses, mfl -det är som att man känner dem, som att man faktiskt vet hur det gick för dem, men att man inte minns det förrän Jones återberättar det för en. Det är framförallt sättet han flätar ihop nutid och framtid som ger det intrycket, just så som åtminstone jag gör när jag tänker tillbaka på något som har hänt: jag minns både vad som hände vid det specifika tillfället, men oxå hur det sen gick med personerna ifråga, så att det flätas ihop till en historia.
Inskrivet i, nej, inpräntat i själva papperet, i ordens trycksvärta, i det stycke av tid man "minns" finns den alltid närvarande frågan om varför en före detta slav själv köper slavar. Samtidigt med fascinationen över den makalöst berättade historien är den närvarande och eftersom Jones har lyft ut 1850-talet till en tid när mycket är annorlunda, så är den närvaron så självklar att jag närmast förundras över att jag aldrig har funderat över frågan tidigare. Varför minns jag inte att det här har hänt; att jag har funderat över det här?
"The Known World" är så här långt Årets Läsupplevelse och den känns väldigt väldigt svårslagen -den här boken MÅSTE läsas. Så att ni oxå får minnas!
Uppd: Läs gärna SvD recension om boken, som fick Pulitzerpriset 2004.
Henry Townsend köps fri från sin ägare William Robbins av sina föräldrar Augustus och Mildred. Henry är en skicklig hantverkare och har dessutom ett bra förhållande till Robbins, både under sin tid som slav och tiden därefter. Henry är driftig och köper sig en bit land inte långt från Robbins plantage. Han köper sig oxå sin första egna slav och snart har han en egen plantage med ett gäng slavar som arbetar för honom. Han blir snart en förmögen man.
Det här är ett mästerverk!
Hade man kunnat skära i tid, så är det Jones har gjort! Han har med ett vasst verktyg försiktigt plockat en bit av tiden med alla dess trådar framåt och bakåt, alla personligheter, alla släktband, alla geografiska knutpunkter, alla små men viktiga småsaker och omvandlat tidsstycket till text utan att någonting går förlorat! Han får med alla lösa trådar om hur det gick för henne som flyttade dit; vad som hände med de som inte återfanns; vad hon spelade för roll då och varför de två har det förhållandet till varandra nu och hur han kände henne. Ingenting har gått förlorat, inga lösa trådar finns!
Den här boken är som inget annat jag har läst. Att läsa den här boken är inte som att lära känna eller bli presenterade för Caldonia, Henry, Augustus, Mildred, Moses, mfl -det är som att man känner dem, som att man faktiskt vet hur det gick för dem, men att man inte minns det förrän Jones återberättar det för en. Det är framförallt sättet han flätar ihop nutid och framtid som ger det intrycket, just så som åtminstone jag gör när jag tänker tillbaka på något som har hänt: jag minns både vad som hände vid det specifika tillfället, men oxå hur det sen gick med personerna ifråga, så att det flätas ihop till en historia.
Inskrivet i, nej, inpräntat i själva papperet, i ordens trycksvärta, i det stycke av tid man "minns" finns den alltid närvarande frågan om varför en före detta slav själv köper slavar. Samtidigt med fascinationen över den makalöst berättade historien är den närvarande och eftersom Jones har lyft ut 1850-talet till en tid när mycket är annorlunda, så är den närvaron så självklar att jag närmast förundras över att jag aldrig har funderat över frågan tidigare. Varför minns jag inte att det här har hänt; att jag har funderat över det här?
"The Known World" är så här långt Årets Läsupplevelse och den känns väldigt väldigt svårslagen -den här boken MÅSTE läsas. Så att ni oxå får minnas!
Uppd: Läs gärna SvD recension om boken, som fick Pulitzerpriset 2004.
"700 dagar i Rosenbad" av Thomas Bodström
Den här lånade jag efter att ha läst bokidiotens recension
Jag sträckläste den. Sträck-skumläste den rättare sagt igår i soffan och jag är lika nöjd som bokidioten. Den här boken ger en känsla av att politiker faktiskt uträttar något när de sitter vid makten och boken förstärker det redan goda intryck jag hade av Bodström. Den är oxå en utmärkt skildring av den svenska byråkratin, hur beslutsfattandet sker på departementen och hur lobbying sker på Europanivå. Och hur fullspäckad en ministervardag är och hur snabbt allting går. Den är oxå en utmärkt samtidsskildring, men framförallt en mycket bra inblick i maktens korridorer och av en målmedveten, stark och tydlig person som gjorde sitt bästa som minister.
Fast det känns lite märkligt att läsa om "Göran", "Paggan", "Maud" när man är van att det står "Göran Persson", "Leif Pagrotsky" och "Maud Olofsson". Att vara på first name-basis med de människorna måste vara häftigt.
Boken är personlig, utan att vara privat. Den handlar om Bodströms tid som minister, visserligen med glimtar i hur det påverkade och förändrade hans privatliv, men utan avslöjanden. Han värnar om sin integritet och vet exakt var gränsen går mellan privat och offentligt i sitt liv. Den är heller inte fylld med långa ideologiska haranger, utan med klara, föredömligt korta avsnitt om bakgrunden till beslut. Föredömligt för att vara socialdemokrat, om man frågar mig?
Den här bör definitivt läsas om man har det minsta intresse av svensk politik och det svenska samhälle! Dessutom är Bodström med råge Sveriges snyggaste minister :)
"Mitt liv som trött" av Agneta Löfqvist
Den här stod i en hylla på universitetsbibblan en dag när jag bara hade en kvart på mig och var in en snabbsväng. Jag hann inte längre än till den hyllan, utan fastnade i boken. Eftersom mitt lånekort inte funkar där, så gick jag tillbaka nästa dag, tog boken och satte mig och läste. Tiden tog slut, så jag memorerade vilken sida jag slutade på och återvände en tredje dag för att läsa ut den.
Löfqvist är egenföretagare tillsammans med sin man och en sån som fixar saker hela tiden. Hennes liv går i full fart hela tiden: hon är klassförälder, jobbar mycket i företaget, håller adventskalas med avancerade hembakade kakor; har ett välstädat hem, välvädrade kläder, snygg frisyr. Hon har verkligen drömlivet, tycker hon.
Tills det en dag inte går längre. Det börjar som diffusa förkylningssymptom för att urarta fullständigt till en aldrig övergående trötthet. Boken handlar om raset och hennes väg tillbaka.
Och den berörde mig på riktigt på djupet. Hon beskriver på pricken mina känslor, tankar och funderingar och den där förbannade jävla tröttheten som jag hade när jag var som djupast nere i depressionshelvetet, även fast vi har olika diagnoser. Det är svårt att förklara hur mycket det betydde att läsa och känna igen mig, men att läsa den var lite grann som att gå tillbaka i tiden. På ett bra sätt.
Löfqvists bok har mycket att säga om vad som är viktigt i tillvaron och hur vi prioriterar; städa kylskåpet eller sova för att överleva? Köpa halvfabrikat och fokusera på umgänget eller slit ihjäl dig i köket och sen inte orka vara med på middagen? Jag har prioriterat om mycket i mitt liv det senaste året och den här boken väcker ännu fler tankar kring sånt.
Löfqvist är egenföretagare tillsammans med sin man och en sån som fixar saker hela tiden. Hennes liv går i full fart hela tiden: hon är klassförälder, jobbar mycket i företaget, håller adventskalas med avancerade hembakade kakor; har ett välstädat hem, välvädrade kläder, snygg frisyr. Hon har verkligen drömlivet, tycker hon.
Tills det en dag inte går längre. Det börjar som diffusa förkylningssymptom för att urarta fullständigt till en aldrig övergående trötthet. Boken handlar om raset och hennes väg tillbaka.
Och den berörde mig på riktigt på djupet. Hon beskriver på pricken mina känslor, tankar och funderingar och den där förbannade jävla tröttheten som jag hade när jag var som djupast nere i depressionshelvetet, även fast vi har olika diagnoser. Det är svårt att förklara hur mycket det betydde att läsa och känna igen mig, men att läsa den var lite grann som att gå tillbaka i tiden. På ett bra sätt.
Löfqvists bok har mycket att säga om vad som är viktigt i tillvaron och hur vi prioriterar; städa kylskåpet eller sova för att överleva? Köpa halvfabrikat och fokusera på umgänget eller slit ihjäl dig i köket och sen inte orka vara med på middagen? Jag har prioriterat om mycket i mitt liv det senaste året och den här boken väcker ännu fler tankar kring sånt.
"Draken vaknar. Kina år 2000" av Leijonhufvud och Engqvist
Ännu en bok som fyller i luckor i min kunskapskarta. Det moderna Kina har varit en stooor vit fläck. Fram tills nu. Ännu en pendlingsläsningsbok utläst, alltså.
Två svenska journalister baserade i Kina har skrivit en reportagebok om Kina på randen till 2000-talet; hur det kommunistiska jättelandet håller på att förändras och hur man hanterar kapitalismen, miljöproblem, ökad urbanisering och industrialisering och vilka följder det får när människorna ökar sin levnadsstandard.
Vad händer när den västerländska kapitalistiska, individualistiska ekonomin möter diktaturens, konfucianismens och det energiska Kina? Alla konsekvenser får enorma proportioner i denna jättelika folkkoloss; arbetslöshet, miljöproblem, bilismens utbredning, individualismens segertåg över omsorgen över kollektivet; "välfärdsstatens" rasering och folkvandringarna. Och vad händer när kommunistpartiet inte längre kan hålla kapitalismen stången? Finns det något alternativ? Vad händer om det inte gör det?
Författarna ger en underbart komplex bild av ett land med stora skillnader inom landet. Allt är verkligen inte svart eller vitt och drar man upp samhällsfrågorna det gäller till ett lands av Kinas yta, geografi, politik och folkmängd, så blir det riktigt spännande!
Välskrivet, väl underbyggt med fakta (de är inte journalister för inte!) och framförallt väldigt väldigt annorlunda. Detta stängda land som ändå är mer öppet nu än någonsin är så fascinerande. Boken är en reviderad utgåva som kom 1997 med anledning av Kinas övertagande av Hong Kong, så mycket lär ju förstås ha förändrats på de tio åren, men jag tycker ändå den är aktuell. Skön ämnesblandning av ekonomi, statsvetenskap, sociologi, socialantropologi och ekonomi -klockrent faktiskt. Klockren bok öht!
Två svenska journalister baserade i Kina har skrivit en reportagebok om Kina på randen till 2000-talet; hur det kommunistiska jättelandet håller på att förändras och hur man hanterar kapitalismen, miljöproblem, ökad urbanisering och industrialisering och vilka följder det får när människorna ökar sin levnadsstandard.
Vad händer när den västerländska kapitalistiska, individualistiska ekonomin möter diktaturens, konfucianismens och det energiska Kina? Alla konsekvenser får enorma proportioner i denna jättelika folkkoloss; arbetslöshet, miljöproblem, bilismens utbredning, individualismens segertåg över omsorgen över kollektivet; "välfärdsstatens" rasering och folkvandringarna. Och vad händer när kommunistpartiet inte längre kan hålla kapitalismen stången? Finns det något alternativ? Vad händer om det inte gör det?
Författarna ger en underbart komplex bild av ett land med stora skillnader inom landet. Allt är verkligen inte svart eller vitt och drar man upp samhällsfrågorna det gäller till ett lands av Kinas yta, geografi, politik och folkmängd, så blir det riktigt spännande!
Välskrivet, väl underbyggt med fakta (de är inte journalister för inte!) och framförallt väldigt väldigt annorlunda. Detta stängda land som ändå är mer öppet nu än någonsin är så fascinerande. Boken är en reviderad utgåva som kom 1997 med anledning av Kinas övertagande av Hong Kong, så mycket lär ju förstås ha förändrats på de tio åren, men jag tycker ändå den är aktuell. Skön ämnesblandning av ekonomi, statsvetenskap, sociologi, socialantropologi och ekonomi -klockrent faktiskt. Klockren bok öht!
"Fukta din aska" av Ernst Brunner
Den här boken fick jag av min svärmor och Fantastiskhetens syster när jag hade sagt att jag tycker om böcker om Stockholm.
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)
"1968, när allting var i rörelse" av Kjell Östberg
Ny pendlingsläsningsbok avklarad: "1968 när allting var i rörelse" av Kjell Östberg.
Jag kan ingenting om efterkrigstidshistoria i Sverige. När vi kom så långt på historian på gymnasiet, så var det dags att ta studenten. Tack för det, televerket, lixom.
Det har fått som konsekvens att jag är hiskeligt nyfiken på åren mellan 1960-1990. Statsvetenskapen gav mig en snabb, men rätt grundlig, genomgång av svensk politisk historia, vilket målade i en hel hög vita fläckar i mitt historiesinne.
Östbergs bok målar i fler fläckar. Jag relaterar mycket av vad Östberg berättar till vad Guillou berättar i Coq Rouge (alla minneskrokar är bra!) och då blir det ännu bättre: jag får vita historiefläckar imålade och jag får tänka på Hamilton på samma gång :)
Välskrivet, informativt och väldigt väldigt bra! Han menar att 1968 egentligen sträcker sig från 50- till en bit in på 70-talet och presenterar så mycket empiri för sin sak att jag bara vill jubla! Det är ju det här jag har saknat, en sträckläsare om nutidshistoria!
De dagar jag har varit trött, håglös och på dåligt humör på väg till jobbet, så har den här funkat som en riktig humörhöjare! Jag har lärt mig något nytt på nästan varenda sida och då gör det ju inget att jag bara hinner läsa två innan jag somnar för att bussen gungar så skönt!
Det enda jag som sociologinörd irriterar mig på är att han använder "diskurs" utan att definiera det. Eftersom jag har snöat in lite på diskursanalys, så är jag av den åsikten att det begreppet om något MÅSTE definieras om man ska använda det! Grr.. Men det är ett rätt litet "grr", för boken är så bra så bra!
Jag kan ingenting om efterkrigstidshistoria i Sverige. När vi kom så långt på historian på gymnasiet, så var det dags att ta studenten. Tack för det, televerket, lixom.
Det har fått som konsekvens att jag är hiskeligt nyfiken på åren mellan 1960-1990. Statsvetenskapen gav mig en snabb, men rätt grundlig, genomgång av svensk politisk historia, vilket målade i en hel hög vita fläckar i mitt historiesinne.
Östbergs bok målar i fler fläckar. Jag relaterar mycket av vad Östberg berättar till vad Guillou berättar i Coq Rouge (alla minneskrokar är bra!) och då blir det ännu bättre: jag får vita historiefläckar imålade och jag får tänka på Hamilton på samma gång :)
Välskrivet, informativt och väldigt väldigt bra! Han menar att 1968 egentligen sträcker sig från 50- till en bit in på 70-talet och presenterar så mycket empiri för sin sak att jag bara vill jubla! Det är ju det här jag har saknat, en sträckläsare om nutidshistoria!
De dagar jag har varit trött, håglös och på dåligt humör på väg till jobbet, så har den här funkat som en riktig humörhöjare! Jag har lärt mig något nytt på nästan varenda sida och då gör det ju inget att jag bara hinner läsa två innan jag somnar för att bussen gungar så skönt!
Det enda jag som sociologinörd irriterar mig på är att han använder "diskurs" utan att definiera det. Eftersom jag har snöat in lite på diskursanalys, så är jag av den åsikten att det begreppet om något MÅSTE definieras om man ska använda det! Grr.. Men det är ett rätt litet "grr", för boken är så bra så bra!
"The end of poverty. Economic possibilities for our time" av Jeffrey D. Sachs
Sachs bok följde med hem från USA i våras, men har stått oläst i bokhyllan sedan dess. Nu blev den uppgraderad till pendlingsläsning och har hittills resulterat i att jag började prata med en utbytesstudent på bussen som erbjöd sig vara bollplank till min uppsats!
Sachs är ekonom, vilket gjorde att jag från början var skeptisk till hans idéer om att få slut på fattigdomen i världen. När jag sedan läste att han har arbetat för Världsbanken i länder för att få igång deras ekonomi, så tänkte jag nästan sluta läsa (jag är inte så förtjust i hur Världsbanken och IMF hanterar fattigdomsbekämpning, bland annat det skriver jag min D-uppsats om).
Men jag fortsatte iaf läsningen och mina fördomar kom verkligen på skam! Den här killen är något på spåren! Han börjar med att förklara varför vissa länder inte lyckas få igång sin ekonomi och presentar "clinical economics", vilket innebär att man i en analys av ett lands ekonomiska situation måste se till mer än bara ekonomin; geografi spelar till exempel in (bra tänkt). Han visar oxå vad han har gjort bland annat i Bolivia, Polen, Kina och Indien, för att visa att det finns en lösning på problemen.
Han har oxå arbetat med fattigdomsbekämpning o HIV/AIDS-frågor i Afrika och här börjar hans ilska synas. Gång på gång visar han att det i ett globalt ekonomiskt perspektiv är betydligt "billigare" för i-länderna att hjälpa utvecklingsländerna att komma på fötter än att, som nuläget är, ignorera det. Han ägnar en stor del av boken åt att skälla på USA för att de inte ger sina 0,7% av BNP i bistånd som de lovat. Och gång på gång visar han på myter och missförstånd när det gäller bistånd; han presenterar beräkningar på att det faktiskt är möjligt att undanröja extrem fattigdom i världen. Det går! Om bara västvärlden får tummen ur arslet och tar det ansvar de faktiskt har tagit på sig!
Boken visar på flera sätt hur ignorant, okunnig och förbiseende i-länderna och IMF/Världsbanken har varit. Sachs presenterar konkreta handlingsplaner som involverar u-länderna för att komma ur fattigdomsfällan. Med reservation för att jag inte är ekonom, förstås. Jag har inte kunskap att bedöma hans ekonomiska beräkningar, men min kunskap inom sociologi och statskunskap säger mig iaf att hans tanke är vettig.
Men. Det märks att han är ekonom och inte statsvetare. Han skriver någonstans i boken att det är orealistiskt att USA har den makt de har, eftersom de är en sådan liten ekonomi, i global jämförelse. Han tar inte på något sätt hänsyn till att den politiska makten inte alltid är relaterad till den ekonomiska (USAs vetorätt i FN:s säkerhetsråd är till exempel inte baserad på ekonomi). Kanske gör det oxå att han är lite för blind i sin tilltro till FN-systemet; kanske är det mer tandlöst än han ser (eller vill erkänna).
Men framförallt inger den här boken hopp! Det går att undanröja den extrema fattigdomen i världen och det går om vi samarbetar! Argumenten är väl underbyggda (igen, med reservation för att jag inte är ekonom); läsaren blir översköljd med fakta och siffror som stärker trovärdigheten och det märks att Sachs faktiskt har funderat en del på det här.
Tillsammans med Bono har Sachs startat en satsning för att bekämpa aids, tuberkulos och malaria i Afrika, som går ut på att man shoppar och överskottet skänks till sjukdomsbekämpningen. Budskapet blir alltså att om inte regeringarna får tummen ur och ökar biståndet, så ska vi shoppa Afrika sjukdomsfritt. Ett resonemang jag väl tycker haltar en aning...
Men läs boken!
Sachs är ekonom, vilket gjorde att jag från början var skeptisk till hans idéer om att få slut på fattigdomen i världen. När jag sedan läste att han har arbetat för Världsbanken i länder för att få igång deras ekonomi, så tänkte jag nästan sluta läsa (jag är inte så förtjust i hur Världsbanken och IMF hanterar fattigdomsbekämpning, bland annat det skriver jag min D-uppsats om).
Men jag fortsatte iaf läsningen och mina fördomar kom verkligen på skam! Den här killen är något på spåren! Han börjar med att förklara varför vissa länder inte lyckas få igång sin ekonomi och presentar "clinical economics", vilket innebär att man i en analys av ett lands ekonomiska situation måste se till mer än bara ekonomin; geografi spelar till exempel in (bra tänkt). Han visar oxå vad han har gjort bland annat i Bolivia, Polen, Kina och Indien, för att visa att det finns en lösning på problemen.
Han har oxå arbetat med fattigdomsbekämpning o HIV/AIDS-frågor i Afrika och här börjar hans ilska synas. Gång på gång visar han att det i ett globalt ekonomiskt perspektiv är betydligt "billigare" för i-länderna att hjälpa utvecklingsländerna att komma på fötter än att, som nuläget är, ignorera det. Han ägnar en stor del av boken åt att skälla på USA för att de inte ger sina 0,7% av BNP i bistånd som de lovat. Och gång på gång visar han på myter och missförstånd när det gäller bistånd; han presenterar beräkningar på att det faktiskt är möjligt att undanröja extrem fattigdom i världen. Det går! Om bara västvärlden får tummen ur arslet och tar det ansvar de faktiskt har tagit på sig!
Boken visar på flera sätt hur ignorant, okunnig och förbiseende i-länderna och IMF/Världsbanken har varit. Sachs presenterar konkreta handlingsplaner som involverar u-länderna för att komma ur fattigdomsfällan. Med reservation för att jag inte är ekonom, förstås. Jag har inte kunskap att bedöma hans ekonomiska beräkningar, men min kunskap inom sociologi och statskunskap säger mig iaf att hans tanke är vettig.
Men. Det märks att han är ekonom och inte statsvetare. Han skriver någonstans i boken att det är orealistiskt att USA har den makt de har, eftersom de är en sådan liten ekonomi, i global jämförelse. Han tar inte på något sätt hänsyn till att den politiska makten inte alltid är relaterad till den ekonomiska (USAs vetorätt i FN:s säkerhetsråd är till exempel inte baserad på ekonomi). Kanske gör det oxå att han är lite för blind i sin tilltro till FN-systemet; kanske är det mer tandlöst än han ser (eller vill erkänna).
Men framförallt inger den här boken hopp! Det går att undanröja den extrema fattigdomen i världen och det går om vi samarbetar! Argumenten är väl underbyggda (igen, med reservation för att jag inte är ekonom); läsaren blir översköljd med fakta och siffror som stärker trovärdigheten och det märks att Sachs faktiskt har funderat en del på det här.
Tillsammans med Bono har Sachs startat en satsning för att bekämpa aids, tuberkulos och malaria i Afrika, som går ut på att man shoppar och överskottet skänks till sjukdomsbekämpningen. Budskapet blir alltså att om inte regeringarna får tummen ur och ökar biståndet, så ska vi shoppa Afrika sjukdomsfritt. Ett resonemang jag väl tycker haltar en aning...
Men läs boken!
"Körd" av Barbara Ehrenreich
Det här fick följa med hem från bibblan enkom för att hennes "Barskrapad" gjorde mig så förbannad när den kom.
I "Körd" undersöker Ehrenreich hur det är att vara arbetssökande tjänsteman. Hon gör som i tidigare böcker, skapar sig en identitet av arbetssökande och lever "under cover" under en begränsad tid och dokumenterar under resans gång. Den här gången är hon PR-nissa som efter att ha frilansat vill känna gemenskapen på ett företag.
Så hon anlitar coacher, läser böcker, registrerar CV:n på hemsidor, åker på mässor och konferenser för arbetssökande och spenderar runt 9 månader med att söka jobb. Utan att få ett enda. Eller jo, hon blir kallad till en "intervju" till ett jobb hon är oerhört överkvalificerad för. Annars går hennes dagar ut på att söka jobb, slipa på CV:n, nätverka, åka på konferenser, söka jobb, söka jobb och söka jobb.
Hon ger en rätt hopplös bild av medelklass-USA. Uppgivna arbetssökande; coacher som tar hänsynslöst betalt för att förmedla kontakter och ge råd; ekonomiska trassligheter och en uppsjö av författare, gurus och företag som slår mynt av människors vilja att få ett arbete. Det budskap som hon hela tiden möts av är att det är dig det är fel på. Det är ditt fel att du är arbetslös och därför behöver du ändra på dig för att få ett arbete. Strukturella och samhälleliga orsaker till arbetslöshet nämns inte alls, utan all skuld läggs på individen. Som läsare är det lätt att se hur det i kombination med det överflöd av litteratur om att förstå "the corporate world" kan leda rakt ner i depressionshelvetet. Usch, bara att läsa om det verkar lite ångestframkallande, faktiskt...
Och vad är då Ehrenreichs kontenta? Jo, att de arbetslösa tjänstemännen måste gå samman och kräva ändrade villkor i arbetslöshetsförsäkringen bland annat. Så ett gäng deprimerade ska gå samman för att kräva samhällsförändringar? Kanske har jag drabbats av den genomgående håglösheten i boken, men jag tycker det verkar lite tandlöst och faktiskt som ett rätt orealistiskt förslag. Framförallt när det gäller i USA. Å andra sidan har jag inget bättre förslag. So much for constructive criticism!
Det här är en lättläst sidvändare som jag faktiskt skummade mig igenom. Det var intressant, om än dyster läsning, om hur arbetslösheten ter sig i the land of the brave. Och den passar rätt bra ihop med Sennetts "När karaktären krackelerar" som Ehrenreich oxå hänvisar till. Tillsammans målar de upp en bra bild av det kapitalistiska samhället av idag. På ett lättsmält sätt.
Den är lättsmält mer än något annat. Lite tankeväckande, men den känns rätt tunn. Och jag kände mig rätt uppgiven och dyster när den var färdigläst, framförallt för att jag inte gillade Ehrenreichs poäng..
I "Körd" undersöker Ehrenreich hur det är att vara arbetssökande tjänsteman. Hon gör som i tidigare böcker, skapar sig en identitet av arbetssökande och lever "under cover" under en begränsad tid och dokumenterar under resans gång. Den här gången är hon PR-nissa som efter att ha frilansat vill känna gemenskapen på ett företag.
Så hon anlitar coacher, läser böcker, registrerar CV:n på hemsidor, åker på mässor och konferenser för arbetssökande och spenderar runt 9 månader med att söka jobb. Utan att få ett enda. Eller jo, hon blir kallad till en "intervju" till ett jobb hon är oerhört överkvalificerad för. Annars går hennes dagar ut på att söka jobb, slipa på CV:n, nätverka, åka på konferenser, söka jobb, söka jobb och söka jobb.
Hon ger en rätt hopplös bild av medelklass-USA. Uppgivna arbetssökande; coacher som tar hänsynslöst betalt för att förmedla kontakter och ge råd; ekonomiska trassligheter och en uppsjö av författare, gurus och företag som slår mynt av människors vilja att få ett arbete. Det budskap som hon hela tiden möts av är att det är dig det är fel på. Det är ditt fel att du är arbetslös och därför behöver du ändra på dig för att få ett arbete. Strukturella och samhälleliga orsaker till arbetslöshet nämns inte alls, utan all skuld läggs på individen. Som läsare är det lätt att se hur det i kombination med det överflöd av litteratur om att förstå "the corporate world" kan leda rakt ner i depressionshelvetet. Usch, bara att läsa om det verkar lite ångestframkallande, faktiskt...
Och vad är då Ehrenreichs kontenta? Jo, att de arbetslösa tjänstemännen måste gå samman och kräva ändrade villkor i arbetslöshetsförsäkringen bland annat. Så ett gäng deprimerade ska gå samman för att kräva samhällsförändringar? Kanske har jag drabbats av den genomgående håglösheten i boken, men jag tycker det verkar lite tandlöst och faktiskt som ett rätt orealistiskt förslag. Framförallt när det gäller i USA. Å andra sidan har jag inget bättre förslag. So much for constructive criticism!
Det här är en lättläst sidvändare som jag faktiskt skummade mig igenom. Det var intressant, om än dyster läsning, om hur arbetslösheten ter sig i the land of the brave. Och den passar rätt bra ihop med Sennetts "När karaktären krackelerar" som Ehrenreich oxå hänvisar till. Tillsammans målar de upp en bra bild av det kapitalistiska samhället av idag. På ett lättsmält sätt.
Den är lättsmält mer än något annat. Lite tankeväckande, men den känns rätt tunn. Och jag kände mig rätt uppgiven och dyster när den var färdigläst, framförallt för att jag inte gillade Ehrenreichs poäng..
"Parfymen" av Patrick Süskind
Den här boken fick jag nys av hemma hos ett par vars boksmak är säker. Den har varit en humörfix i flera omgångar: både när den fick följa med hem och sen varje kväll när den lästes.
Jag hyser ett slags hatkärlek uppblandad med en stor portion avsky för "Parfymen". Den är ljuvligt skriven med beskrivningar av lukter, längtan, begär och tillfredsställelse som gör mig knäsvag. Språket är på samma gång lättillgängligt och mångfacetterat, tankeväckande och enkelt, kombinationer som i andra tappningar skulle kunna vara paradoxala, men här flyter samman i en enda underbar helhet.
Huvudpersonen är avskyvärd och underbar på samma gång. Grenouille föds av en fiskrenserska i Paris någon gång under 1700-talet. Han är så oönskad att hans mor försöker dölja den nyfödda där han ligger bland fiskrenset under hennes arbetsbord -ja, han föds direkt där. Han saknar egen lukt, vilket får hans omgivning att tycka att han är skrämmande, även fast de inte kan definiera varför han är så fruktansvärd.
Hans luktfrihet kompenseras av att hans eget luktsinne är avundsvärt distinkt; i myllret av dofterna, stankerna och lukterna på Paris gator kan han urskilja varenda en. Och han glömmer aldrig en doft. Han kategoriserar, katalogiserar och memorerar dem och de blir hans främsta passioner, dofterna. Han går långt för att samla dofter. Riktigt långt. För långt.
Det underbara med Grenouille är att han följer sin passion och att han har sådan talang vad gäller dofter och parfymer; han ger sig inte förrän han blir lärling på ett parfymeri och herregud, vilka underbara beskrivningar vi får av tiden där! Han är så nöjd med att sova i sitt lilla povra krypin bara han får vistas i den himmel av dofter som parfymeriet utgör för honom och det är så underbart att följa den stackars oönskade pojken när han äntligen äntligen når ett av sina delmål!
Det fruktansvärda är oxå att han följer sin passion, för han har verkligen inga skrupler eller gränser när det gäller hur långt han är beredd att gå för att göra en doft till sin. Han fängslas framförallt av människors dofter och det får riktigt otäcka konsekvenser. Han är inte sen att utnyttja sin doftlöshet och sin talang att komponera dofter till sin fördel.
Boken slutar ändå rättvist, även om jag samtidigt inte kan låta bli att sörja att boken tagit slut och att Grenouille inte kommer att komponera fler dofter. Jag fascineras av honom, även fast jag avskyr honom. Och så tycker jag lite lite synd om honom.
Gör hans bekantskap du med!
Jag hyser ett slags hatkärlek uppblandad med en stor portion avsky för "Parfymen". Den är ljuvligt skriven med beskrivningar av lukter, längtan, begär och tillfredsställelse som gör mig knäsvag. Språket är på samma gång lättillgängligt och mångfacetterat, tankeväckande och enkelt, kombinationer som i andra tappningar skulle kunna vara paradoxala, men här flyter samman i en enda underbar helhet.
Huvudpersonen är avskyvärd och underbar på samma gång. Grenouille föds av en fiskrenserska i Paris någon gång under 1700-talet. Han är så oönskad att hans mor försöker dölja den nyfödda där han ligger bland fiskrenset under hennes arbetsbord -ja, han föds direkt där. Han saknar egen lukt, vilket får hans omgivning att tycka att han är skrämmande, även fast de inte kan definiera varför han är så fruktansvärd.
Hans luktfrihet kompenseras av att hans eget luktsinne är avundsvärt distinkt; i myllret av dofterna, stankerna och lukterna på Paris gator kan han urskilja varenda en. Och han glömmer aldrig en doft. Han kategoriserar, katalogiserar och memorerar dem och de blir hans främsta passioner, dofterna. Han går långt för att samla dofter. Riktigt långt. För långt.
Det underbara med Grenouille är att han följer sin passion och att han har sådan talang vad gäller dofter och parfymer; han ger sig inte förrän han blir lärling på ett parfymeri och herregud, vilka underbara beskrivningar vi får av tiden där! Han är så nöjd med att sova i sitt lilla povra krypin bara han får vistas i den himmel av dofter som parfymeriet utgör för honom och det är så underbart att följa den stackars oönskade pojken när han äntligen äntligen når ett av sina delmål!
Det fruktansvärda är oxå att han följer sin passion, för han har verkligen inga skrupler eller gränser när det gäller hur långt han är beredd att gå för att göra en doft till sin. Han fängslas framförallt av människors dofter och det får riktigt otäcka konsekvenser. Han är inte sen att utnyttja sin doftlöshet och sin talang att komponera dofter till sin fördel.
Boken slutar ändå rättvist, även om jag samtidigt inte kan låta bli att sörja att boken tagit slut och att Grenouille inte kommer att komponera fler dofter. Jag fascineras av honom, även fast jag avskyr honom. Och så tycker jag lite lite synd om honom.
Gör hans bekantskap du med!
"Ensamhetens brunn" av Radclyffe Hall
"Ensamhetens brunn" av Radclyffe Hall har kallats Lesbiskhetens bibel och jag har varit sugen på den länge.
500 sidor där inte en enda är tråkig, det är en bedrift för en bok som är skriven i början av förra seklet, tycker jag! Utgåvan jag fick tag i hade dessutom ett oerhört praktiskt litet hm, bokmärke är det nog, i form av ett snöre som man lägger på den sidan där man är. Sånt borde fler böcker har, jag gör alltid hundöron, eftersom lösa bokmärken oundvikligen alltid försvinner i min hantering.
Nåväl, nog om den tangenten. Det var ju boken jag skulle prisa. För prisas bör den, faktiskt. Den är full av 1800-1900-talig överklassmiljö, romantiska resor, älskvärda karaktärer, underbara miljöbeskrivningar och framförallt fantastiska skildringar av den hungriga, längtande och så fruktansvärt otillåtna lesbiska kärleken. Och ett inlägg i debatten om homosexualitet som är tidslöst!
Stephen är verkligen inte som andra unga flickor. Hon uppfostras av sin pappa som pojkflicka, lär sig rida, fäktas, bär manskläder och har håret kort. Hon avskyr den jämnåriga, pimpinettiga och så traditionellt kvinnliga vännen som hon tvingas umgås med. Och så träffas hon av kärleken. Nej, den inte bara träffar henne, den slår henne med full kraft och hela hennes jag drabbas av den.
Vi får följa Stephen genom hela hennes liv och Hall har lyckats med att teckna hela hennes liv som intressant, utan att texten någonstans "dör av". Jag var med om hennes första rävjakt, hennes debutroman, hennes stora misslyckande och i mötena med alla andra av bokens karaktärer. Det känns verkligen som ett privilegium att ha träffat henne och hennes vänner.
Stephen hör till Englands absoluta överklass och har de finansiella och manérmässiga förutsättningarna för att lyckas vartän hon hamnar i livet. Det sociala stigma hennes lesbiskhet ger henne förtar inte hennes fördelar i livet, även om hon såklart får lida av det. Och som hon lider! Hon blir förvisad från landet av sin mor och flyttar med sin lärarinna till andra sidan kanalen för att starta ett nytt liv, något som väl ändå går förvånansvärt smidigt, får man säga.
De materiella förutsättningarna som hennes livslott gav henne irriterar min arbetarklassjäl lite. Det är så enkelt för henne att bara flytta! Flytta från den sociala utstöttheten till en ny arena. Min mer balanserade sida gläds ändå med henne att hon har de möjligheterna; såklart är det inte hennes fel att hon är född rik. Gudarna ska veta att hon har fått mer än sin beskärda del av lidande och ett ekonomiskt sådant skulle bara lägga sten på börda.
Och genom att göra Stephen så oberoende, får Hall chansen att fokusera på homosexualiteten och dess konsekvenser i en tidsålder där "förbjudet" inte räcker för att beskriva den lesbiska kärleken. Den kärleken är dubbelt förbjuden: den är inte bara mellan två personer av samma kön: dessa personer är dessutom KVINNOR, dessa redan lågt stående varelser i vårt samhälle.
Förutom att visa på det naturliga i kärlek och det onaturliga i samhällets värdering av just den lesbiska (homosexuella) kärleken (och här kom min värdering av homosexualitet som ett brev på posten!) visar den här boken på ytterligare möjligheter att "think outside the box"; man behöver inte gifta sig för att få ett meningsfullt liv och en försörjning, kvinnor är minst lika kapabla som män (om inte mer, eftersom de lesbiska kvinnor vi möter här får utstå både kvinnors OCH mäns kritik). Det där med giftermålet som ett medel till försörjning är förstås tidsbundet och inte lika aktuellt idag som när boken kom ut, men det behöver ju knappt ens påpekas.
Men poängen kvarstår: vi borde ju faktiskt inte ens ha någon "box". Eller, som de kategoriälskande djur vi människor är, kommer vi nog alltid att dras med nån sorts låda, men den borde iaf lådan bli mer som ett.. moln. Vi behöver jobba mer på våra fördomar och bli lite mer flexibla! Fortfarande är ju vissa människor mer jämlika än andra och det behöver vi jobba ordentligt på!
Ensamhetens brunn är ett fantastiskt stycke läsning, både innehållsmässigt och formmässigt. Tankeväckande kring samhällets definition av rätt och fel, godkänt och icke-godkänt beteende och styrkan hos människor som bryter mot normen, eftersom den enligt dem är för snäv. Formmässigt lysande och inte en enda tråkig sida av 500.
Men läs det eventuella förordet, sist, annars förtas spänningen och boken blir bara ett analysobjekt!
500 sidor där inte en enda är tråkig, det är en bedrift för en bok som är skriven i början av förra seklet, tycker jag! Utgåvan jag fick tag i hade dessutom ett oerhört praktiskt litet hm, bokmärke är det nog, i form av ett snöre som man lägger på den sidan där man är. Sånt borde fler böcker har, jag gör alltid hundöron, eftersom lösa bokmärken oundvikligen alltid försvinner i min hantering.
Nåväl, nog om den tangenten. Det var ju boken jag skulle prisa. För prisas bör den, faktiskt. Den är full av 1800-1900-talig överklassmiljö, romantiska resor, älskvärda karaktärer, underbara miljöbeskrivningar och framförallt fantastiska skildringar av den hungriga, längtande och så fruktansvärt otillåtna lesbiska kärleken. Och ett inlägg i debatten om homosexualitet som är tidslöst!
Stephen är verkligen inte som andra unga flickor. Hon uppfostras av sin pappa som pojkflicka, lär sig rida, fäktas, bär manskläder och har håret kort. Hon avskyr den jämnåriga, pimpinettiga och så traditionellt kvinnliga vännen som hon tvingas umgås med. Och så träffas hon av kärleken. Nej, den inte bara träffar henne, den slår henne med full kraft och hela hennes jag drabbas av den.
Vi får följa Stephen genom hela hennes liv och Hall har lyckats med att teckna hela hennes liv som intressant, utan att texten någonstans "dör av". Jag var med om hennes första rävjakt, hennes debutroman, hennes stora misslyckande och i mötena med alla andra av bokens karaktärer. Det känns verkligen som ett privilegium att ha träffat henne och hennes vänner.
Stephen hör till Englands absoluta överklass och har de finansiella och manérmässiga förutsättningarna för att lyckas vartän hon hamnar i livet. Det sociala stigma hennes lesbiskhet ger henne förtar inte hennes fördelar i livet, även om hon såklart får lida av det. Och som hon lider! Hon blir förvisad från landet av sin mor och flyttar med sin lärarinna till andra sidan kanalen för att starta ett nytt liv, något som väl ändå går förvånansvärt smidigt, får man säga.
De materiella förutsättningarna som hennes livslott gav henne irriterar min arbetarklassjäl lite. Det är så enkelt för henne att bara flytta! Flytta från den sociala utstöttheten till en ny arena. Min mer balanserade sida gläds ändå med henne att hon har de möjligheterna; såklart är det inte hennes fel att hon är född rik. Gudarna ska veta att hon har fått mer än sin beskärda del av lidande och ett ekonomiskt sådant skulle bara lägga sten på börda.
Och genom att göra Stephen så oberoende, får Hall chansen att fokusera på homosexualiteten och dess konsekvenser i en tidsålder där "förbjudet" inte räcker för att beskriva den lesbiska kärleken. Den kärleken är dubbelt förbjuden: den är inte bara mellan två personer av samma kön: dessa personer är dessutom KVINNOR, dessa redan lågt stående varelser i vårt samhälle.
Förutom att visa på det naturliga i kärlek och det onaturliga i samhällets värdering av just den lesbiska (homosexuella) kärleken (och här kom min värdering av homosexualitet som ett brev på posten!) visar den här boken på ytterligare möjligheter att "think outside the box"; man behöver inte gifta sig för att få ett meningsfullt liv och en försörjning, kvinnor är minst lika kapabla som män (om inte mer, eftersom de lesbiska kvinnor vi möter här får utstå både kvinnors OCH mäns kritik). Det där med giftermålet som ett medel till försörjning är förstås tidsbundet och inte lika aktuellt idag som när boken kom ut, men det behöver ju knappt ens påpekas.
Men poängen kvarstår: vi borde ju faktiskt inte ens ha någon "box". Eller, som de kategoriälskande djur vi människor är, kommer vi nog alltid att dras med nån sorts låda, men den borde iaf lådan bli mer som ett.. moln. Vi behöver jobba mer på våra fördomar och bli lite mer flexibla! Fortfarande är ju vissa människor mer jämlika än andra och det behöver vi jobba ordentligt på!
Ensamhetens brunn är ett fantastiskt stycke läsning, både innehållsmässigt och formmässigt. Tankeväckande kring samhällets definition av rätt och fel, godkänt och icke-godkänt beteende och styrkan hos människor som bryter mot normen, eftersom den enligt dem är för snäv. Formmässigt lysande och inte en enda tråkig sida av 500.
Men läs det eventuella förordet, sist, annars förtas spänningen och boken blir bara ett analysobjekt!
När karaktären krackelerar av Richard Sennett
Pendlingen gör att jag hinner läsa mycket och fort. Den andra pendlingsboken, När karaktären krackelerar av Rickard Sennett, avklarades två minuter innan jag var hemma i förrgårkväll. Den behandlar hur människan påverkas av den nya ekonomin: den globala kapitalismen. Hyfsat bra komplement till Hertz bok som jag läste ut sist, alltså.
Sennett diskuterar hur den flexibla, kortsiktigt planerande globala kapitalismen påverkar arbetarna, människorna som drabbas av dess villkor. På ett inte krångligt, men djupgående sätt redogör han för hur kapitalismen förändrats från Adam Smiths dagar och arbetarnas situation med den.
Genom hela boken diskuterar han flexibilitetsbegreppets för- och nackdelar och jag vill aldrig arbeta! Jag vill aldrig hamna i kapitalismens klor och styras av föränderliga och rent av nyckfulla strukturer där jag absolut inte har någon kontroll över min situation.
Han menar att flexibiliteten i grunden påverkar människans karaktär, där hon tvingas bli den ironiska människan för att överleva och inte bli galen. Hon ironiserar över sin egen identitet och situation, eftersom det är det enda sättet att hantera föränderligheten. Han målar fram en bild där identiteten formas av det arbete man har och när arbetssituationen hela tiden förändras och karaktäriseras av allt högre osäkerhet, så blir identiteten också allt mer varierande och instabil.
Han lägger mycket krut på att det är just arbetet som formar vem man är och jag är inte så säker på att det alltid behöver vara så. Jag tänker mig att man skaffar sig andra sätt att manifestera sin identitet när arbetsförhållandena blir osäkrare; stimulerande fritidsintressen t.ex. Man kanske inte presenterar sig som "Camilla, svetsare" utan "Camilla, mc-ordonanns" eller "Camilla, simtränare". En människas identitet är så mycket mer än den personens yrkesidentitet (postmodernist, javisst :). Fast det är klart, många jag känner är vad de arbetar med: fritidsledare, barnmorskor, administratörer, lärare etc. Jag hoppas dock att det kommer att förändras, för att Sennetts bild är fullständigt förödande för identiteten!
Arbetaren blir inte alienerad som Marx påstod, för det hinner han/hon inte i den globaliserande kapitalismens tidsålder- han/hon blir arbetslös/uppsagd först!
I en tid när IT får allt större inverkan på företagen och där allt fler företag agerar på global basis, håller människans förhållande till arbete i grunden på att förändras. Vi kan inte längre förlita oss på livstidsanställningar eller ens tillsvidaredito, utan behovs- och tillfälliga anställningar blir allt vanligare. Arbetet kan inte längre ses som en grund för vår identitet.
Eller: är det en typisk studentinställning? Jag har möjligheten att skaffa mig meningsfulla fritidsintressen som kan visa andra aspekter än min yrkesidentitet. Faktiskt kan ju inte alla det. Fel. Alla GÖR inte det, möjligheter eller inte. Det är kanske jag som är naiv och inte inser hur det EGENTLIGEN ligger till. Högskolesystemet går ut på att skaffa sig en utbildning och det är klart att ens utbildningsår lägger en grund för ens identitet. Man väljer ju en utbildning för att få arbeta med det som intresserar en, så självklart har arbetet stort inflytande på hur man uppfattar sig som person.
Just nu får jag ingen riktigt bra struktur på mina tankar om arbete, men jag behöver i alla fall inte skriva att boken är tankeväckande! Mitt nuvarande jobb gör dessutom att funderingarna blir än mer aktuella.
Sennett diskuterar hur den flexibla, kortsiktigt planerande globala kapitalismen påverkar arbetarna, människorna som drabbas av dess villkor. På ett inte krångligt, men djupgående sätt redogör han för hur kapitalismen förändrats från Adam Smiths dagar och arbetarnas situation med den.
Genom hela boken diskuterar han flexibilitetsbegreppets för- och nackdelar och jag vill aldrig arbeta! Jag vill aldrig hamna i kapitalismens klor och styras av föränderliga och rent av nyckfulla strukturer där jag absolut inte har någon kontroll över min situation.
Han menar att flexibiliteten i grunden påverkar människans karaktär, där hon tvingas bli den ironiska människan för att överleva och inte bli galen. Hon ironiserar över sin egen identitet och situation, eftersom det är det enda sättet att hantera föränderligheten. Han målar fram en bild där identiteten formas av det arbete man har och när arbetssituationen hela tiden förändras och karaktäriseras av allt högre osäkerhet, så blir identiteten också allt mer varierande och instabil.
Han lägger mycket krut på att det är just arbetet som formar vem man är och jag är inte så säker på att det alltid behöver vara så. Jag tänker mig att man skaffar sig andra sätt att manifestera sin identitet när arbetsförhållandena blir osäkrare; stimulerande fritidsintressen t.ex. Man kanske inte presenterar sig som "Camilla, svetsare" utan "Camilla, mc-ordonanns" eller "Camilla, simtränare". En människas identitet är så mycket mer än den personens yrkesidentitet (postmodernist, javisst :). Fast det är klart, många jag känner är vad de arbetar med: fritidsledare, barnmorskor, administratörer, lärare etc. Jag hoppas dock att det kommer att förändras, för att Sennetts bild är fullständigt förödande för identiteten!
Arbetaren blir inte alienerad som Marx påstod, för det hinner han/hon inte i den globaliserande kapitalismens tidsålder- han/hon blir arbetslös/uppsagd först!
I en tid när IT får allt större inverkan på företagen och där allt fler företag agerar på global basis, håller människans förhållande till arbete i grunden på att förändras. Vi kan inte längre förlita oss på livstidsanställningar eller ens tillsvidaredito, utan behovs- och tillfälliga anställningar blir allt vanligare. Arbetet kan inte längre ses som en grund för vår identitet.
Eller: är det en typisk studentinställning? Jag har möjligheten att skaffa mig meningsfulla fritidsintressen som kan visa andra aspekter än min yrkesidentitet. Faktiskt kan ju inte alla det. Fel. Alla GÖR inte det, möjligheter eller inte. Det är kanske jag som är naiv och inte inser hur det EGENTLIGEN ligger till. Högskolesystemet går ut på att skaffa sig en utbildning och det är klart att ens utbildningsår lägger en grund för ens identitet. Man väljer ju en utbildning för att få arbeta med det som intresserar en, så självklart har arbetet stort inflytande på hur man uppfattar sig som person.
Just nu får jag ingen riktigt bra struktur på mina tankar om arbete, men jag behöver i alla fall inte skriva att boken är tankeväckande! Mitt nuvarande jobb gör dessutom att funderingarna blir än mer aktuella.
"Det tysta övertagandet. Den globala kapitalismen och demokratins död" av Noreena Hertz
Just nu pendlar jag till jobbet, vilket ger mig en massa tid att läsa. Den utnyttjar jag till att läsa böcker som ger mig tankemat, alltså inte i förstahand skönlitterära böcker.
Nyss avslutade jag Noreena Hertz "Den globala kapitalismen och demokratins död", som handlar just om den globaliserande kapitalismens konsekvenser för nationalstaten och demokratin. Boken kom 2001 och en del har förstås hänt sen dess, men hon analyserar världsläget på ett kristallklart sätt och är oerhört övertygande när hon säger att vi faktiskt inte kan fortsätta ha det på det här viset.
Av världens 100 största ekonomier är 51 företag (!) och endast 49 länder (!!) och företagen får allt större makt över politiken. Hon menar att ekonomin till och med ÄR den nya politiken: företagen använder ekonomiska argument för att spela ut regeringar mot varandra när det gäller att få så fördelaktiga villkor som möjligt för sin verksamhet; länders befolkningar har övergett valurnorna som påtryckningsmedel och röstar istället med plånboken eller ute på gatorna och politikerna ägnar sig inte längre åt traditionell politik, utan vänder sig istället till näringslivet.
Men det är inte helt svart eller vitt; företag tar i viss mån över uppgifter som staten tidigare hade: tillhandahåller sjukhus (gruvföretag i hiv-drabbade Sydafrika), skolor och bostadsområden. Vilken roll spelar företagen egentligen?
Hertz lösning på hur vi kan komma undan en planet där företagen sätter agendan är inte helt trovärdig, eftersom det verkar en aning svårgenomförbart, men hennes analys av situationen är definitivt trovärdig och viktig att diskutera. Jag vill inte ha en värld där demokratin inget är värd och där vi inte längre kan förlita oss på ett samhälle för att ta hand om oss när vi blir gamla eller skröpliga!
Tänkvärt och diskussionsväckande. Läs!
Nyss avslutade jag Noreena Hertz "Den globala kapitalismen och demokratins död", som handlar just om den globaliserande kapitalismens konsekvenser för nationalstaten och demokratin. Boken kom 2001 och en del har förstås hänt sen dess, men hon analyserar världsläget på ett kristallklart sätt och är oerhört övertygande när hon säger att vi faktiskt inte kan fortsätta ha det på det här viset.
Av världens 100 största ekonomier är 51 företag (!) och endast 49 länder (!!) och företagen får allt större makt över politiken. Hon menar att ekonomin till och med ÄR den nya politiken: företagen använder ekonomiska argument för att spela ut regeringar mot varandra när det gäller att få så fördelaktiga villkor som möjligt för sin verksamhet; länders befolkningar har övergett valurnorna som påtryckningsmedel och röstar istället med plånboken eller ute på gatorna och politikerna ägnar sig inte längre åt traditionell politik, utan vänder sig istället till näringslivet.
Men det är inte helt svart eller vitt; företag tar i viss mån över uppgifter som staten tidigare hade: tillhandahåller sjukhus (gruvföretag i hiv-drabbade Sydafrika), skolor och bostadsområden. Vilken roll spelar företagen egentligen?
Hertz lösning på hur vi kan komma undan en planet där företagen sätter agendan är inte helt trovärdig, eftersom det verkar en aning svårgenomförbart, men hennes analys av situationen är definitivt trovärdig och viktig att diskutera. Jag vill inte ha en värld där demokratin inget är värd och där vi inte längre kan förlita oss på ett samhälle för att ta hand om oss när vi blir gamla eller skröpliga!
Tänkvärt och diskussionsväckande. Läs!
"Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här boken, så att det framkommer hur magisk den är och hur förälskad jag är i den! Det här är en sådan bok vars fantastiskhet jag inte vill förstöra genom att läsa något annat av Gavalda, för att magin kring karaktärerna ska förbli intakt. Jag vill inte veta att hon har diktat fram andra karaktärer i andra sammanhang. De här fyra ska få leva i fred.
Fyra karaktärer kommer, av olika anledningar, att bo i en stor våning i Paris. Philibert bebor den åt sina släktingar, medan en arvstvist utreds (om just vem som ska få äga våningen). Han har en inneboende, Franck, en kock som endast arbetar och hälsar på sin gamla mormor och har dåligt samvete för att han inte hälsar på henne tillräckligt ofta. Och så Camille. Utbrända Camille som först bor i en utkyld vindskammare och försörjer sig som städerska, men som av barmhärtige Philibert blir nedburen till våningen och värmen när hon försöker överleva influensan. Och sen kommer Franks mormor dit.
Och boken går ut på att de lever tillsammans; kryper ur sina skal och börjar lära känna varandra; skava sina personligheter mot varandra; hantera utbrotten, vänligheten, förtroendena som skaven innebär. Ett tag in i boken så väcks nyfikenheten kring varje person. Varför är Franck så ohövlig? Varför är Camille egentligen utbränd? Och hur ska det gå när de allihop är så olika och ska försöka samsas i den där våningen? Vem är egentligen Philibert med sina stora historiekunskaper?
Den här boken läser man för att lära känna personerna. För att man vill tillbringa mer tid tillsammans med dem och se hur de utvecklas; för att man vill gå omkring i våningen och utforska alla gamla rummen, för att man så innerligt önskar att man kunde smaka Francks mat och för att de är så älskvärda allihopa. De är så mänskliga, så söta och gör såna underbara, älskvärda saker. Tillsammans och var för sig.
Samtidigt ville jag inte läsa vidare, för oundvikligen kommer den ju att ta slut. Och då är ju umgänget också till ända. Vilket då faktiskt var nästan det värsta som skulle kunna hända. Men nyfikenheten vann och jag läste vidare. Och blev irriterad, förälskad, förbannad, sorgsen och till slut väldigt väldigt lycklig av den här boken. Och lite besviken för att de inte finns på riktigt :(
Fyra karaktärer kommer, av olika anledningar, att bo i en stor våning i Paris. Philibert bebor den åt sina släktingar, medan en arvstvist utreds (om just vem som ska få äga våningen). Han har en inneboende, Franck, en kock som endast arbetar och hälsar på sin gamla mormor och har dåligt samvete för att han inte hälsar på henne tillräckligt ofta. Och så Camille. Utbrända Camille som först bor i en utkyld vindskammare och försörjer sig som städerska, men som av barmhärtige Philibert blir nedburen till våningen och värmen när hon försöker överleva influensan. Och sen kommer Franks mormor dit.
Och boken går ut på att de lever tillsammans; kryper ur sina skal och börjar lära känna varandra; skava sina personligheter mot varandra; hantera utbrotten, vänligheten, förtroendena som skaven innebär. Ett tag in i boken så väcks nyfikenheten kring varje person. Varför är Franck så ohövlig? Varför är Camille egentligen utbränd? Och hur ska det gå när de allihop är så olika och ska försöka samsas i den där våningen? Vem är egentligen Philibert med sina stora historiekunskaper?
Den här boken läser man för att lära känna personerna. För att man vill tillbringa mer tid tillsammans med dem och se hur de utvecklas; för att man vill gå omkring i våningen och utforska alla gamla rummen, för att man så innerligt önskar att man kunde smaka Francks mat och för att de är så älskvärda allihopa. De är så mänskliga, så söta och gör såna underbara, älskvärda saker. Tillsammans och var för sig.
Samtidigt ville jag inte läsa vidare, för oundvikligen kommer den ju att ta slut. Och då är ju umgänget också till ända. Vilket då faktiskt var nästan det värsta som skulle kunna hända. Men nyfikenheten vann och jag läste vidare. Och blev irriterad, förälskad, förbannad, sorgsen och till slut väldigt väldigt lycklig av den här boken. Och lite besviken för att de inte finns på riktigt :(
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Johanna Ingelsheim föds 814 som tredje barnet och enda dottern till kaniken med den hedniska hustrun. Hon är vetgirig och orädd, vilket förstås blir ett bekymmer när det enbart är hennes bröder som får utbildning. Kvinnans plats är ju i hemmet! Äldste brodern Matteus griper in och lär henne läsa och skriva, i största hemlighet, för får fadern veta något, så...Hennes vetgirighet har inga gränser och hennes starka vilja att se något mer än hembyn får oanade konsekvenser. Hon får ta en del stryk från fadern..Till slut inser hon att det enbart är förklädd till man som hon kan skaffa sig frihet och kunskap. Kunskapstörsten gör att hon skaffar sig kunskap inom filosofi, religion och medicin och äventyrslustan tar henne ända till Rom där hon hamnar i centrum av påvehovet. Och till slut blir hon vald till påve!
Den himlastormande, jublande och förbjudna kärleken till Gerold följer henne genom alla äventyren. De är åtskilda mer än de är tillsammans och det förbjudna drabbar henne sedan som påve...
Underbara, underbara, underbara bok! Intelligent kvinna går sin egen väg i en tid där kvinnor knappt är värda mer än barnen hon producerar, gör karriär som man när hennes kön kommer ifatt henne. På baksidan står "Påven Johanna är en storslagen historisk skildring fylld av kvinnlig list, romantik, mänsklig grymhet och maktbegär..." Framförallt är den en historia om en intelligent kvinna som vänder spelets regler till sin egen fördel och utnyttjar systemet, när det är som mest emot henne och andra av hennes sort. Hon stimulerar, imponerar och glädjer. I den här boken försvinner bokstäverna om man lägger ihop den, så den här boken har tagit mig en natt och en flygresa att läsa ut. Den går inte att släppa ifrån sig!
Mer bra böcker till folket! :)
Bild: Adlibris
Postverket av Charles Bukowski
Om att jobba på det amerikanska postverket skriver Bukowski rakt på sak och rätt ilsket i "Postverket". Han super nätterna igenom och kommer i princip jämt bakfull till jobbet på postverket. Jävliga arbetsledare, jävliga rutter och jävliga arbetstider. Han hamnar på postverket av ett misstag, men blir kvar där länge länge. Han hamnar på olika rutter och olika avdelningar, utan att han inte riktigt vet hur. Det bara händer. Han bara lever och så händer saker.Först super han tillsammans med en tjej, men det tar slut. Sen träffar han en puma till och gifter sig med henne. Hon råkar vara superrik och tillika oerhört bortskämd. För att inte nämna hur kåt hon är: Bukowskis alter ego i boken tycker det är skitjobbigt att vakna upp av att hon vill ha sex när han behöver sova efter att ha jobbat natt. Hon vill JÄMT! Han tar en paus från postverksslitet för att spela på hästar. Det går bra, han tjänar pengar och käkar gott och super gott.
Om att vara på samhällets botten handlar den här boken. Inget knussel, inga ambitiösa författarambitioner, bara rakt på sak: så här var det. Man får ett intryck av att Bukowski skrev boken med whiskeyflaskan ståendes vid skrivmaskinen och cigarretten hängandes i ena mungipan, lixom för att se om det gick att skriva en bok. Och det gjorde det.
Den här boken kan man inte skriva nåt poetiskt om. Den förtjänar att beskrivas rakt på sak, utan inlindande. Den är inte skitbra, men inte skitdålig. Välskriven, men inte på konventionellt vis. Rakt på sak, direkt, ärlig. Skitigt ärlig, sådär som man kan vara när det handlar om att jobba, äta, knulla, supa och sova.
Bild: Lindelöws Bokförlag,
"Den stängda boken" av Jette A. Kaarsbol
My goodness, vilken härlig bok. Precis sådär 1800-talig som jag tycker om dem :) Fulla med långa klänningar, etikettsissues och gränsöverskridande dramatik.
Fredrikke Leuenbach är 21 år och året är 1875. Hon tillhör Köpenhamns högre medelklass och är förlovad med en riktig tråkmåns. Bröllopet planeras och det broderas monogram och planeras och donas. Hennes liv i övrigt är rent ut sagt TRÅKIGT.
Och så möter hon av en slump Fredrik Faber, förlossningsläkare, som umgås med hennes fästman. Han är uppmärksam, varm och han SER Fredrikke. Hon lever förstås upp i hans närvaro. Från att knappt ha haft ett eget socialt liv, inlemmas hon nu i Fredriks och hans syster Amalies umgänge med picknick i parker, skratt och intellektuella konversationer. Hennes fästman blir surare och surare.
När Fredrikke förstår hur det ligger till tar hon mod till sig och gör slut med tråkmånsen, till familjens stora fasa! HON, Fredrikke! Hon gifter sig med läkare Faber, om än under något, hm, annorlunda omständigheter. Omständigheter som kommer att prägla hela deras framtida liv tillsammans.
De lever tillsammans i sin kombinerade våning och praktik och Fredrik lever för medicinen. Fredrikke blir mer och mer ensam, även om paret utåt sett är oerhört lyckliga. Och vad händer på onsdagskvällarna i praktiken?
Fredrikke, eller Rikke som Fredrik kallar henne, utvecklas från en skir, blyg fröken till en bitvis riktigt bitig..ragata, kan man nog säga. Fredrik är gentleman uti fingerspetsarna, vänlig, varm, humoristisk och...hemlig. Jättehemlig, faktiskt. Inte förrän i slutet av boken förstår man riktigt hur hemlig han har tvingats vara. Amalie, Fredriks syster är Rikkes raka motsats, sprudlande och livlig, något som stela Rikke förfasas över. Men trivs med, det är så lätt att vara sig själv i hennes sällskap.
Jag saknar redan bokens alla härliga karaktärer och alla saker de hittar på: kälkåkning, alla konversationer. och allt festande. Jag saknar sensualiteten och kärleken mellan Fredrik och Rikke, hennes trånande. Och jag saknar att bli överraskad -den här boken tar vändningar läsaren definitivt inte är beredd på.
På många sätt påminner den om Michael Fabers "Sugar -kvinnan som klev ut ur mörkret" på det sättet. Starka kvinnoporträtt med många dimensioner, mångfacetterande och fascinerande karaktärer vid sidan om huvudpersonen; alla karaktärerna utvecklas på, ibland, oväntade vis. Och båda historierna tar vägen åt oväntade håll.
Dessutom väcker Kaarsbols bok tankar om samhällets konventioner och regler. Jag gillar inte att säga det om böcker, för det verkar som att de är så predikande, vilket den här DEFINITIVT inte är. Mer utmanande, kan man säga.
Dumma dumma boken som är slut. Tänk att man redan har läst alla BRA böcker!
Bild: -Bokus
"Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg
Så var den läst då, den jag gått och suktat efter så länge. "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Underbar, men med en lite bitter eftersmak. Arvid och Lydia blir förälskade när de är unga, det är sent 1800-tal i Stockholm och man gifter sig inte hur som helst. De går och trånar på var sitt håll och sidorna ångar kärlek. Albert har inte egentlgen något att erbjuda Lydia; han går ett prövoår på läroverket och är lovande som lärare och han arbetar extra på en tidning. Men vad bryr sig kärleken om ekonomi? De förlovar sig och gifter sig. På var sitt håll.
Lydia först och Arvid är lite bitter. Han söker tröst hos en flicka, något som visar sig leda till en son. Föräldrarna har ingen tanke på att gifta sig, utan Arvid försörjer sonen, vilket får min respekt att växa för honom. Han gifter sig också, vilket kommer som lite av en överraskning för honom, då han inte har tänkt den tanken alls. Två barn "välsignas" de med och ett stort socialt umgänge. Arvid vantrivs i äktenskapet och kan inte få Lydia ur tankarna.
10 år senare möts de igen och börjar ta upp kontakten, båda gifta på sitt håll. Här börjar det bli lite bittert. Okej att det inte var det enklaste att ta ut skilsmässa på sent 1800-tal, med försörjning, barn och det sociala stigmat som det kunde innebära, men var lite ansvarsfulla människor! Och det tjörvar verkligen till sig, framförallt mellan Arvid och Lydia. Kanske är de inte vad de en gång var, ens för varandra och risken för besvikelse är överhängande. Lydia är kanske den av de två som förändrats mest...
Men visst lider jag med dem, fångade på varsitt håll i trista äktenskap med någon de inte älskar och med kärleken så nära. Men ändå så långt ifrån.
Jag fascineras av språket. Jag uppfattar det som så enkelt, men det fångar känslor och stämningar och tankar som är allt annat än enkla. Jag tänker inte ens kommentera att det är gammaldags (äro, gingo, etc.) och därmed markera att det inte är något negativt för mig.
En glödande komplex kärlekshistoria väl inbäddad i den tidens sociala väv. Jag behöver nog läsa den igen när jag inte är så nyfiken på hur det ska gå för dem, så att jag inte behöver ha så bråttom att komma vidare och kan fokusera på detaljer mer. Slutet gjorde mig besviken, men det kanske var det enda möjliga. Förstås är den bra, även om otrogna människor alltid gör mig lite putt. Och den är faktiskt tidlös, även om den väldigt exakt är placerad i en tidsålder. Och underbar i allt sitt kärlekskranka, längtande, lidande. Och mitt i den praktiska realiteten som kallas vardag. Jo, jag tyckte om den.
Bild: AdLibris (fast den bok jag lånade var faktiskt charmigare. Men det här var den enda jag hittade bild på, så håll till godo...)
"The meaning of everything" av Simon Winchester
Bild: OUP Det här är historien om hur the Oxford English Dictionary kom till.
En bok om en ordbok kan väl låta sådär rolig, men den här boken är underbar! Hur kartlägger man ett språk egentligen? Hur fixerar man det? Och hur samlar man in orden och alla dess betydelser? Och vem ska man övertyga att finansiera kalaset? Ingen hade tidigare försökt sig på ett projekt i den här storleken (även om OED inte var den första i sitt slag, så var den den första i sin storlek). Och hur lyckas man hålla ihop ett projekt som till slut sträcker sig över 68 år?
Den här boken om den här ordboken är inte tråkig någonstans: 250 sidor svischar förbi. Att göra en sammanställning av ett språks alla ord (inklusive dessas etymologi) i en tidsålder där databaser, Internet, mail, telefon och fax naturligtvis inte fanns, (men förstås hade underlättat hanteringen oerhört ) är i sig en fantastisk bedrift och författaren gör den rättvisa genom sitt sätt att berätta historien. Dessutom får vi stifta bekantskap med den en hel armé av obetalda (!) arbetare som kartlägger orden från platser jorden runt och den hoper ganska eccentriska karaktärer som sammanställer allt. Tillsammans gör de hela projektet möjligt.
Den här boken är skriven på underbart torr brittisk engelska, genuint faktasmäckad och med bilder av de män och kvinnor som ägnade (delar eller hela) sina liv åt att sammanställa det engelska språkets ord i ett enda verk.
Jag har aldrig tidigare ställt mig frågan hur man gör en ordbok. Och det är nästan så att jag önskar att jag hade den här boken oläst.
"Teacher man" av Frank McCourt
Bild: megastore.se
Alltså, jag vet inte riktigt hur jag ska karaktärisera den här boken. McCourt (som även skrivit Angela's Ashes och 'Tis ) berättar här om sina 30 år som lärare i New Yorks high schools. Historier om elever varvas med redogörelser för hans misslyckade äktenskap, hans känsla av underlägsenhet och dåliga litterära kunskaper. Och förstås hans tankar om vad undervisning är och hur man överlever i ett klassrum. Sedd som korta historier eller ögonblicksbilder är boken välskriven, precis som hans tidigare böcker och humorn är också densamma. Jag tror den är tänkt som en slags avslutning, där han sammanfattar vart han har kommit i livet.
Problemet är bara att jag fortfarande inte vet om han har kommit nånstans. Och boken är slut!
I Harper Perennialutgåvan finns längst bak en intervju med McCourt, där han medger att den här boken är skriven "after I was a bigshot, bestselling author". Han säger oxå att boken inte var lika lättskriven som de tidigare och att det var en större urvalsprocess. Och det märks. Jag hittar ingen riktig röd tråd och det är svårt att komma in i läsningen, för jag funderar hela tiden vart handlingen ska ta vägen. Det märks såklart att det är ett urval, men jag funderar hur urvalet gjorts: vilken är ramen tänkt att vara, hur ska de små historierna bindas ihop. Vad är det som knyter ihop alltihopat?
Fast visst, kanske ligger en poäng i det förvirrade, för unge McCourt känns lite förvirrad själv i sin lärargärning. Och faktiskt lite grann i livet, med. Eller så ger boken det intrycket för att den är förvirrad till sitt upplägg...ja, förvirrad är i varje fall nyckelordet.
Jag älskade Angelas ashes och 'Tis, så mina förväntningar var förstås ställda därefter. Jag älskar välskrivna, välberättade historier, men den här gången blev jag gruveligt besviken, faktiskt. Det var länge sen jag läste en så välskriven bok som inte känts väl genomtänkt. Och det är så synd: efter 'Tis var jag så nyfiken på vart han tog vägen i livet och vad han gjorde av sin vistelse i Amerika och en tredje bok är ju jordens chans att ge mig svar på de frågorna. Och jo, svar har jag väl i och för sig fått, men boken lämnar en fadd smak efter sig. Och en tomhet. Jag hade väntat mig en lika rik och mättande läsupplevelse som hans två tidigare böcker, men tji fick jag. Varför tycker så många om den här boken?
Iskallt och stenhårt av Rickard Flinga
"Ta inte livet för givet. Jag såg inte månen eller stjärnorna på tretton år" skriver Flinga. Han satt 20 år i Texas fängelser och det här är boken om den tiden. Jag fascineras av brottslingar, psykopater och mördare och har länge varit nyfiken på hur de tänker, eftersom de bryter mot samhällets normer. Det här är en osentimental skildring av Flingas barndom och hur han hamnade i fängelse; tiden där och framförallt hans kamp för att komma därifrån.
Född och uppväxt i USA har han ändå kontakter med Sverige och vill bli utlämnad hit. Frustrationen över det byråkratiska i hanteringen av hans ärende på den svenska sidan är olidlig och likaså upptäckten att svenska myndigheter helt avfärdar hans kunskap om det amerikanska rättssysstemet, något som faktiskt skulle kunna snabba på hanteringen och hans ankomst till Sverige.
Flingas historia är rättfram och utan självömkan. Det här är en historia om att "ta tag i sitt liv", men oxå en skildring av ett amerikanskt fängelse (och en hel del intressant fakta om det amerikanska fängelsesystemet).
Han har all min respekt. Läs boken.
Född och uppväxt i USA har han ändå kontakter med Sverige och vill bli utlämnad hit. Frustrationen över det byråkratiska i hanteringen av hans ärende på den svenska sidan är olidlig och likaså upptäckten att svenska myndigheter helt avfärdar hans kunskap om det amerikanska rättssysstemet, något som faktiskt skulle kunna snabba på hanteringen och hans ankomst till Sverige.
Flingas historia är rättfram och utan självömkan. Det här är en historia om att "ta tag i sitt liv", men oxå en skildring av ett amerikanskt fängelse (och en hel del intressant fakta om det amerikanska fängelsesystemet).
Han har all min respekt. Läs boken.
Jag behöver ett stjärnfall!
På Adlibris kan man maila sina egenhändigt ihopknåpade önsklistor till nära och kära, så att de köper rätt böcker. Tips tips!
Min önskelista ser (än så länge) ut såhär:
*Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Stod och höll i den på Bokia häromdagen, men baksidestexten tilltalade mig inte alls, så jag ställde tillbaka den. Vad jag ångrar det!
*Allt av Martina Lowden. Jag har egentligen ingen uppfattning om vad boken handlar om, men den verkar helt fängslande. Så den måste vi prova. När den kommer ut, vill säga...
*Morden i Oxford av Guillermo Martinez. En deckare av en författare jag inte vet något om. En säljande baksidestext kan göra mycket.
*De ovanliga 2: Där friheten är viktigare än tryggheten av Åke Mokvist. Läste "De ovanliga", alltså första delen, hittade jag på av en slump på bibblan hemhemma, när jag egentligen bara skulle tvärgå in och lämna tillbaka några böcker. Jag blev sittande tills jag hade läst ut den och några år senare när den kom på bokrean, så fick den förstås följa med hem. Såklart är jag nyfiken på uppföljaren.
*Dannyboy och kärleken av Daniel Åberg. Jag känner en Daniel Åberg. Som nog inte är författare. Men det fick mig iaf att läsa om den här boken och, ja, jag vill bara ha den.
Min önskelista ser (än så länge) ut såhär:
*Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Stod och höll i den på Bokia häromdagen, men baksidestexten tilltalade mig inte alls, så jag ställde tillbaka den. Vad jag ångrar det!
*Allt av Martina Lowden. Jag har egentligen ingen uppfattning om vad boken handlar om, men den verkar helt fängslande. Så den måste vi prova. När den kommer ut, vill säga...
*Morden i Oxford av Guillermo Martinez. En deckare av en författare jag inte vet något om. En säljande baksidestext kan göra mycket.
*De ovanliga 2: Där friheten är viktigare än tryggheten av Åke Mokvist. Läste "De ovanliga", alltså första delen, hittade jag på av en slump på bibblan hemhemma, när jag egentligen bara skulle tvärgå in och lämna tillbaka några böcker. Jag blev sittande tills jag hade läst ut den och några år senare när den kom på bokrean, så fick den förstås följa med hem. Såklart är jag nyfiken på uppföljaren.
*Dannyboy och kärleken av Daniel Åberg. Jag känner en Daniel Åberg. Som nog inte är författare. Men det fick mig iaf att läsa om den här boken och, ja, jag vill bara ha den.
"Efter attentatet" av Yasmina Khadra
Amine är kirurg i Tel Aviv och lever för sitt yrke och sin älskade hustru Sihem. Han får ta hand om de skadade efter det senaste självmordsattentatet. När han utmattad och efter stora bekymmer äntligen lyckas ta sig hem genom vägspärrarna har inte hans fru kommit hem.
Amines värld rasar i spillror när han kallas till sjukhuset och identifierar liket efter självmordsbombaren som sin älskade hustru. Han själv har aldrig tagit ställning till Israel-Palestinakonflikten och trott att hans fru varit likadan. Upptäckten att så verkligen inte var fallet är förkrossande och sökandet efter förklaringar blir nästan maniskt.
Gripande, fruktansvärd och oerhört tankeväckande; kring det komplexa i Israel-Palestinakonflikten, kring det brutala i dådet och motiven kring det fruktansvärda sättet att ta sitt liv. Amines förvirring kring det faktum att hans hustru plötsligt har fått en identitet som självmordsbombare (och nu alltså marty) och det förtvivlade sökandet efter fattbara svar är oerhört välskrivet, vältänkt och tankeväckande.
Amines värld rasar i spillror när han kallas till sjukhuset och identifierar liket efter självmordsbombaren som sin älskade hustru. Han själv har aldrig tagit ställning till Israel-Palestinakonflikten och trott att hans fru varit likadan. Upptäckten att så verkligen inte var fallet är förkrossande och sökandet efter förklaringar blir nästan maniskt.
Gripande, fruktansvärd och oerhört tankeväckande; kring det komplexa i Israel-Palestinakonflikten, kring det brutala i dådet och motiven kring det fruktansvärda sättet att ta sitt liv. Amines förvirring kring det faktum att hans hustru plötsligt har fått en identitet som självmordsbombare (och nu alltså marty) och det förtvivlade sökandet efter fattbara svar är oerhört välskrivet, vältänkt och tankeväckande.