"Amberville" av Tim Davys
Först tyckte jag det var en kul idé att recensera en bok jag nog egentligen inte hade tänkt läsa. Sen blev jag tveksam och lät den ligga i läshögen bra länge. I ärlighetens namn tyckte jag hela idén med mjukdjur lät för töntig.
I helgen tog jag mig an den. Amberville är en stad i ett parallellt universum, enligt förläggarens förord. Förvillande likt ett samhälle vi människor skulle organisera, skulle jag säga. Staden befolkas av karaktärer som är "mänskliga" i allt förutom till det kroppsliga där de istället ser ut som mjukdjur.
Jag tycker att jag fått saken klar för mig: I Amberville cirkulerar nattetid Chaufförerna i sina röda bilar. De hämtar upp gamla och skadade djur som förs bort för att aldrig mer komma tillbaka. Det ryktas om att de hämtar djuren enligt en Dödslista, men det är enbart rykten, ingen har egentligen sett listan. Eric Björn blir en dag kontaktad av sin tidigare arbetsgivare Nicholas Duva som är övertygad om att Dödslistan finns och att han står med på den. Genom att hota att döda Erics älskade Emma Kanin, förmår Duva Eric att "gå med på" att stryka Duva från listan. Med kumpaner från sin ungdom sätter så Eric igång.
Och det känns så banalt. En enkel historia som görs "annorlunda" genom att alla karaktärerna är mjukdjur och inte människor. De resonerar precis som vi människor gör i allt, nämligen. Och namnen känns fåniga, mjukdjursgrejen känns fånig.Men det är något som ändå fångar mig, irritationen till trots. Jag fortsätter läsa.
Och det är något som är besynnerligt. Den allvetande berättaren låter oss ta del av en Teddy Björns historia och ett par avsnitt med en anonym berättare. Teddy Björn förstår läsaren snart är Erics tvillingbror. Den anonyme fortsätter vara anonym. Vi får följa med till Erics och Teddys barndom och nu går min irritation över i nyfikenhet, om än motvillig sådan. Är Eric den alltigenom trevlige? Är han inte elak mot sin tvillingbror? Och varför är Teddy så uppslukad av godhet? Duva är ju inte speciellt trevlig, hur kom det sig att Eric började jobba för honom?
Det här är bara en av de vändningar boken tar som gör att jag ändå börjar tycka att boken blir intressant. Det första intrycket av banalitet försvinner och boken blir till slut bra. Men det tar tid innan författaren kommer fram till diskussionerna om ondska och godhet. Inte förrän i slutet av boken blir det riktigt tydligt vart han vill komma.
Mig fångar inte Davys med sina tankar kring ondska. För mycket äventyr och för lite diskussion. Enligt pressreleasen är författarens målsättning att "visa upp ondskan i all dess prakt och därmed också hantera den". Den prakten kommer inte förrän i slutet av boken. Möjligen kan man se resten av boken som en upptakt till uppvisandet av ondskans kärna, men det känns inte trovärdigt. För mycket av fokus hamnar på själva äventyret, lösandet av gåtan. Vilket inte är något dåligt, inte alls. Historien är väl berättad och väl tänkt. Jag hade mycket fel om det banala. Men för mig är det här mer av en annorlunda berättad deckare än en bok tänkt att dissekera begreppet ondska.
Och jag kan inte förlika mig med att karaktärerna är mjukdjur. Hur håller t.ex. en giraff ett papper i hoven? Det går inte. Jag bortser helt enkelt från att de är mjukdjur och blir irriterad när jag påminns om det. Det känns bara...konstlat. Tillverkat.
Amberville är den första i en kommande svit av fyra. Temat här var ondska, i de följande ska godhet, frihet och öde behandlas. Om två motsatspar, alltså. Min inledande tveksamhet till trots, så är det här en bra bok och jag är redan nyfiken på de tre kommande. Fler recensionsex, kanske?
"Främling på tåg. Hur jag med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika" av Jenny Diski
Diski är på resa även i "Främling på tåg". Den här gången åker hon tåg runt Amerika och studerar främlingsskap och fascineras av att människor så envetet vill berätta sin historia för henne. Hon låter sin resa styras av det faktum att hon röker och de människor hon träffar är således de hon stöter på i rökkupéerna (vad gäller Diskis åsikter kring rökning hade de avsnitten lika gärna varit skriven av tobaksföretag på fyrtiotalet; den här kvinnan gillar att röka).
Det första som slår mig är att det faktiskt är resan som är målet för Diski. Hon har egentligen nått fram redan när resan är påbörjad: när hon går ombord på tåget. Jag tror vi människor behöver fundera mer över vad som egentligen är målet med mycket vi tar oss för; resan eller målet. Och är ett mål egentligen så mycket ett mål, som början på en ny resa?Liksom i "På tunn is", så får vi följa med både på tågresan och bakåt i Diskis liv. Till hennes tonår, med resor på Circle Line och vändor på psyket. Kopplingarna är svagare mellan Amerikaresan och bakåtresan här än i På tunn is och inte lika självklara. Bakåtpassagerna är längre, men eftersom kopplingarna till den fysiska resan är svagare, så är det inte hennes uppväxt jag minns när boken är slut, utan den yttre resan.
Utan den starka närvaron av minnen och hennes användande av sig själv som verktyg, hade dock inte boken blivit en Diski. Hon tycks vara på god fot med sig själv och (numera) leva med sig själv, i stället för mot sig själv. En av mina favoritpassager är hur hon reflekterar över umgänget med resenärer vid ett dagslångt uppehåll i ett samhälle i USA, där passagerarna var utlämnade till varandras sällskap: "att jag kunde njuta så av den där dagen i Jacksonville med mina nya vänner berodde på att jag visste att när tåget kom in skulle jag ha en säng och en dörr att stänga om mig" (s 73). Hon vet vad hon behöver för att orka med resor och hon tar hand om sig, genom att genom att respektera sina egna behov. Socialt umgänge i all ära, men den självvalda ensamheten när man är på resande fot är en lisa för själen och en nödvändighet för att orka resa och möta människor.
"Det är lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att den rätta omständigheten, den omständighet som krävs, är att jag är främling. Främlingsskapet verkar vara vad jag behöver för att kunna se människor klart och beröras av dem" (s 76) reflekterar hon över vid sitt skrivbord när resan är över. Jag funderade länge över det. Är det så mycket främling hon egentligen är som oberörd av den hon är? Som främling i ett sällskap kommer man långt med sin nyfikenhet på andra människor och kan upprätthålla ett samtal länge utan att egentligen prata något om sig själv. Bland kändisar finns vetskapen hos en själv att de vet vem man egentligen är och att den vetskapen kan vara hämmande: man kan misstänka att det finns en bild av en själv mot vilken de jämför allt man säger och gör, eller i alla fall ett porträtt som de målar tydligare ju mer man umgås med dem. Jag vill inte bli fångad, jag vill vara fri att vara den jag är för dagen, för stunden! Bokidioten skriver om möten utan förpliktelser och det är nog det jag oxå vill fånga, det befriande i umgänge utan förpliktelser och att det framförallt kan ske med främlingar (inte enbart, förstås!)
Känslan jag fick av Diski i förra boken jag läste var att hon envist strävar efter att vara självständig och göra sina egna val, vara oberoende av andra människor. Att hon egentligen trivs alldeles förträffligt med sitt eget sällskap (vilket faktiskt inte alla människor gör. I adore her for that!), men ibland vill vara fri även från sig själv. Det paradoxala under den här resan är att hon dels låter sig vara helt styrd av tågtidtabellen och de rutiner som gäller ombord på tågen (mattider och röktider på vissa tåg), men även att boken styrs så mycket av medresenärerna. Hon möter en mängd människor under resans gång och gemensamt för dem, förutom att de finns i tågens rökkupéer är att de vill berätta sin historia för Diski. Och hon berättar dem för oss. Boken är sprängfylld med människors historier och till slut börjar jag fundera över vad hon vill säga oss med dessa historier. Kanske "bara" att det är just främlingar på tåg. Och att frihet i absolut mening heller inte är vad hon strävar efter. Utan relativ frihet.
Hon fångar oxå våndan av att var utelämnad till okända människor för att komma vidare (fysiskt, alltså) i det stopp hon gör hos "Bet och hennes hjälte", där hon mot slutet av vistelsen känner sig låst och fångad av att hon är utelämnad till människor som tycker bättre om henne än hon om dem för att komma vidare och komma hem.
Amerika är dock fortfarande en främling för mig, efter att ha läst den här boken. Fysiska resor innebär ju ofta även resor inåt, men jämför man Amerikaresan med Antarktisresan, så är den här betydligt mer inåtvänd, i alla fall i den bemärkelsen att Diski betraktar det som finns inuti tåget (d.v.s inredningen och människorna ombord) i högre utsträckning än det som finns utanför tåget (d.v.s Amerikas storslagna natur. Vi får bara glimtar). Hon skriver klokt om resande, men personen Diski förblir lite av en främling. En främling vars historia man har hört på ett tåg.
(Och visst är det så att jag har börjat måla ett portätt av Diski, jag har börjat bekanta mig lite med henne, och den här boken passade inte riktigt in i bilden jag hade påbörjat....)
"Pestens tid" av Stephen King
En influensadrabbad familj kraschar in i en bensinmack nånstans i USA. Det är starten på Pestens tid. Influensan har en nästan hundraprocentig dödlighet, så bara ett fåtal överlever. Ensamma söker de sig till varandra genom det otäckt tomma samhället där folk har dött i bilar, över bardiskar, i snabbköp, på gatorna, överallt! De grupperar sig i en ond och en god grupp och förskansar sig i varsin stad i USA. Kampen mellan det onda och det goda är nära förestående...
King skildrar människors försök till överlevnad i ett modernt samhälle där allting plötsligt har slutat fungera. Människorna slängs tillbaka flera decennier i levnadsstandard och tvingas anpassa sig och försöka återuppbygga det som en gång tagits för självklart.
De grupperar sig och försöker så småningom upprätta någon sorts ordning. De begraver döda, försöker fixa elektriciteten och bosätter sig i hus, skaffar grannar, vänner och kärlekspartners. Jag gillar att boken utspelar sig i nutid (ja, relativ, iaf) och inte år 2200 där hotet istället är robotar. Igenkänningsfaktorn är alltså hög, något som bidrar till att bygga upp skräcken hos läsaren.
Min favoritkommentar är den målande sociologen som en av karaktärerna stöter på. Han målar landskap och säger själv att han inte är speciellt duktig, men att han är den bäste landskapsmålaren som finns, vilket är en glädje i sig. Galghumor :)
Skräcken i Kings bok ligger i balansen mellan det vardagliga och det oförklarliga. Drömmar om mor Abigail som visar sig vara sanna; efterblivne Tom drömmer om Nick som visar honom om medicin och vaknar i apoteket med fyra medicinburkar framför sig... King drar sig heller inte för att döda älskvärda karaktärer, vilket gör att läsaren inte kan vara säker på vem som ska överleva strapatserna karaktärerna utsätts för.
Kampen mellan ont och gott eskalerar, men jag tycker nog att upplösningen är en aning fånig, med tanke på skräcken som upplägget målade upp. Den är skrämmande i sig, visserligen, men det sker så enkelt, så lätt, det blir inte så mycket kamp. Något av ett antiklimax.
Den här boken har jag endast tordats läsa i dagsljus, gärna i sällskap med andra människor, så att externt stimuli bekräftar att världen fortfarande finns. Jag fick ta den i rätt små portioner, eftersom jag blev mätt på skräcken och behövde bryta av med annat. Men då räckte den desto längre ! :)
"De goda kvinnorna från Kina" av Xinran
Det här är ingen sträckläsningsbok och ingen man gärna läser på kvällen innan man ska somna, då man antingen inte kan somna eller enbart drömmer mardrömmar. Historierna berättar om kvinnor som inte blir sedda som människor likvärdiga männen, utan som objekt man kan förfara med ungefär hur som helst. Incest, våldtäkt, att bli bortgift till partiet är bara några exempel på vad konsekvenserna av detta kan bli.
Det känns ibland otroligt att de här historierna faktiskt är sanna och att kvinnorna faktiskt har överlevt övergreppen. Och att de har kunnat utföras! Vad en regim kan göra med människor. Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten ochså även här.
Jag funderar över varför historierna känns så otroliga. Framförallt är det avsaknaden av respekt för individen och det systematiska förtrycket av en grupp människor vars enda, men ständiga, fel är att de är födda utan snopp och med förmågan att bära barn. Det är med fascination blandad med förundran över mänsklighetens "förmågor" som jag konstaterar att en social lag (att kvinnor är underordnade männen, vilket innebär att de kan behandlas som.. arbetsredskap och leksak) så fullständigt kan dominera ett samhälle under så lång tid, ner på individnivå. Ett samhälle kan i sanning skapa elaka människor. Men även genomstarka överlevare. De kinesiska kvinnorna som får komma till tals här (och även deras drabbade medsystrar) är verkligen sådana.
"Bitterfittan av Maria Sveland
För att vara så bitter är hon jädrans klarsynt, den där Saran. Min erfarenhet av bittra människor är annars att de har fastnat i ett evigt papegojande om hur bittra de är. Sara är skarptänkt och intelligent. Och därför jädrigt bitter.
Jag är inte gift, har inga (små)barn och inget heltidsjobb. Mitt livspussel ser således annorlunda ut än Saras, men jag brottas ändå med många av hennes funderingar och inser att om jag inte aktar mig så kan jag bli lika bitterfittig. För jag tycker allt att det är ett rätt negativt ord. Jag vill vara konstruktivt ilsken över orättvisor, så att vi kommer nån vart här i världen. Om man har blivit bitterfittig, så har väl ilskan bara surnat. Eller?
Plöjbok med mycket tankemat. Jag läser och blir så arg på Saras sambo som tydligen inte fattar nånting om att bli förälder, utan mest tycks se sonen som en accessoar till Sara och inte som ett ansvar som även är honom givet. Ett ansvar som han bara smiter ifrån och lämpar över på henne som en påse tvätt. Så gör man bara inte!!
Må inga småbarnsmammor någonsin drabbas av karlar som honom. Må blivande föräldrar i fortsättningen diskutera och bestämma om föräldraledighet innan knodden är där. Långt innan. Må föräldrar dela på föräldraledigheten, låta sin partner växa och vara sig själv samt älska sina barn och varandra besinningslöst.
Må fler läsa bitterfittan och annan litteratur, så att vi kommer nånstans i den här jävla världen.
---
Men det finns ju såklart en massa bra pappor här i världen. Och några av de bloggar. Som Alvas pappa, Leos pappa, och Isabellas pappa.
"På tunn is: en resa till Antarktis" av Jenny Diski
Diski söker intighet, vithet, tomhet och får för sig att resa till Antarktis för att finna just det. Hon gör samtidigt en resa till barndomen för att se vad som hände med modern. För läsaren blir det en sällsam blandning av reseskildring och självbiografi och det är så att jag blir sugen på att åka till Antarktis, faktiskt. Även om det nog inte är som reseskildring boken är tänkt, eftersom den står sorterad som biografi på bibblan. :)
Ju längre in i boken man kommer, desto mer förstår man att Diski inte har haft det så lätt som barn. Rättare sagt så blir det rätt uppenbart varför hon hamnat på psyk i omgångar och testat droger... Diski förmedlar känslan av hur det är att lära känna en person: det första intrycket man får kan förändras när man får reda på mer om personens historia. Och här förklarar historien en del.
Jag ska inte neka till att en av anledningarna till att jag lockades av boken var att författaren har spenderat tid på psyket och jag hoppades få reda på vad hon tyckte på det.
Sen känner jag igen mig i egensinnigheten och tankelekarna hon gör, som jag gör för att känna att jag är självständig och har en egen vilja. Man behöver väl inte stiga iland på Antarktis bara för att man är där? Bara för att man kan göra ett eget val? Det är ju bara ett fåtal personer spridda över världen som egentligen vet vad som hände, om man gick i land eller inte?
Men finner man intighet i Antarktis? Intighet är för mig tomhet och frånvaron av intryck, men naturen är för mig ett ställe där man fylls och nästan överväldigas av intryck. Diskis resonemang känns väldigt urbant och det visar sig att hon är just asfaltbarn. Städer är visserligen oxå fyllda med intryck, men påtvingade kommersiella sådana, medan naturen är fylld av kravlösa intryck. Stadens intryck med reklambudskap kräver ett aktivt beslut att motstå eller falla för köptrycket, sortera ut vännernas röster ur bakgrundssorlet och prata högre för att höras. Naturens intryck är fullständigt kravlösa. Att lyssna till fågelsång eller se på isberg kräver inget annat än uppmärksamhet, men det kräver inga större beslut än åt vilket håll blicken och hörseln ska riktas. Det är kravlöst och därmed vilsamt.
Inte riktigt enbart reseskrildring och inte riktigt bara självbiografi. Jag tycker dock hon lyckas beskriva resande på ett bra sätt, för det är det inte så man gör: blandar de nya upplevelserna med sina egna funderingar? Speciellt när man som Diski väljer resmål där det finns tid att fundera, där omgivningarna tillåter sådant. Reser både inåt och utåt.
Jag gillar Diski. Hon verkar, som någon av bokhororna konstaterade, genomsympatisk. Egentligen är det ju hennes skrivande jag tycker verkar sympatiskt, men hur kan hon inte vara det?
"När seklet var kort" av Bohumil Hrabal
"Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas oxå ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av det rosa ljust grått ljus, silkat genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav."
Förälskelser i böcker ska man ta allvarligt på, så den här fick förstås följa med hem.
"När seklet var kort" berättas ur bryggeriföreståndarens fru Maryschkas synvinkel och handlar om hennes och hennes mans liv vid ett rätt litet tjeckiskt bryggeri. Och hur man gör goda korvar och gott öl. De är så olika man kan bli, men lever ändå lyckliga tillsammans. Hon är en rasande självständig kvinna och tvekar inte att göra vad hon vill. Som att cykla genom byn tokfort med håret som en gyllene svans efter sig och ta med sig tokige farbror Pepin på bryggeriets tak, mest för att...de har fått ett infall att göra så.
Bryggeriföreståndaren, Francin, tycker egentligen att det är skönast när hans fru är sjuk och ligger till sängs, så att han vet var han har henne och inte behöver vara orolig. Man förstår efter ett tag att frugan nog är väl självständig för Francins (och hennes) bästa, men det är hejdlöst, dråpligt roligt. Farbror Pepin kommer på besök och ska bara stanna i fjorton dagar, men det visar sig att det blir betyyydligt längre än så. 14 år närmare bestämt. Han är heller inte riktigt klok och bryggeriarbetarna roar sig på hans bekostnad. Vad bokens titel anspelar på förstår man först en bit in i boken och då blir det väldigt kort. Och roligt :)
Jag hade inga som helst förväntningar på den här boken och blev (inte helt otippat) positivit överraskad. Det är en varm historia berättad med omsorg, försiktighet och stor exakthet. Som gör att man blir varm och glad i magen :) Boken har ett fantastiskt språk med meningar som liknar Kafkas i längd och bisatser, men som gör historien mustig och väl berättad. Den känns inte skriven, utan just berättad, som man berättar en historia muntligt.
När jag söker mer information om boken, så förstår jag att Hrabal är en omtyckt tjeckisk författare och att När seklet var kort är den första delen i en löst sammanfogad trilogi som delvis är självbiografisk. Det betyder att det finns minst två böcker till av den här författaren att upptäcka! Det visar sig oxå att det är Hrabals mor som är bryggeriföreståndarens hustru.
Mer om Hrabal kan ni läsa hos Designtankar. Där finns oxå bra länkar till andra artiklar om författaren, bland annat en djupare analys av hans författarskap.
Nån fler som har läst något av Hrabal? Vad tyckte ni?
"Ca$ual" av Oxana Robski
Huvudpersonen, vars namn vi inte får veta, är gift, men kommer på sin man med att vara otrogen och separerar. De hinner inte mer än göra det, så mördas hennes man och hon blir förstås misstänkt. Sen dyker mannens älskarinna upp och är gravid. Det är upptakten på en historia om Rysslands noveau riche (hur stavar man det??) som påminner mig mer om American Psycho än någon chic-litt jag har läst (med reservation för att jag inte har läst så mycket ur den genren..).
Hon bestämmer sig för att hämnas sin mans mördare och beställer en hitman (som man beställer bord på en restaurang, ungefär), men det visar sig senare att fel man mördas. Dessutom drabbas hennes nystartade företag av myndighetsproblem (det vore väl inte Ryssland annars..). Hon är helt knäckt i ungefär 10 min, åker till Indien och sen är allt frid och fröjd; hon samlar på broderade kuddar, halsband och funderar på att köpa hus.
Baksidestexten utlovar att boken är som Desperate Housewives i kubik, men DH är ju iaf ibland lite mänskliga. Här är det bara yta. En av hennes väninnor har slagit vad om $50 000 att hon skulle vara rökfri under ett år; det diskuteras hur mycket man kan utnyttja sina älskares ekonomiska tillgångar; lyxshopping; funderingar på nya spenderingar, när företaget hon startar håller på att gå i konkurs etc. Alla kvinnor är dessutom beroende av sina män/älskares plånböcker.
Hon har ett barn som figurerar lite i utkanten av historien. Dottern bor...hos mormodern, tror jag och huvudpersonen behandlar henne lite som en accessoar, någonting man umgås med när man inte är upptagen med att festa, driva ett företag eller träffa andra vänninnor eller älskare.
Obehagligt och osympatiskt, men väl skrivet.
"The dead hour" av Denise Mina
I den här har Paddy avancerat från copy boy (-girl) till att jobba natt i "the calls car", där hon följer upp leads de får genom polisradion. En kväll följer hon efter polisen till ett hus varfrån det har rapporterats skrik och tumult. När poliserna har pratat färdigt får hon oxå chansen att ställa ett par frågor till herrn vid dörren. Han är väldigt angelägen om att historien inte får komma ut i pressen och sticker till Paddy £50 och ber henne hålla tyst.
Nästa morgon är kvinnan död, våldsamt torterad och sedan lämnad att dö. Paddy inser att något är skumt med historien och börjar gräva. Men den där sedeln gör sig påmind igen och igen. Och hennes letande leder henne på väldigt oväntade vägar uppåt och neråt i samhället.
Privat hänger hon fortfarande mycket med sitt ex, trots att han har ny tjej på gång. Hon fortsätter att vara familjeförsörjare, irriterar sig på sin mammas begränsade värld, sin lillasysters envetna bedjande och att storasystern envisas med att gå tillbaka till en karl som slår henne. Och ska hon nånsin få ett "vettigt" jobb med någon form av anställningstrygghet?
Jag gillar't igen! Det här är inte bara en historia om lösningen av ett brott, utan en historia om en spirande ung journalist som ideligen påminns om sin enkla bakgrund. Mina är igen en mästare på att beskriva social misär och det känns som att man läser boken genom ett svart töcken av sot, dis, smuts och kyla. Och trots det fortsätter man.
Fortfarande blir jag förvirrad över alla namnen, men det beror förmodligen för att jag är för lat för att läsa dem ordentligt, utan ser formen på orden. Och har då folk namn som börjar på samma bokstav och är ungefär lika långa, dåå blir det jobbigt. Annars äälskar jag Minas sätt att skriva. Många "aye" och vad jag i efterhand förstår är engelsk och kanske skotsk slang, massor med talspråk och det ger en sån härlig känsla till berättelsen. (Och jag blir så nöjd över hur fort jag ändå tar mig igenom sidorna -det du, Karin, kan man använda sina engelskapoäng till ;)
Själva historien är egentligen rätt enkel, men det förstår man inte först. Som läsare blir man heller inte besviken över insikten att historien var enkel, utan snarare lite imponerad över att den är bra berättad trots sin enkelhet. Jag har en fördom om Minas böcker att det alltid ska ligga komplicerad social problematik bakom hennes historier, men den här är mest tragisk. Det enkla är ju oftast det vackra och så även här, även om historien är långt ifrån vacker.
Och äntligen börjar det bli lite mindre nattsvart för Paddy på den privata sidan. Kan det vara så att hon kan vidga sitt sociala liv så att det inkluderar mer än exet och familjen? Och att hon börjar tycka lite bättre om sig själv. Det är henne så väl unt :)
"Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson
Journalisten Mikael Blomqvist behöver en time-out, efter att ha blivit dömd för förtal mot en finansman. I samma veva dyker ett mycket attraktivt uppdrag upp: att skriva en industrilegends självbiografi, eller i själva verket utreda vad som hände med Harriet, som försvann för över fyrtio år sen. Och sen tar historien all världens väg. Under den stillsamma ytan i små orter kan det dölja sig fruktansvärda hemligheter. Vilket skulle bevisas. Den är både välskriven och vältänkt!
Det hade kunnat vara långtråkigt och dötrist, men blir alldelels alldeles...uunderbart.
Jag tror dock inte att Larsson har åkt motorcykel, för det går inte att köra i över 100 km/h, utan vare sig hjälm eller glasögon. Eller jo, det går, men man kan inte hålla ögonen öppna för fartvinden, så man kommer nog inte så långt. Och sen blir jag inte klok på Lisbeth. Hon påminner om en ASPig vän till mig, så jag tycker om henne, men hon är konstig och irrationell. Fast, så kanske det är att vara riktigt ASPig, jag vet inte...
Och jag håller nog med...hm, en annan bloggare vars namn jag nog har glömt, tyvärr: den här boken har nog hypats en del av att författaren är död.
"Mellan sommarens längtan och vinterns köld" av Leif GW Persson
Ett självmord. Som visar sig vara något helt annat än ett självmord. Eller?
Stockholmspolisen utreder och utreder och vi får stifta bekantskap med ett gäng sviniga poliser.
Persson är en Guillou gone bad. Cynism utan gränser, rått om polisvärlden och förtvivlat tjörvigt innan han kommer fram till poängen. Jag gillar iofs invecklade intriger, när saker inte är som man först tänker sig dem, men här mäktar jag inte med alla vindlingar. I slutet blir jag bara frustrerad över att historien aldrig går framåt, utan bara består av karaktärernas funderingar kring varför det blev som det blev. Jag listade rätt snabbt ut hur det hela skulle sluta, men det jag ville veta var hur karaktärerna skulle hantera saken. Om det skulle bli spöstraff eller "bara" avskedande.
Dock är Persson skarp som iakttagare och tecknar personporträtt, så att man tycker att man kommer personen ifråga inunder skinnet. Men här är han alldelels för långrandig. Nja, jag är inte imponerad.
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
Mina förväntningar var rätt höga på den här boken och i början var jag lite besviken. Språket kändes tunt och jag funderade lite var den röda tråden var. Boken är oerhört lättläst, så ju längre jag kom in i boken, desto mer insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta med den som pendlingsläsning, för jag skulle börja gråta.
Åsa skriver om sin far. "Härdarmästare" Leif Andersson med renlighetsmani, köttkrokar till händer och Åsa som ögonsten. Ensamstående man tar hand om sin dotter i ABB:s Västerås. Middagar hos farmor och farfar och ett evigt tiggande om "lall". Alkoholiserad och dubbel till sin position som arbetare: stolt över sitt hantverk, men låst och fångad av begränsade möjligheter.
De tappar kontakten med varandra allt eftersom åren går, men återfår den så småningom. Mina tårar droppar när han med sina valhänta köttkrokar undersöker det första barnbarnet.
Men hur togs den smutsiga och illa klädda flickan emot i skolan? Det finns en notering om att en lärare har reagerat, men det hade mer med betyggsättningen att göra. Det gick ju uppenbarligen bra för den lilla flickan sen, men hur sågs familjen i samhället? Jag saknar en liten kontextualisering av familjen...
Mycket av vad Åsa beskriver om sin far gäller för min far. Därför känns det här porträttet hon tecknar extra personligt. Och orsakar många av mina tårar.
Så läs och gråt. :)
"Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson
Efter de två första delarna var jag rätt mätt på allt bladvändande och allt elände som drabbade Lisbeth och Mikael, så den avslutande delen blev stående länge i oläst-delen av bokhyllan. Vilket var bra, för då räckte den ju längre ;)
Tredje delen tar vid direkt där den andra slutade, på sjukhuset där Lisbeth och Salachenko ligger nästan rum i rum. Berättelser löper på slingriga vägar framåt och det verkar som att Lisbeth ska få upprättelse för den konspiration hon har blivit utsatt för, men precis när läsaren börjar hoppas, så inträffar något som gör att förhoppningarna grusas. Hon blir dessutom åtalad för det hon har gjort mot Salachenko. Som de tidigare böckerna i serien är även den här skickligt skriven. Som tur är är den över 700 sidor, för det är en riktig bladvändare. Jag vill ju inte att den ska ta slut, samtidigt som jag vill veta om stackars Salander ska få sin upprättelse.
Äntligen börjar dessutom Lisbeth tina upp för sina medmänniskor; något som jag har hoppats på att hon ska göra, hon är så värd det. Dock tycker jag det går för fort. Från att i ett helt liv ha misstrott myndighetspersoner och andra människor tinar hon under en relativt kort period upp och släpper in Mikael i sitt liv igen och börjar dessutom hux flux lita på samhället igen. Det verkar för bra för att vara sant. Inte så att jag missunnar henne det, för hon förtjänar verkligen att leva ett fullvärdigt liv med allt vad det innebär med sociala kontakter, men det känns inte riktigt trovärdigt att det hela går så fort.
Jag gillar att Larsson i så stor utsträckning använder sig av den moderna tekniken i sina böcker. Det chattas, pratas i mobiler, hackas, googlas och buggas. Den känns därmed som en riktigt modern roman i det IT-samhälle vi lever i. Tidningen Ny Teknik lät tre experter inom IT-säkerhet svara på frågor om den teknik som Lisbeth använder sig av så att säga finns i verkligheten eller om den är en produkt av Larssons fantasi. Vad de svarade kan du läsa här.
Jag önskar faktiskt att jag hade varit datanörd innan jag började läsa den här trilogin: jag vill ju veta meeer om hur sånt här funkar. Ge mig en hacker att fråga ut!!
Och det är så synd att han är död: jag vill ju läsa mer av honom!
"Resolution" av Denise Mina
Poor Maggie bor kvar i lägenheten där hennes älskare mördades och försörjer sig genom att sälja illegala cigaretter på Paddy's Market tillsammans med Leslie för att betala sina skatteskulder. Samtidigt är storasyster Una gravid och hon har betalat för att äckliga pappa Michael ska komma tillbaka till familjen för att se sitt barnbarn. Maggie våndas över att Michael ska utsätta Unas barn för det hon själv blev utsatt för och funderar över vad hon ska göra åt saken. Den gamla damen i ståndet bredvid Maggies på Paddys dör strax innan hon ska upp i rätten i ett mål mot sin son och Maggie blir misstänksam och börjar nysta i vad som egentligen kan ha hänt. Och hittar betydligt mer och värre saker än vad hon har tänkt sig.
Rättegången mot Douglas mördare närmar sig och Maggie får otäck post som påminnelse om att helvetet inte är över. Hon tittar allt djupare i whiskyflaskan, men vill inte inse att hon kan ha problem med drickandet, trots att hennes vänner ber henne se över sin alkoholkonsumtion. Dessutom har Maggie blåmärken i ansiktet som hon inte minns hur hon har fått.
Nu lider jag verkligen med Maggie. Privat har hon nog problem med spriten och en återvändande far som har utnyttjat henne och dessutom råkar hon in i ännu mer elände. Samtidigt engagerar hon sig för två personer hon knappt känner: sitt ofödda syskonbarn och en gammal dam på marknaden där hon jobbar, vilket jag beundrar henne för.
Trots all skit, allt sexuellt utnyttjande och övrigt elände, så är den här boken bra. Mina beskriver eländet skickligt och trovärdigt och läsaren vill trots allt veta hur det går. Eller kanske tack vare eländet: man vill ju veta hur det kommer att få för alla inblandade. Titeln "resolution" inger vissa förhoppningar om någon sorts lösning, men det dröjer länge innan det blir helt klart att någon sådan är på gång. Texten och historien förs hela tiden framåt och slutet tycks aldrig komma -menat på det bra sättet: det händer så mycket som man som läsare vill få klarhet i innan boken är slut.
Det var skönt att få closure, ändå, så här när trilogin är avklarad. Jag trodde länge att det inte skulle bli något slut överhuvudtaget; länge såg det mer än nattsvart ut.
"David Golder" av Irené Nemirovsky
Det här är en av de böcker som oxå ska räknas in i de böcker jag har läst under mitt första bloggår, även om mitt tyckande om den kommer in på det "nya" året.
Jag tyckte så mycket om "Efter stormen" att jag beslöt mig för att se om det fanns annat att läsa av Nemirovsky. Lite googlande ledde mig till slut ner i bibliotekets öppna magasin där en tidig upplaga av "David Golder" fanns. Boken kom ut 1931 och förordet är förstås skrivet i presens, då författaren fortfarande är i livet, vilket lämnar en lite läskig känsla, då vi vet vad som hände henne....Förordet låter antyda att det är en "rasskildring", vilket får mig att dra öronen åt mig lite. Men att använda begreppet "ras" var kanske lite mer pk då än nu.
Boken handlar om affärsmannen David Golder och hans egoistiska och pengakåta (ursäkta franskan) hustru och barn. Den stora behållningen även i den här boken är personporträtten och skildringen av dessa genom dialoger och relationer. Som i "Efter stormen" har personerna trovärdiga bakgrundshistorier, men här är det nästan enbart nattsvart: både hustrun och dottern är enbart giriga och gnidiga. Visserligen mjuknar dottern en aning efterhand, men fortfarande utgörs den mesta kontakten mellan mannen och hans familj av frågor och svar kring ökade ekonomiska bidrag. Dock är de fruuktansvärt otrevliga och jag fattar inte att folk valde att ändå umgås med dem. Som statusmarkörer, kanske...
Den "ras" som skildras skulle vara judarna, som snåla, giriga och gnidiga, ständigt ute efter att göra bra affärer och riktiga klipp. Trots dålig hälsa. Boken tecknar oxå ett porträtt av kvinnorna som enbart intresserade av den frihet som pengar kan ge. Dottern säger sig vara förtvivlad över att hon tvingas gifta sig med en äldre herre för pengar, istället för med sin (relativt) fattige älskare. Från en plånbok till en annan. En nästan desperat kamp för frihet, that is. Och vilken frihet sen...
Det är obehagligt, men läsvärd, välskriven och tankeväckande obehaglighet. För visst kan man tänka sig att moderna goldrar finns.
"Generation X" av Douglas Coupland
Den här är då den sextiotredje boken jag läste första bloggåret. Och jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Hypen har undgått mig, då jag hör inte till Generation X. Jag känner igen en del av resonemangen och ironiserandet över samhället och fenomen i det, men njää, så himla bra är inte boken. Och visst, den har sina ironiska poänger, men den känns lite som en mesig American Psycho vad gäller samhällsbeskrivningarna.
Andy, Dag och Claire är "overeducated" och "understimulated", bor i bungalows tillsammans i öknen och tillbringar tiden med att arbeta i låglönejobb i servicesektorn, utan några bra framtidsutsikter, och berätta historier för varandra. Jag fastnar mest för Dag, för han är så himla blasé och skäms verkligen inte för sig. Han bryr sig inte om vad folk tycker och är dessutom så charmig att människor förlåter honom för ungefär allt hans beteende ställer till med.
Till slut blir jag faktiskt lite uttråkad av att ingenting egentligen händer i boken och jag fattar inte att personerna i boken inte tar självmord eller åtminstone GÖR nånting med sina liv. Jag funderar oxå på varför Coupland har valt det slut han har valt och efter lite funderande, så funkar väl det oxå.
Längst ner på i stort sett varje sida finns ett eller ett par begrepp typiska för Generation X definierade och förklarade, ofta med en intelligent och ironisk twist. Jag lär mig ett par såna, men de har efter en dag försvunnit.
Så, jaa, det var väl en skön läsupplevelse, men inte så mycket mer...
Har ni läst den? Vad tyckte ni?
"Utan mig" av Marie Desplechin
Olivia hyr, som Camille, ett vindskrypin i ett hus i Paris och försöker få ordning på sitt liv. Hon umgås allt tätare med hyresvärden, en tvåbarnsmor som sliter som spökskrivare. Och vänskapen växer.
Det är bättre än Tillsammans. Och värre. Fast bättre. Fast värre. Olivia har en fruktansvärd historia, men boken är berättad i högre tempo med annan berättarteknik och faktiskt lite bättre, kan jag tycka. Personerna är lite mer oförutsägbara, lite mer realistiska, än i Gavaldas roman.
Och jag blir helt varm i kroppen av den omtänksamhet och kärlek som visas, mellan barnen och Olivia och oxå mellan modern och Olivia. Och förbannad för att Olivia har fått en så jävlig start på livet.
Sen stör jag mig lite på modern som berättare. Det är ibland inte helt lätt att förstå hennes reaktioner, men när jag har läst vidare en bit, så inser jag att det jag inte förstår hos henne, är sånt jag inte har förstått när det gäller mig heller. Så kanske är det rätt bra, ändå. Sådär mänskligt rörigt, som det kan bli ibland.
Berättelsen dessutom hoppar lite i tiden. Jag har ibland svårt att avgöra om de händelser som det berättas om sker efter varandra även i tid, eller om det har förflutit tid dem emellan. Det stör mitt lästempo, då jag ibland tvingas stanna upp och fundera över hur händelserna hänger ihop.
Dock blir jag inte lika förtjust i de här människorna som i Camille, Philibert och de andra. Jag blir helt enkelt inte lika kär i den här boken, så är det.
"Första tvättmaskinen i Ohtanajärvi" av Ester Cullblom
En söt samling berättelser om hur det var att leva "förr i världen" i övre Lapphelvetet. Bokens titel kommer från den första berättelsen, vilken just berättar om hur folk reagerade när den första tvättmaskinen kom till byn. Många av karaktärernas reaktioner känner jag igen från hur människor i min uppväxt skulle reagerat på nymodigheter, så jag ömsom drar på smilbanden och skakar på huvudet. Cullblom skriver om små människor, vilket jag uppskattar. Många av de betraktelser hon gör känner jag även igen från lokala skribenter hemifrån som skriver om "förr i tin", vilket inte gör något alls. Jag drar på smilbanden där oxå. Att läsa den här boken är som att sitta vid köksbordet och höra nån tantaluring berätta om hur det var. Småputtrigt, lent och vänligt. Man känner nästan kaffedoften och hör köksklockan ticka :)
Jag gillar egentligen inte novellsamlingar, eftersom jag sällan tycker att jag hinner lära känna karaktärerna och att historierna blir för "snuttifierade". Men den här samlingen är annorlunda. Jag hinner fortfarande bara bekanta mig med karaktärerna, men historierna känns avslutade. De lämnar något att fundera på och skildrar många aspekter av livet i nybyggarland i ett väldigt behändigt format. Kanske räknas
Boken är av det lättplöjda formatet och jag läste med lätthet ut den på en kväll innan jag somnade. Vilket är just det sätt som böcker av den här typen inte ska avnjutas för en optimal läsupplevelse. Det går för fort, helt enkelt. Jag önskar att jag hade tålamod att läsa samlingar av det här slaget långsamt, så att jag hinner njuta av orden och tankarna som döljs där bakom. Men nej, istället plöjer jag boken som om det inte fanns någon morgondag.
Kanske är det dock så att det kortare formatet är det som bäst lämpar sig för såna här betraktelser. Jag har bara inte vett och/eller tålamod att uppskatta det.
"Morden i Oxford" av Guillermo Martinez
Han blir förstås indragen och oj, så mysigt det blir. Ja, död är förstås aldrig mysigt, men hela boken går i ett mjukt tempo som aldrig känns stressigt eller för spännande. Lugnt, metodiskt, men utan att avslöja för mycket för läsaren. Och lagom mycket matematik, även för en som inte är så insatt.
Jag tycker matematik och logik är intressant och fascineras av systematik både i mattetal och brottsutredningar. Tror det är därför jag gillar den här boken så mycket.
Dock känns huvudpersonen lite platt. Det går lite för lätt att bara anpassa sig från Argentina till stockkonservativa Oxford, inga kulturkrockar upplevs, inga identitetsfunderingar eller "var hör jag hemma"-tankar, som man kan tänka sig uppstå när man flyttar en bra bit över jordens yta. Han är jättemysig, det är inte det, men allt går lixom lite för enkelt. Han finner sig väldigt lätt i nya miljöer och visar inte mycket osäkerhet i de nya situationer han ställs för. Antingen är han hiskeligt väluppfostrad och döljer sin osäkerhet även för läsaren, men vem blir inte nervös när man landar i ett nytt land?
De andra karaktärerna känns mer genomarbetade; de kan vara osäkra, ledsna, arga, förtvivlade, fundersamma, d.v.s visa upp både smickrande och mindre smickrande karaktärsdrag.
Jag tycker ändå om boken just för tempots skull. Den är lagom klurig och att det presenteras en del matematik i den är oxå en bonus, för konstiga samhällsvetare som en själv som är lite lagd åt det hållet. Den hade gärna kunnat få vara lite längre, dock.
"På Y-fronten intet nytt" av Peter Eriksson
Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan...typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). "På Y-fronten intet nytt" är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är "fjolligt" och "bögigt"?
Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.
Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?
Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara "Eller så blir du människa istället för man". Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).
Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför "männen är som de är", något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.
Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?
Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev...fast karlar har kanske humor de med? ;)
"Flickan som lekte med elden" av Stieg Larsson
Lisbeth är rasande iskall och rationell heela tiden, vilket jag tvivlar på att någon människa hade varit considering vad hon har gått igenom. Men så är hon kanske lite asp-ig. Jag tycker dock om henne och förstår hennes avoghet mot samhället.
Hon är fascinerande, Mikael är fascinerande, men framförallt är Larsson fascinerande som concoctar ihop såna historier. Egentligen är jag mest fascinerad på vad som kommer att hända med människorna i historien, det deckaraktiga känns mest som en anledning att träffa dem. Och det är det ju förstås, men det är inte det jag ser som det väsentliga. Jag vill ju lära känna dem. :)
Nu är jag dock lite mätt av intensiteten, farten och alla händelser i tvåan, så det har tagit emot lite att börja på trean.
Dock anar jag en lätt ironi i den sista titeln, med tanke på att det är just den sista delen i en serie. Kommer vi får svar på alla frågor? Det går att tolka "luftslottet" som läsarnas förväntningar (apropå den hype som böckerna har orsakat...)...
Såklart att ni ska läsa den här boken. Oxå ;)
"Storm över Frankrike" av Iréne Némirovsky
Jag tilltalas i vanliga fall inte av böcker av den här typen: med många huvudkaraktärer och med handling som utspelar sig över en lång tidsperiod. Ändå var det något med "Storm över Frankrike" som jag fastnade för. Bokens historia hör dit. Némirovsky skrev romanen under brinnande krig (WW2), tvingades på flykt och gasades till slut i ett koncentrationsläger (hon tillhörde en rysk-judisk bankirfamilj). Manuskriptet var en av få ägodelar som i en resväska bevarades av hennes dotter, oxå på flykt. Boken utgavs långt efter krigsslutet.
Boken handlar om Frankrike under ockupationen 1940-1941 och är uppdelad i två delar. I "Junistorm" får vi följa ett antal grupper som lämnar Paris för att fly undan tyskarna som är på väg att invadera staden. Hög som låg tvingas lämna staden hals över huvud och vi följer dem när de packar sina tillhörigheter och när de beger sig ut ur Paris. Némirovsky skildrar väldigt skickligt vad som psykologiskt händer med människor i kris och under press, vilket i praktiken innebär att de uppvisar ett gäng avskyvärda egenskaper. Hon skildrar mycket mycket trovärdigt både rikas och fattigas kamp för att komma ut ur Paris med livet i behåll och det känns inte märkligt att den allvetande berättaren byter person att fokusera på (vilket är mitt intryck från andra böcker av samma karaktär).
I "Dolce" utspelar sig historien i en by dit en invasionsstyrka kommer. Fransmännen är inte förtjusta i det, milt uttryckt, men fogar sig och inkvarterar tyskar i sina hem. Bemöter dem dock med tystnad, fäller rasistiska kommentarer där bakom gardinerna och svär över de flickor som roar sig med tyskarna kvälls- och nattetid. En tysk officer inkvarteras hos två kvinnor, en yngre kvinna med sin man tillfångatagen och hennes svärmor, bittter över att svärdottern och inte sonen som har sin frihet. Och tysken är, sin tyskhet till trots, en vänligt sinnad varm människa.
Jag ska erkänna att jag är hjärtinnerligen trött på andra världskriget. Det analyseras strategier, vapenslag, politik till den grad att jag snart krääks. Den här historien skildrar dock kriget från de drabbades sida: människorna i de samhällen som invaderas och ockuperas, liksom de soldater som blir utkommenderade i kriget, berättar om hur det är att överleva i krig. Den har spår efter så mycket egenupplevt att fasorna, rädslorna och de små stråk av lugn, lycka och kärlek som finns mitt i det fasansfulla blir så mycket trovärdigare, så mycket mer levande.
Krig är ett strategispel med riktiga människor som spelpjäser, där spelplanen inkräktar på, och läggs över, vanliga människors liv och levnadsutrymme. Makthavarna, strategier och taktikanalyser är tacksamt långt borta i Némirovskys bok, både i historien och hos karaktärerna. För kriget drabbar sällan dem så hårt som vanliga dödliga.