"1968, när allting var i rörelse" av Kjell Östberg
Ny pendlingsläsningsbok avklarad: "1968 när allting var i rörelse" av Kjell Östberg.
Jag kan ingenting om efterkrigstidshistoria i Sverige. När vi kom så långt på historian på gymnasiet, så var det dags att ta studenten. Tack för det, televerket, lixom.
Det har fått som konsekvens att jag är hiskeligt nyfiken på åren mellan 1960-1990. Statsvetenskapen gav mig en snabb, men rätt grundlig, genomgång av svensk politisk historia, vilket målade i en hel hög vita fläckar i mitt historiesinne.
Östbergs bok målar i fler fläckar. Jag relaterar mycket av vad Östberg berättar till vad Guillou berättar i Coq Rouge (alla minneskrokar är bra!) och då blir det ännu bättre: jag får vita historiefläckar imålade och jag får tänka på Hamilton på samma gång :)
Välskrivet, informativt och väldigt väldigt bra! Han menar att 1968 egentligen sträcker sig från 50- till en bit in på 70-talet och presenterar så mycket empiri för sin sak att jag bara vill jubla! Det är ju det här jag har saknat, en sträckläsare om nutidshistoria!
De dagar jag har varit trött, håglös och på dåligt humör på väg till jobbet, så har den här funkat som en riktig humörhöjare! Jag har lärt mig något nytt på nästan varenda sida och då gör det ju inget att jag bara hinner läsa två innan jag somnar för att bussen gungar så skönt!
Det enda jag som sociologinörd irriterar mig på är att han använder "diskurs" utan att definiera det. Eftersom jag har snöat in lite på diskursanalys, så är jag av den åsikten att det begreppet om något MÅSTE definieras om man ska använda det! Grr.. Men det är ett rätt litet "grr", för boken är så bra så bra!
Jag kan ingenting om efterkrigstidshistoria i Sverige. När vi kom så långt på historian på gymnasiet, så var det dags att ta studenten. Tack för det, televerket, lixom.
Det har fått som konsekvens att jag är hiskeligt nyfiken på åren mellan 1960-1990. Statsvetenskapen gav mig en snabb, men rätt grundlig, genomgång av svensk politisk historia, vilket målade i en hel hög vita fläckar i mitt historiesinne.
Östbergs bok målar i fler fläckar. Jag relaterar mycket av vad Östberg berättar till vad Guillou berättar i Coq Rouge (alla minneskrokar är bra!) och då blir det ännu bättre: jag får vita historiefläckar imålade och jag får tänka på Hamilton på samma gång :)
Välskrivet, informativt och väldigt väldigt bra! Han menar att 1968 egentligen sträcker sig från 50- till en bit in på 70-talet och presenterar så mycket empiri för sin sak att jag bara vill jubla! Det är ju det här jag har saknat, en sträckläsare om nutidshistoria!
De dagar jag har varit trött, håglös och på dåligt humör på väg till jobbet, så har den här funkat som en riktig humörhöjare! Jag har lärt mig något nytt på nästan varenda sida och då gör det ju inget att jag bara hinner läsa två innan jag somnar för att bussen gungar så skönt!
Det enda jag som sociologinörd irriterar mig på är att han använder "diskurs" utan att definiera det. Eftersom jag har snöat in lite på diskursanalys, så är jag av den åsikten att det begreppet om något MÅSTE definieras om man ska använda det! Grr.. Men det är ett rätt litet "grr", för boken är så bra så bra!
Böcker, läsande och skrivade.
Jag har verkligen haft en perfekt förmiddag! Upp i lugn och ro, äta frukost och läsa tidning och sen ta med tekoppen in i arbetsrummet för att kolla mailen, läsa lite bloggar och starta upp dagens arbete.
Hittar två nya bokbloggar som tycks kunna ge mig lästips: Spectatia och Cornelia och förlorar mig i läsning om läsning och böcker och i magen kommer en varm trygghetskänsla av att det finns så många bra böcker som jag inte har läst! Skrev upp flera nya titlar i min bokbok! :)
Jag ser oxå att bokhororna har släppt betaversionen av Xlibris, så jag reggar mig där och förlorar mig igen i det fantastiska i att det finns fler bokdårar därute :) Inlägg författade med kärlek om favoritförfattare, bokbytarkvällar, boktips, läshögar och annat! Det är underbart!
Resten av dagen har ägnats åt D-uppsatsen (och en liten tupplur, men det behöver man emellanåt om man ska orka vara kreativ *harkel* ;). Mitt empiriavsnitt ska vara ungefär tio sidor långt och jag är på väg dit. Från 23 sidor har jag skurit ner till 17 bara idag! Visst är det mycket som helt enkelt kan tas bort och skrivas kortare, men jag behöver oxå lägga till text som förklarar, leder vidare, länkar ihop och visar på skillnader. Att redigera är visserligen nånting av det bästa jag vet när det gäller skrivande, men nu är det väldigt mycket killing of my darlings. Och jag råkar gilla mina darlings väldigt mycket... wish me luck.
Hittar två nya bokbloggar som tycks kunna ge mig lästips: Spectatia och Cornelia och förlorar mig i läsning om läsning och böcker och i magen kommer en varm trygghetskänsla av att det finns så många bra böcker som jag inte har läst! Skrev upp flera nya titlar i min bokbok! :)
Jag ser oxå att bokhororna har släppt betaversionen av Xlibris, så jag reggar mig där och förlorar mig igen i det fantastiska i att det finns fler bokdårar därute :) Inlägg författade med kärlek om favoritförfattare, bokbytarkvällar, boktips, läshögar och annat! Det är underbart!
Resten av dagen har ägnats åt D-uppsatsen (och en liten tupplur, men det behöver man emellanåt om man ska orka vara kreativ *harkel* ;). Mitt empiriavsnitt ska vara ungefär tio sidor långt och jag är på väg dit. Från 23 sidor har jag skurit ner till 17 bara idag! Visst är det mycket som helt enkelt kan tas bort och skrivas kortare, men jag behöver oxå lägga till text som förklarar, leder vidare, länkar ihop och visar på skillnader. Att redigera är visserligen nånting av det bästa jag vet när det gäller skrivande, men nu är det väldigt mycket killing of my darlings. Och jag råkar gilla mina darlings väldigt mycket... wish me luck.
"The end of poverty. Economic possibilities for our time" av Jeffrey D. Sachs
Sachs bok följde med hem från USA i våras, men har stått oläst i bokhyllan sedan dess. Nu blev den uppgraderad till pendlingsläsning och har hittills resulterat i att jag började prata med en utbytesstudent på bussen som erbjöd sig vara bollplank till min uppsats!
Sachs är ekonom, vilket gjorde att jag från början var skeptisk till hans idéer om att få slut på fattigdomen i världen. När jag sedan läste att han har arbetat för Världsbanken i länder för att få igång deras ekonomi, så tänkte jag nästan sluta läsa (jag är inte så förtjust i hur Världsbanken och IMF hanterar fattigdomsbekämpning, bland annat det skriver jag min D-uppsats om).
Men jag fortsatte iaf läsningen och mina fördomar kom verkligen på skam! Den här killen är något på spåren! Han börjar med att förklara varför vissa länder inte lyckas få igång sin ekonomi och presentar "clinical economics", vilket innebär att man i en analys av ett lands ekonomiska situation måste se till mer än bara ekonomin; geografi spelar till exempel in (bra tänkt). Han visar oxå vad han har gjort bland annat i Bolivia, Polen, Kina och Indien, för att visa att det finns en lösning på problemen.
Han har oxå arbetat med fattigdomsbekämpning o HIV/AIDS-frågor i Afrika och här börjar hans ilska synas. Gång på gång visar han att det i ett globalt ekonomiskt perspektiv är betydligt "billigare" för i-länderna att hjälpa utvecklingsländerna att komma på fötter än att, som nuläget är, ignorera det. Han ägnar en stor del av boken åt att skälla på USA för att de inte ger sina 0,7% av BNP i bistånd som de lovat. Och gång på gång visar han på myter och missförstånd när det gäller bistånd; han presenterar beräkningar på att det faktiskt är möjligt att undanröja extrem fattigdom i världen. Det går! Om bara västvärlden får tummen ur arslet och tar det ansvar de faktiskt har tagit på sig!
Boken visar på flera sätt hur ignorant, okunnig och förbiseende i-länderna och IMF/Världsbanken har varit. Sachs presenterar konkreta handlingsplaner som involverar u-länderna för att komma ur fattigdomsfällan. Med reservation för att jag inte är ekonom, förstås. Jag har inte kunskap att bedöma hans ekonomiska beräkningar, men min kunskap inom sociologi och statskunskap säger mig iaf att hans tanke är vettig.
Men. Det märks att han är ekonom och inte statsvetare. Han skriver någonstans i boken att det är orealistiskt att USA har den makt de har, eftersom de är en sådan liten ekonomi, i global jämförelse. Han tar inte på något sätt hänsyn till att den politiska makten inte alltid är relaterad till den ekonomiska (USAs vetorätt i FN:s säkerhetsråd är till exempel inte baserad på ekonomi). Kanske gör det oxå att han är lite för blind i sin tilltro till FN-systemet; kanske är det mer tandlöst än han ser (eller vill erkänna).
Men framförallt inger den här boken hopp! Det går att undanröja den extrema fattigdomen i världen och det går om vi samarbetar! Argumenten är väl underbyggda (igen, med reservation för att jag inte är ekonom); läsaren blir översköljd med fakta och siffror som stärker trovärdigheten och det märks att Sachs faktiskt har funderat en del på det här.
Tillsammans med Bono har Sachs startat en satsning för att bekämpa aids, tuberkulos och malaria i Afrika, som går ut på att man shoppar och överskottet skänks till sjukdomsbekämpningen. Budskapet blir alltså att om inte regeringarna får tummen ur och ökar biståndet, så ska vi shoppa Afrika sjukdomsfritt. Ett resonemang jag väl tycker haltar en aning...
Men läs boken!
Sachs är ekonom, vilket gjorde att jag från början var skeptisk till hans idéer om att få slut på fattigdomen i världen. När jag sedan läste att han har arbetat för Världsbanken i länder för att få igång deras ekonomi, så tänkte jag nästan sluta läsa (jag är inte så förtjust i hur Världsbanken och IMF hanterar fattigdomsbekämpning, bland annat det skriver jag min D-uppsats om).
Men jag fortsatte iaf läsningen och mina fördomar kom verkligen på skam! Den här killen är något på spåren! Han börjar med att förklara varför vissa länder inte lyckas få igång sin ekonomi och presentar "clinical economics", vilket innebär att man i en analys av ett lands ekonomiska situation måste se till mer än bara ekonomin; geografi spelar till exempel in (bra tänkt). Han visar oxå vad han har gjort bland annat i Bolivia, Polen, Kina och Indien, för att visa att det finns en lösning på problemen.
Han har oxå arbetat med fattigdomsbekämpning o HIV/AIDS-frågor i Afrika och här börjar hans ilska synas. Gång på gång visar han att det i ett globalt ekonomiskt perspektiv är betydligt "billigare" för i-länderna att hjälpa utvecklingsländerna att komma på fötter än att, som nuläget är, ignorera det. Han ägnar en stor del av boken åt att skälla på USA för att de inte ger sina 0,7% av BNP i bistånd som de lovat. Och gång på gång visar han på myter och missförstånd när det gäller bistånd; han presenterar beräkningar på att det faktiskt är möjligt att undanröja extrem fattigdom i världen. Det går! Om bara västvärlden får tummen ur arslet och tar det ansvar de faktiskt har tagit på sig!
Boken visar på flera sätt hur ignorant, okunnig och förbiseende i-länderna och IMF/Världsbanken har varit. Sachs presenterar konkreta handlingsplaner som involverar u-länderna för att komma ur fattigdomsfällan. Med reservation för att jag inte är ekonom, förstås. Jag har inte kunskap att bedöma hans ekonomiska beräkningar, men min kunskap inom sociologi och statskunskap säger mig iaf att hans tanke är vettig.
Men. Det märks att han är ekonom och inte statsvetare. Han skriver någonstans i boken att det är orealistiskt att USA har den makt de har, eftersom de är en sådan liten ekonomi, i global jämförelse. Han tar inte på något sätt hänsyn till att den politiska makten inte alltid är relaterad till den ekonomiska (USAs vetorätt i FN:s säkerhetsråd är till exempel inte baserad på ekonomi). Kanske gör det oxå att han är lite för blind i sin tilltro till FN-systemet; kanske är det mer tandlöst än han ser (eller vill erkänna).
Men framförallt inger den här boken hopp! Det går att undanröja den extrema fattigdomen i världen och det går om vi samarbetar! Argumenten är väl underbyggda (igen, med reservation för att jag inte är ekonom); läsaren blir översköljd med fakta och siffror som stärker trovärdigheten och det märks att Sachs faktiskt har funderat en del på det här.
Tillsammans med Bono har Sachs startat en satsning för att bekämpa aids, tuberkulos och malaria i Afrika, som går ut på att man shoppar och överskottet skänks till sjukdomsbekämpningen. Budskapet blir alltså att om inte regeringarna får tummen ur och ökar biståndet, så ska vi shoppa Afrika sjukdomsfritt. Ett resonemang jag väl tycker haltar en aning...
Men läs boken!
"Körd" av Barbara Ehrenreich
Det här fick följa med hem från bibblan enkom för att hennes "Barskrapad" gjorde mig så förbannad när den kom.
I "Körd" undersöker Ehrenreich hur det är att vara arbetssökande tjänsteman. Hon gör som i tidigare böcker, skapar sig en identitet av arbetssökande och lever "under cover" under en begränsad tid och dokumenterar under resans gång. Den här gången är hon PR-nissa som efter att ha frilansat vill känna gemenskapen på ett företag.
Så hon anlitar coacher, läser böcker, registrerar CV:n på hemsidor, åker på mässor och konferenser för arbetssökande och spenderar runt 9 månader med att söka jobb. Utan att få ett enda. Eller jo, hon blir kallad till en "intervju" till ett jobb hon är oerhört överkvalificerad för. Annars går hennes dagar ut på att söka jobb, slipa på CV:n, nätverka, åka på konferenser, söka jobb, söka jobb och söka jobb.
Hon ger en rätt hopplös bild av medelklass-USA. Uppgivna arbetssökande; coacher som tar hänsynslöst betalt för att förmedla kontakter och ge råd; ekonomiska trassligheter och en uppsjö av författare, gurus och företag som slår mynt av människors vilja att få ett arbete. Det budskap som hon hela tiden möts av är att det är dig det är fel på. Det är ditt fel att du är arbetslös och därför behöver du ändra på dig för att få ett arbete. Strukturella och samhälleliga orsaker till arbetslöshet nämns inte alls, utan all skuld läggs på individen. Som läsare är det lätt att se hur det i kombination med det överflöd av litteratur om att förstå "the corporate world" kan leda rakt ner i depressionshelvetet. Usch, bara att läsa om det verkar lite ångestframkallande, faktiskt...
Och vad är då Ehrenreichs kontenta? Jo, att de arbetslösa tjänstemännen måste gå samman och kräva ändrade villkor i arbetslöshetsförsäkringen bland annat. Så ett gäng deprimerade ska gå samman för att kräva samhällsförändringar? Kanske har jag drabbats av den genomgående håglösheten i boken, men jag tycker det verkar lite tandlöst och faktiskt som ett rätt orealistiskt förslag. Framförallt när det gäller i USA. Å andra sidan har jag inget bättre förslag. So much for constructive criticism!
Det här är en lättläst sidvändare som jag faktiskt skummade mig igenom. Det var intressant, om än dyster läsning, om hur arbetslösheten ter sig i the land of the brave. Och den passar rätt bra ihop med Sennetts "När karaktären krackelerar" som Ehrenreich oxå hänvisar till. Tillsammans målar de upp en bra bild av det kapitalistiska samhället av idag. På ett lättsmält sätt.
Den är lättsmält mer än något annat. Lite tankeväckande, men den känns rätt tunn. Och jag kände mig rätt uppgiven och dyster när den var färdigläst, framförallt för att jag inte gillade Ehrenreichs poäng..
I "Körd" undersöker Ehrenreich hur det är att vara arbetssökande tjänsteman. Hon gör som i tidigare böcker, skapar sig en identitet av arbetssökande och lever "under cover" under en begränsad tid och dokumenterar under resans gång. Den här gången är hon PR-nissa som efter att ha frilansat vill känna gemenskapen på ett företag.
Så hon anlitar coacher, läser böcker, registrerar CV:n på hemsidor, åker på mässor och konferenser för arbetssökande och spenderar runt 9 månader med att söka jobb. Utan att få ett enda. Eller jo, hon blir kallad till en "intervju" till ett jobb hon är oerhört överkvalificerad för. Annars går hennes dagar ut på att söka jobb, slipa på CV:n, nätverka, åka på konferenser, söka jobb, söka jobb och söka jobb.
Hon ger en rätt hopplös bild av medelklass-USA. Uppgivna arbetssökande; coacher som tar hänsynslöst betalt för att förmedla kontakter och ge råd; ekonomiska trassligheter och en uppsjö av författare, gurus och företag som slår mynt av människors vilja att få ett arbete. Det budskap som hon hela tiden möts av är att det är dig det är fel på. Det är ditt fel att du är arbetslös och därför behöver du ändra på dig för att få ett arbete. Strukturella och samhälleliga orsaker till arbetslöshet nämns inte alls, utan all skuld läggs på individen. Som läsare är det lätt att se hur det i kombination med det överflöd av litteratur om att förstå "the corporate world" kan leda rakt ner i depressionshelvetet. Usch, bara att läsa om det verkar lite ångestframkallande, faktiskt...
Och vad är då Ehrenreichs kontenta? Jo, att de arbetslösa tjänstemännen måste gå samman och kräva ändrade villkor i arbetslöshetsförsäkringen bland annat. Så ett gäng deprimerade ska gå samman för att kräva samhällsförändringar? Kanske har jag drabbats av den genomgående håglösheten i boken, men jag tycker det verkar lite tandlöst och faktiskt som ett rätt orealistiskt förslag. Framförallt när det gäller i USA. Å andra sidan har jag inget bättre förslag. So much for constructive criticism!
Det här är en lättläst sidvändare som jag faktiskt skummade mig igenom. Det var intressant, om än dyster läsning, om hur arbetslösheten ter sig i the land of the brave. Och den passar rätt bra ihop med Sennetts "När karaktären krackelerar" som Ehrenreich oxå hänvisar till. Tillsammans målar de upp en bra bild av det kapitalistiska samhället av idag. På ett lättsmält sätt.
Den är lättsmält mer än något annat. Lite tankeväckande, men den känns rätt tunn. Och jag kände mig rätt uppgiven och dyster när den var färdigläst, framförallt för att jag inte gillade Ehrenreichs poäng..
Listalistalista :)
Lista från bokidioten
Favoritbok/böcker som barn: Sherlock Holmes, Fem-böckerna, Tre-deckarna. Allt som hade med problemlösning, deckare och klurigheter att göra!
Favoritgenre idag: Oj, vad svårt. Välskriven samhällskritik och (själv)biografier, blandat eller var för sig.
Typ av böcker jag inte gillar: lättviktig chick-lit, pretentiösa utvecklingsromaner (ung, insnöad man funderar över livet) (tack bokidioten!); sci/fi, dystopier. Och dåligt skrivna böcker överlag.
Underskattad genre: Vilken genre Guillous Hamilton-böcker nu passar i.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Guillou, A.C Doyle
"Nya" författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Är Jonas Hassan Khmiri fortfarande ny?
Favoritkaraktär i bok: Jag börjar känna mig lite tjatig här, men Hamilton. Och Herrgott Nöjd i Beck-romanerna, och Stephen i "Ensamhetens brunn".
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: oj, gud så svårt. Jag önskar att jag vore lika vältränad som Hamilton och lika modig som Stephen, men ofta känner jag mig lika rörig som Annika Bengtzon och lika slutkörd som Camille i Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam".
Om jag skrev en egen (skönlitterär) bok, vad skulle den handla om: jag tror faktiskt jag håller mig till facklitteratur. Mitt sista försök att skriva skönlitteratur var bara patetiskt.
Favoritblogg med litteraturanknytning: bokhora, bokidioten,
Favoritbok/böcker som barn: Sherlock Holmes, Fem-böckerna, Tre-deckarna. Allt som hade med problemlösning, deckare och klurigheter att göra!
Favoritgenre idag: Oj, vad svårt. Välskriven samhällskritik och (själv)biografier, blandat eller var för sig.
Typ av böcker jag inte gillar: lättviktig chick-lit, pretentiösa utvecklingsromaner (ung, insnöad man funderar över livet) (tack bokidioten!); sci/fi, dystopier. Och dåligt skrivna böcker överlag.
Underskattad genre: Vilken genre Guillous Hamilton-böcker nu passar i.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Guillou, A.C Doyle
"Nya" författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Är Jonas Hassan Khmiri fortfarande ny?
Favoritkaraktär i bok: Jag börjar känna mig lite tjatig här, men Hamilton. Och Herrgott Nöjd i Beck-romanerna, och Stephen i "Ensamhetens brunn".
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: oj, gud så svårt. Jag önskar att jag vore lika vältränad som Hamilton och lika modig som Stephen, men ofta känner jag mig lika rörig som Annika Bengtzon och lika slutkörd som Camille i Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam".
Om jag skrev en egen (skönlitterär) bok, vad skulle den handla om: jag tror faktiskt jag håller mig till facklitteratur. Mitt sista försök att skriva skönlitteratur var bara patetiskt.
Favoritblogg med litteraturanknytning: bokhora, bokidioten,
Jag är en sån listjunkie (2) :)
Jag är en listjunkie av stora mått, så jag kunde förstås inte hindra mig när jag såg den här hos boktokig
1) En bok som förändrade ditt liv? En liten tunn bok om dinosaurier och evolutionsteorin. Uppfostrad i ett semireligiöst hem, var det en uppenbarelse att läsa om evolutionsteorin som alternativ till skapelseberättelsen.
2) En bok du läst mer än en gång? Coq Rouge av Jan Guillou. Har nog förklarat varför i nån tidigare lista
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö? Ojojoj..välja en bok bland alla bra. Jag skulle faktiskt välja en överlevnadshandbok, så att jag tar mig från ön och till ett samhälle som har ett bibliotek :) Och till lyst "Zen and the art of motorcycle maintenance".
4) En bok som fick dig att skratta? "Annas bästa". Kåserier av Anna Mannheimer.
5) En bok som fick dig att gråta? Oj, det vet jag inte.. Jag blir mer förbannad än ledsen ofta. Men förmodligen fällde jag nån tår när jag läste Pelzers böcker. Mitt i all ilskan.
6) En bok du önskar hade skrivits? "Så här såg vi henne". En bok om mig skriven av mina vänner.
7) En bok som inte borde skrivits? "Röda Rummet" av Strindberg. Jag förstår faktiskt inte den boken.
8) En bok du just nu läser? "Fukta din aska" av Ernst Brunner.
9) En bok du tänkt läsa? "The Known World" av Edward P Jones.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare: Alla som vill får förstås lista :)
1) En bok som förändrade ditt liv? En liten tunn bok om dinosaurier och evolutionsteorin. Uppfostrad i ett semireligiöst hem, var det en uppenbarelse att läsa om evolutionsteorin som alternativ till skapelseberättelsen.
2) En bok du läst mer än en gång? Coq Rouge av Jan Guillou. Har nog förklarat varför i nån tidigare lista
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö? Ojojoj..välja en bok bland alla bra. Jag skulle faktiskt välja en överlevnadshandbok, så att jag tar mig från ön och till ett samhälle som har ett bibliotek :) Och till lyst "Zen and the art of motorcycle maintenance".
4) En bok som fick dig att skratta? "Annas bästa". Kåserier av Anna Mannheimer.
5) En bok som fick dig att gråta? Oj, det vet jag inte.. Jag blir mer förbannad än ledsen ofta. Men förmodligen fällde jag nån tår när jag läste Pelzers böcker. Mitt i all ilskan.
6) En bok du önskar hade skrivits? "Så här såg vi henne". En bok om mig skriven av mina vänner.
7) En bok som inte borde skrivits? "Röda Rummet" av Strindberg. Jag förstår faktiskt inte den boken.
8) En bok du just nu läser? "Fukta din aska" av Ernst Brunner.
9) En bok du tänkt läsa? "The Known World" av Edward P Jones.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare: Alla som vill får förstås lista :)
Det är synd om mig!
Det är hiskeligt synd om mig just nu, faktiskt. Så synd att jag tröstäter muffins (testade förstås några från Dagensmuffin.se) och undviker att gå ut.
Det är bokrea.
Och jag är pank.
Jag har inte hämtat en enda bokreakatalog, inte ens gått in i en bokhandel, förrän idag och då gick jag direkt till kuvertavdelningen och undvek konsekvent böckerna. För jag har inte råd. Inte en endaste endaste liten pyttebok får följa med mig hem, för plånboken kniper först ihop sina käftar stenhårt och när man har använt all sin energi på att bända upp dem, så finns där inget. Fattig student, var det här!
Åkte till bibblan idag med det primära syftet att återlämna idel godbitar. Vilket innebar att jag inte hade tagit med mig min bokbok, där jag skriver ner alla böcker jag fått tips om, läst om och vill läsa. Vilket i sin tur innebär att jag inte längre har någon enda titel inlagrad i bokhjärnan. Vilket innebar att jag bara stod där i allt överflödet och inte visste vad jag skulle ta mig till. Så jag läste nyaste Amelia, njöt lite av utsikten och sorlet som hördes bakom min öronlappsfåtölj och sen begav mig.
Så det är faktiskt dubbelt synd om mig. Jag tror jag behöver en muffins. Till.
Det är bokrea.
Och jag är pank.
Jag har inte hämtat en enda bokreakatalog, inte ens gått in i en bokhandel, förrän idag och då gick jag direkt till kuvertavdelningen och undvek konsekvent böckerna. För jag har inte råd. Inte en endaste endaste liten pyttebok får följa med mig hem, för plånboken kniper först ihop sina käftar stenhårt och när man har använt all sin energi på att bända upp dem, så finns där inget. Fattig student, var det här!
Åkte till bibblan idag med det primära syftet att återlämna idel godbitar. Vilket innebar att jag inte hade tagit med mig min bokbok, där jag skriver ner alla böcker jag fått tips om, läst om och vill läsa. Vilket i sin tur innebär att jag inte längre har någon enda titel inlagrad i bokhjärnan. Vilket innebar att jag bara stod där i allt överflödet och inte visste vad jag skulle ta mig till. Så jag läste nyaste Amelia, njöt lite av utsikten och sorlet som hördes bakom min öronlappsfåtölj och sen begav mig.
Så det är faktiskt dubbelt synd om mig. Jag tror jag behöver en muffins. Till.