Muffinsmani
Något av det bästa jag vet, förutom bra böcker, är muffins! Därför är DagensMuffin.se något av det bästa jag har stött på i receptväg :)
Snålvattnet börjar ju rinna av det här:
Hallonmuffins med krossad vit choklad
Sega chokladmuffins med marshmallowstäcke
Chokladfrysmuffins
Blåbärs- och limemuffins
Äpple- och kanelmuffins
Snålvattnet börjar ju rinna av det här:
Hallonmuffins med krossad vit choklad
Sega chokladmuffins med marshmallowstäcke
Chokladfrysmuffins
Blåbärs- och limemuffins
Äpple- och kanelmuffins
Gruppövning!
Det här är den perfekta kombinationen av mat, umgänge och läsning:
"...lugn och ro och tyst, man kan kasta ur sig små kommentarer om det man läser, ibland en liten diskussion ibland bara ett mhm och sedan sjunker alla ner i sin bok igen."
Jag har träffat en enda människa som jag kan göra så med. Vi var i London för två somrar sen och hamnade, förstås, på stora stora Waterstones. Efter att ha vandrat, läst, bläddrat, suckat och längtansfullt trevat omkring där ett par timmar, så letade vi åt varandra och fiket, beställde varsin stärkande koffeinbaserad dryck och sjönk lyckligt suckande ner i varsin bok vid samma bord. Och där satt vi. Lyckligt tillsammans försjunkna i varsin läsvärld. Den eftermiddagen var det bästa med hela den resan!
Och det bästa bästa är att vi nu bor ihop! "Fniss" :)
"...lugn och ro och tyst, man kan kasta ur sig små kommentarer om det man läser, ibland en liten diskussion ibland bara ett mhm och sedan sjunker alla ner i sin bok igen."
Jag har träffat en enda människa som jag kan göra så med. Vi var i London för två somrar sen och hamnade, förstås, på stora stora Waterstones. Efter att ha vandrat, läst, bläddrat, suckat och längtansfullt trevat omkring där ett par timmar, så letade vi åt varandra och fiket, beställde varsin stärkande koffeinbaserad dryck och sjönk lyckligt suckande ner i varsin bok vid samma bord. Och där satt vi. Lyckligt tillsammans försjunkna i varsin läsvärld. Den eftermiddagen var det bästa med hela den resan!
Och det bästa bästa är att vi nu bor ihop! "Fniss" :)
"Parfymen" av Patrick Süskind
Den här boken fick jag nys av hemma hos ett par vars boksmak är säker. Den har varit en humörfix i flera omgångar: både när den fick följa med hem och sen varje kväll när den lästes.
Jag hyser ett slags hatkärlek uppblandad med en stor portion avsky för "Parfymen". Den är ljuvligt skriven med beskrivningar av lukter, längtan, begär och tillfredsställelse som gör mig knäsvag. Språket är på samma gång lättillgängligt och mångfacetterat, tankeväckande och enkelt, kombinationer som i andra tappningar skulle kunna vara paradoxala, men här flyter samman i en enda underbar helhet.
Huvudpersonen är avskyvärd och underbar på samma gång. Grenouille föds av en fiskrenserska i Paris någon gång under 1700-talet. Han är så oönskad att hans mor försöker dölja den nyfödda där han ligger bland fiskrenset under hennes arbetsbord -ja, han föds direkt där. Han saknar egen lukt, vilket får hans omgivning att tycka att han är skrämmande, även fast de inte kan definiera varför han är så fruktansvärd.
Hans luktfrihet kompenseras av att hans eget luktsinne är avundsvärt distinkt; i myllret av dofterna, stankerna och lukterna på Paris gator kan han urskilja varenda en. Och han glömmer aldrig en doft. Han kategoriserar, katalogiserar och memorerar dem och de blir hans främsta passioner, dofterna. Han går långt för att samla dofter. Riktigt långt. För långt.
Det underbara med Grenouille är att han följer sin passion och att han har sådan talang vad gäller dofter och parfymer; han ger sig inte förrän han blir lärling på ett parfymeri och herregud, vilka underbara beskrivningar vi får av tiden där! Han är så nöjd med att sova i sitt lilla povra krypin bara han får vistas i den himmel av dofter som parfymeriet utgör för honom och det är så underbart att följa den stackars oönskade pojken när han äntligen äntligen når ett av sina delmål!
Det fruktansvärda är oxå att han följer sin passion, för han har verkligen inga skrupler eller gränser när det gäller hur långt han är beredd att gå för att göra en doft till sin. Han fängslas framförallt av människors dofter och det får riktigt otäcka konsekvenser. Han är inte sen att utnyttja sin doftlöshet och sin talang att komponera dofter till sin fördel.
Boken slutar ändå rättvist, även om jag samtidigt inte kan låta bli att sörja att boken tagit slut och att Grenouille inte kommer att komponera fler dofter. Jag fascineras av honom, även fast jag avskyr honom. Och så tycker jag lite lite synd om honom.
Gör hans bekantskap du med!
Jag hyser ett slags hatkärlek uppblandad med en stor portion avsky för "Parfymen". Den är ljuvligt skriven med beskrivningar av lukter, längtan, begär och tillfredsställelse som gör mig knäsvag. Språket är på samma gång lättillgängligt och mångfacetterat, tankeväckande och enkelt, kombinationer som i andra tappningar skulle kunna vara paradoxala, men här flyter samman i en enda underbar helhet.
Huvudpersonen är avskyvärd och underbar på samma gång. Grenouille föds av en fiskrenserska i Paris någon gång under 1700-talet. Han är så oönskad att hans mor försöker dölja den nyfödda där han ligger bland fiskrenset under hennes arbetsbord -ja, han föds direkt där. Han saknar egen lukt, vilket får hans omgivning att tycka att han är skrämmande, även fast de inte kan definiera varför han är så fruktansvärd.
Hans luktfrihet kompenseras av att hans eget luktsinne är avundsvärt distinkt; i myllret av dofterna, stankerna och lukterna på Paris gator kan han urskilja varenda en. Och han glömmer aldrig en doft. Han kategoriserar, katalogiserar och memorerar dem och de blir hans främsta passioner, dofterna. Han går långt för att samla dofter. Riktigt långt. För långt.
Det underbara med Grenouille är att han följer sin passion och att han har sådan talang vad gäller dofter och parfymer; han ger sig inte förrän han blir lärling på ett parfymeri och herregud, vilka underbara beskrivningar vi får av tiden där! Han är så nöjd med att sova i sitt lilla povra krypin bara han får vistas i den himmel av dofter som parfymeriet utgör för honom och det är så underbart att följa den stackars oönskade pojken när han äntligen äntligen når ett av sina delmål!
Det fruktansvärda är oxå att han följer sin passion, för han har verkligen inga skrupler eller gränser när det gäller hur långt han är beredd att gå för att göra en doft till sin. Han fängslas framförallt av människors dofter och det får riktigt otäcka konsekvenser. Han är inte sen att utnyttja sin doftlöshet och sin talang att komponera dofter till sin fördel.
Boken slutar ändå rättvist, även om jag samtidigt inte kan låta bli att sörja att boken tagit slut och att Grenouille inte kommer att komponera fler dofter. Jag fascineras av honom, även fast jag avskyr honom. Och så tycker jag lite lite synd om honom.
Gör hans bekantskap du med!
Ojojoj...
...nu har det varit tunt med inlägg här ett bra dag. Jag jobbar (ca halvtid), sover (massor faktiskt), älskar (oj, det gör jag hela tiden), spelar lite squash och umgås med bästa vännerna. Sen är tiden slut. Och jag med. Såklart läser jag oxå, men ibland finns det lixom ingen energi över till att blogga om det. Förrän idag då.
Märks rätt tydligt att jag har energi till ca halvtidssysselsättning... så hav överseende med min bristande energi. Det försöker jag ha.
Men så! Häär kommer lite om ett par böcker jag plöjt på sistone. Enjoy :)
Märks rätt tydligt att jag har energi till ca halvtidssysselsättning... så hav överseende med min bristande energi. Det försöker jag ha.
Men så! Häär kommer lite om ett par böcker jag plöjt på sistone. Enjoy :)
"Ensamhetens brunn" av Radclyffe Hall
"Ensamhetens brunn" av Radclyffe Hall har kallats Lesbiskhetens bibel och jag har varit sugen på den länge.
500 sidor där inte en enda är tråkig, det är en bedrift för en bok som är skriven i början av förra seklet, tycker jag! Utgåvan jag fick tag i hade dessutom ett oerhört praktiskt litet hm, bokmärke är det nog, i form av ett snöre som man lägger på den sidan där man är. Sånt borde fler böcker har, jag gör alltid hundöron, eftersom lösa bokmärken oundvikligen alltid försvinner i min hantering.
Nåväl, nog om den tangenten. Det var ju boken jag skulle prisa. För prisas bör den, faktiskt. Den är full av 1800-1900-talig överklassmiljö, romantiska resor, älskvärda karaktärer, underbara miljöbeskrivningar och framförallt fantastiska skildringar av den hungriga, längtande och så fruktansvärt otillåtna lesbiska kärleken. Och ett inlägg i debatten om homosexualitet som är tidslöst!
Stephen är verkligen inte som andra unga flickor. Hon uppfostras av sin pappa som pojkflicka, lär sig rida, fäktas, bär manskläder och har håret kort. Hon avskyr den jämnåriga, pimpinettiga och så traditionellt kvinnliga vännen som hon tvingas umgås med. Och så träffas hon av kärleken. Nej, den inte bara träffar henne, den slår henne med full kraft och hela hennes jag drabbas av den.
Vi får följa Stephen genom hela hennes liv och Hall har lyckats med att teckna hela hennes liv som intressant, utan att texten någonstans "dör av". Jag var med om hennes första rävjakt, hennes debutroman, hennes stora misslyckande och i mötena med alla andra av bokens karaktärer. Det känns verkligen som ett privilegium att ha träffat henne och hennes vänner.
Stephen hör till Englands absoluta överklass och har de finansiella och manérmässiga förutsättningarna för att lyckas vartän hon hamnar i livet. Det sociala stigma hennes lesbiskhet ger henne förtar inte hennes fördelar i livet, även om hon såklart får lida av det. Och som hon lider! Hon blir förvisad från landet av sin mor och flyttar med sin lärarinna till andra sidan kanalen för att starta ett nytt liv, något som väl ändå går förvånansvärt smidigt, får man säga.
De materiella förutsättningarna som hennes livslott gav henne irriterar min arbetarklassjäl lite. Det är så enkelt för henne att bara flytta! Flytta från den sociala utstöttheten till en ny arena. Min mer balanserade sida gläds ändå med henne att hon har de möjligheterna; såklart är det inte hennes fel att hon är född rik. Gudarna ska veta att hon har fått mer än sin beskärda del av lidande och ett ekonomiskt sådant skulle bara lägga sten på börda.
Och genom att göra Stephen så oberoende, får Hall chansen att fokusera på homosexualiteten och dess konsekvenser i en tidsålder där "förbjudet" inte räcker för att beskriva den lesbiska kärleken. Den kärleken är dubbelt förbjuden: den är inte bara mellan två personer av samma kön: dessa personer är dessutom KVINNOR, dessa redan lågt stående varelser i vårt samhälle.
Förutom att visa på det naturliga i kärlek och det onaturliga i samhällets värdering av just den lesbiska (homosexuella) kärleken (och här kom min värdering av homosexualitet som ett brev på posten!) visar den här boken på ytterligare möjligheter att "think outside the box"; man behöver inte gifta sig för att få ett meningsfullt liv och en försörjning, kvinnor är minst lika kapabla som män (om inte mer, eftersom de lesbiska kvinnor vi möter här får utstå både kvinnors OCH mäns kritik). Det där med giftermålet som ett medel till försörjning är förstås tidsbundet och inte lika aktuellt idag som när boken kom ut, men det behöver ju knappt ens påpekas.
Men poängen kvarstår: vi borde ju faktiskt inte ens ha någon "box". Eller, som de kategoriälskande djur vi människor är, kommer vi nog alltid att dras med nån sorts låda, men den borde iaf lådan bli mer som ett.. moln. Vi behöver jobba mer på våra fördomar och bli lite mer flexibla! Fortfarande är ju vissa människor mer jämlika än andra och det behöver vi jobba ordentligt på!
Ensamhetens brunn är ett fantastiskt stycke läsning, både innehållsmässigt och formmässigt. Tankeväckande kring samhällets definition av rätt och fel, godkänt och icke-godkänt beteende och styrkan hos människor som bryter mot normen, eftersom den enligt dem är för snäv. Formmässigt lysande och inte en enda tråkig sida av 500.
Men läs det eventuella förordet, sist, annars förtas spänningen och boken blir bara ett analysobjekt!
500 sidor där inte en enda är tråkig, det är en bedrift för en bok som är skriven i början av förra seklet, tycker jag! Utgåvan jag fick tag i hade dessutom ett oerhört praktiskt litet hm, bokmärke är det nog, i form av ett snöre som man lägger på den sidan där man är. Sånt borde fler böcker har, jag gör alltid hundöron, eftersom lösa bokmärken oundvikligen alltid försvinner i min hantering.
Nåväl, nog om den tangenten. Det var ju boken jag skulle prisa. För prisas bör den, faktiskt. Den är full av 1800-1900-talig överklassmiljö, romantiska resor, älskvärda karaktärer, underbara miljöbeskrivningar och framförallt fantastiska skildringar av den hungriga, längtande och så fruktansvärt otillåtna lesbiska kärleken. Och ett inlägg i debatten om homosexualitet som är tidslöst!
Stephen är verkligen inte som andra unga flickor. Hon uppfostras av sin pappa som pojkflicka, lär sig rida, fäktas, bär manskläder och har håret kort. Hon avskyr den jämnåriga, pimpinettiga och så traditionellt kvinnliga vännen som hon tvingas umgås med. Och så träffas hon av kärleken. Nej, den inte bara träffar henne, den slår henne med full kraft och hela hennes jag drabbas av den.
Vi får följa Stephen genom hela hennes liv och Hall har lyckats med att teckna hela hennes liv som intressant, utan att texten någonstans "dör av". Jag var med om hennes första rävjakt, hennes debutroman, hennes stora misslyckande och i mötena med alla andra av bokens karaktärer. Det känns verkligen som ett privilegium att ha träffat henne och hennes vänner.
Stephen hör till Englands absoluta överklass och har de finansiella och manérmässiga förutsättningarna för att lyckas vartän hon hamnar i livet. Det sociala stigma hennes lesbiskhet ger henne förtar inte hennes fördelar i livet, även om hon såklart får lida av det. Och som hon lider! Hon blir förvisad från landet av sin mor och flyttar med sin lärarinna till andra sidan kanalen för att starta ett nytt liv, något som väl ändå går förvånansvärt smidigt, får man säga.
De materiella förutsättningarna som hennes livslott gav henne irriterar min arbetarklassjäl lite. Det är så enkelt för henne att bara flytta! Flytta från den sociala utstöttheten till en ny arena. Min mer balanserade sida gläds ändå med henne att hon har de möjligheterna; såklart är det inte hennes fel att hon är född rik. Gudarna ska veta att hon har fått mer än sin beskärda del av lidande och ett ekonomiskt sådant skulle bara lägga sten på börda.
Och genom att göra Stephen så oberoende, får Hall chansen att fokusera på homosexualiteten och dess konsekvenser i en tidsålder där "förbjudet" inte räcker för att beskriva den lesbiska kärleken. Den kärleken är dubbelt förbjuden: den är inte bara mellan två personer av samma kön: dessa personer är dessutom KVINNOR, dessa redan lågt stående varelser i vårt samhälle.
Förutom att visa på det naturliga i kärlek och det onaturliga i samhällets värdering av just den lesbiska (homosexuella) kärleken (och här kom min värdering av homosexualitet som ett brev på posten!) visar den här boken på ytterligare möjligheter att "think outside the box"; man behöver inte gifta sig för att få ett meningsfullt liv och en försörjning, kvinnor är minst lika kapabla som män (om inte mer, eftersom de lesbiska kvinnor vi möter här får utstå både kvinnors OCH mäns kritik). Det där med giftermålet som ett medel till försörjning är förstås tidsbundet och inte lika aktuellt idag som när boken kom ut, men det behöver ju knappt ens påpekas.
Men poängen kvarstår: vi borde ju faktiskt inte ens ha någon "box". Eller, som de kategoriälskande djur vi människor är, kommer vi nog alltid att dras med nån sorts låda, men den borde iaf lådan bli mer som ett.. moln. Vi behöver jobba mer på våra fördomar och bli lite mer flexibla! Fortfarande är ju vissa människor mer jämlika än andra och det behöver vi jobba ordentligt på!
Ensamhetens brunn är ett fantastiskt stycke läsning, både innehållsmässigt och formmässigt. Tankeväckande kring samhällets definition av rätt och fel, godkänt och icke-godkänt beteende och styrkan hos människor som bryter mot normen, eftersom den enligt dem är för snäv. Formmässigt lysande och inte en enda tråkig sida av 500.
Men läs det eventuella förordet, sist, annars förtas spänningen och boken blir bara ett analysobjekt!
När karaktären krackelerar av Richard Sennett
Pendlingen gör att jag hinner läsa mycket och fort. Den andra pendlingsboken, När karaktären krackelerar av Rickard Sennett, avklarades två minuter innan jag var hemma i förrgårkväll. Den behandlar hur människan påverkas av den nya ekonomin: den globala kapitalismen. Hyfsat bra komplement till Hertz bok som jag läste ut sist, alltså.
Sennett diskuterar hur den flexibla, kortsiktigt planerande globala kapitalismen påverkar arbetarna, människorna som drabbas av dess villkor. På ett inte krångligt, men djupgående sätt redogör han för hur kapitalismen förändrats från Adam Smiths dagar och arbetarnas situation med den.
Genom hela boken diskuterar han flexibilitetsbegreppets för- och nackdelar och jag vill aldrig arbeta! Jag vill aldrig hamna i kapitalismens klor och styras av föränderliga och rent av nyckfulla strukturer där jag absolut inte har någon kontroll över min situation.
Han menar att flexibiliteten i grunden påverkar människans karaktär, där hon tvingas bli den ironiska människan för att överleva och inte bli galen. Hon ironiserar över sin egen identitet och situation, eftersom det är det enda sättet att hantera föränderligheten. Han målar fram en bild där identiteten formas av det arbete man har och när arbetssituationen hela tiden förändras och karaktäriseras av allt högre osäkerhet, så blir identiteten också allt mer varierande och instabil.
Han lägger mycket krut på att det är just arbetet som formar vem man är och jag är inte så säker på att det alltid behöver vara så. Jag tänker mig att man skaffar sig andra sätt att manifestera sin identitet när arbetsförhållandena blir osäkrare; stimulerande fritidsintressen t.ex. Man kanske inte presenterar sig som "Camilla, svetsare" utan "Camilla, mc-ordonanns" eller "Camilla, simtränare". En människas identitet är så mycket mer än den personens yrkesidentitet (postmodernist, javisst :). Fast det är klart, många jag känner är vad de arbetar med: fritidsledare, barnmorskor, administratörer, lärare etc. Jag hoppas dock att det kommer att förändras, för att Sennetts bild är fullständigt förödande för identiteten!
Arbetaren blir inte alienerad som Marx påstod, för det hinner han/hon inte i den globaliserande kapitalismens tidsålder- han/hon blir arbetslös/uppsagd först!
I en tid när IT får allt större inverkan på företagen och där allt fler företag agerar på global basis, håller människans förhållande till arbete i grunden på att förändras. Vi kan inte längre förlita oss på livstidsanställningar eller ens tillsvidaredito, utan behovs- och tillfälliga anställningar blir allt vanligare. Arbetet kan inte längre ses som en grund för vår identitet.
Eller: är det en typisk studentinställning? Jag har möjligheten att skaffa mig meningsfulla fritidsintressen som kan visa andra aspekter än min yrkesidentitet. Faktiskt kan ju inte alla det. Fel. Alla GÖR inte det, möjligheter eller inte. Det är kanske jag som är naiv och inte inser hur det EGENTLIGEN ligger till. Högskolesystemet går ut på att skaffa sig en utbildning och det är klart att ens utbildningsår lägger en grund för ens identitet. Man väljer ju en utbildning för att få arbeta med det som intresserar en, så självklart har arbetet stort inflytande på hur man uppfattar sig som person.
Just nu får jag ingen riktigt bra struktur på mina tankar om arbete, men jag behöver i alla fall inte skriva att boken är tankeväckande! Mitt nuvarande jobb gör dessutom att funderingarna blir än mer aktuella.
Sennett diskuterar hur den flexibla, kortsiktigt planerande globala kapitalismen påverkar arbetarna, människorna som drabbas av dess villkor. På ett inte krångligt, men djupgående sätt redogör han för hur kapitalismen förändrats från Adam Smiths dagar och arbetarnas situation med den.
Genom hela boken diskuterar han flexibilitetsbegreppets för- och nackdelar och jag vill aldrig arbeta! Jag vill aldrig hamna i kapitalismens klor och styras av föränderliga och rent av nyckfulla strukturer där jag absolut inte har någon kontroll över min situation.
Han menar att flexibiliteten i grunden påverkar människans karaktär, där hon tvingas bli den ironiska människan för att överleva och inte bli galen. Hon ironiserar över sin egen identitet och situation, eftersom det är det enda sättet att hantera föränderligheten. Han målar fram en bild där identiteten formas av det arbete man har och när arbetssituationen hela tiden förändras och karaktäriseras av allt högre osäkerhet, så blir identiteten också allt mer varierande och instabil.
Han lägger mycket krut på att det är just arbetet som formar vem man är och jag är inte så säker på att det alltid behöver vara så. Jag tänker mig att man skaffar sig andra sätt att manifestera sin identitet när arbetsförhållandena blir osäkrare; stimulerande fritidsintressen t.ex. Man kanske inte presenterar sig som "Camilla, svetsare" utan "Camilla, mc-ordonanns" eller "Camilla, simtränare". En människas identitet är så mycket mer än den personens yrkesidentitet (postmodernist, javisst :). Fast det är klart, många jag känner är vad de arbetar med: fritidsledare, barnmorskor, administratörer, lärare etc. Jag hoppas dock att det kommer att förändras, för att Sennetts bild är fullständigt förödande för identiteten!
Arbetaren blir inte alienerad som Marx påstod, för det hinner han/hon inte i den globaliserande kapitalismens tidsålder- han/hon blir arbetslös/uppsagd först!
I en tid när IT får allt större inverkan på företagen och där allt fler företag agerar på global basis, håller människans förhållande till arbete i grunden på att förändras. Vi kan inte längre förlita oss på livstidsanställningar eller ens tillsvidaredito, utan behovs- och tillfälliga anställningar blir allt vanligare. Arbetet kan inte längre ses som en grund för vår identitet.
Eller: är det en typisk studentinställning? Jag har möjligheten att skaffa mig meningsfulla fritidsintressen som kan visa andra aspekter än min yrkesidentitet. Faktiskt kan ju inte alla det. Fel. Alla GÖR inte det, möjligheter eller inte. Det är kanske jag som är naiv och inte inser hur det EGENTLIGEN ligger till. Högskolesystemet går ut på att skaffa sig en utbildning och det är klart att ens utbildningsår lägger en grund för ens identitet. Man väljer ju en utbildning för att få arbeta med det som intresserar en, så självklart har arbetet stort inflytande på hur man uppfattar sig som person.
Just nu får jag ingen riktigt bra struktur på mina tankar om arbete, men jag behöver i alla fall inte skriva att boken är tankeväckande! Mitt nuvarande jobb gör dessutom att funderingarna blir än mer aktuella.