"Globaliseringen och dess kritiker" av Joseph Stiglitz
Min pendlingsläsning har hittills karaktäriserats av globaliseringsrelaterd litteratur. Stiglitz inget undantag. Före detta ekonomisk rådgivare och vicepresident i Världsbanken passar han här på att ge sviiidande kritik till IMFs och WBs agerande. Ideologistyrda, egennyttiga, egoistiska och inte särskilt intresserade av att lära sig hur verkligheten fungerar är betyget som institutionerna, och framförallt IMF får. Ha!
Boken skrevs när han hade befunnit sig i maktens korridorer ett tag och skaffat sig en hel del insyn. Som han gladeligen delar med sig av. Vilket, förstås, ger trovärdighet. Han beskriver vad som händer när länder agerar enligt IMFs riktlinjer, jämfört med de länder där regeringarna tänker själva. Långnäsa åt IMF, säger jag bara ;) Inte alltid, förstås, men tillräckligt ofta för att det ska visa sig att organisationen har lite issues, alltså. De behöver hyfsa till sin verklighetsuppfattning och bedömningen av hur långt den egna expertisen räcker, bland annat. Ett par besök ute i verkligheten räcker liksom inte för att kunna göra den till ett bättre ställe. Det bästa är kanske ibland att sluta besöka den öht och låta andra göra jobbet... (jag är inte cynisk, jag inte...)
Ekonom är även den här snubben och i det här fallet, till skillnad från Sachs, gör det att läsningen stundtals är svårgenomtränglig. Jag är inte ekonom, vilket blir plågsamt tydligt, så jag skummar en massa stycken fyllda med ekonomiska för att komma fram till hans slutsatser om hur framförallt IMF kan göra ett bättre jobb. Idéerna är bra, men faller på att ett land fortfarande har vetorätt och förmodligen inte är så intresserade av att göra om ett verktyg som hittills har landet har kunnat använda till sin fördel.
Ja, jag är skeptisk, men den här boken, tillsammans med andra, har bidragit till att debatten om globaliseringen, biståndet och IMF/WB har intensifierats. Så kanske finns det hopp. Castells (sociologsnubbe, vars teori jag testar i min uppsats, f.ö.) menar ju att förändringar kommer utifrån och kanske händer det nångång någonting.
Boken skrevs när han hade befunnit sig i maktens korridorer ett tag och skaffat sig en hel del insyn. Som han gladeligen delar med sig av. Vilket, förstås, ger trovärdighet. Han beskriver vad som händer när länder agerar enligt IMFs riktlinjer, jämfört med de länder där regeringarna tänker själva. Långnäsa åt IMF, säger jag bara ;) Inte alltid, förstås, men tillräckligt ofta för att det ska visa sig att organisationen har lite issues, alltså. De behöver hyfsa till sin verklighetsuppfattning och bedömningen av hur långt den egna expertisen räcker, bland annat. Ett par besök ute i verkligheten räcker liksom inte för att kunna göra den till ett bättre ställe. Det bästa är kanske ibland att sluta besöka den öht och låta andra göra jobbet... (jag är inte cynisk, jag inte...)
Ekonom är även den här snubben och i det här fallet, till skillnad från Sachs, gör det att läsningen stundtals är svårgenomtränglig. Jag är inte ekonom, vilket blir plågsamt tydligt, så jag skummar en massa stycken fyllda med ekonomiska för att komma fram till hans slutsatser om hur framförallt IMF kan göra ett bättre jobb. Idéerna är bra, men faller på att ett land fortfarande har vetorätt och förmodligen inte är så intresserade av att göra om ett verktyg som hittills har landet har kunnat använda till sin fördel.
Ja, jag är skeptisk, men den här boken, tillsammans med andra, har bidragit till att debatten om globaliseringen, biståndet och IMF/WB har intensifierats. Så kanske finns det hopp. Castells (sociologsnubbe, vars teori jag testar i min uppsats, f.ö.) menar ju att förändringar kommer utifrån och kanske händer det nångång någonting.
"Kyssa sammet" av Sarah Waters
Jag har en förkärlek för romaner som utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal med kvinnliga huvudpersoner. "Kyssa sammet" är ännu en sådan. Gemensamt med de andra jag har läst är en stark huvudperson, annorlunda relativt tidens ideal som går sin egen väg.
Nancy är ostronflickan från Whitstable som blir himlastormande blixtförälskad i music-hallartisten Kitty Butler. Den kärleken för henne bort från familjen och ostronrestaurangen via en himla massa jobbiga omvägar på upptäcksfärd mot sin egen identitet. Igen den kompromisslösa acceptansen av sin egen sexualitet ställd mot omvärldens fördomar och fördömanden (är de orden släkt förresten?). Hysch-hysch, förstulna kramar, heta blickar, men i största hemlighet. Dock finns en undre värld där acceptansen finns och känslorna inte behöver döljas. Och en överklassvärld jag inte trodde var möjlig, med en människosyn som är plågsamt bekant med njutningen framför allt.
Nancy är sådär jobbigt mänsklig att man inte tycker om alla hennes sidor. Och sen tycker man om henne just för att hon är så mänsklig. Hon gör oväntade saker som jag skäms å hennes vägnar för, desperata saker som gör att jag bara vill sluta läsa för att hon är så hopplös och sen löser sig allt ändå, så att jag blir sur för att hennes dumma beteenden ju lönar sig! I slutändan kan jag ändå inte låta bli att le, för hon tar sina små hämnder och hon är rätt älskvärd.
En lesbisk Jean M Auel är vad Waters får mig att tänka på, vad gud, vad det ångar av den här boken! Men sexandet är en krydda den här boken ändå behövde, även om jag personligen inte gillar Auel that much...
Nancy är ostronflickan från Whitstable som blir himlastormande blixtförälskad i music-hallartisten Kitty Butler. Den kärleken för henne bort från familjen och ostronrestaurangen via en himla massa jobbiga omvägar på upptäcksfärd mot sin egen identitet. Igen den kompromisslösa acceptansen av sin egen sexualitet ställd mot omvärldens fördomar och fördömanden (är de orden släkt förresten?). Hysch-hysch, förstulna kramar, heta blickar, men i största hemlighet. Dock finns en undre värld där acceptansen finns och känslorna inte behöver döljas. Och en överklassvärld jag inte trodde var möjlig, med en människosyn som är plågsamt bekant med njutningen framför allt.
Nancy är sådär jobbigt mänsklig att man inte tycker om alla hennes sidor. Och sen tycker man om henne just för att hon är så mänsklig. Hon gör oväntade saker som jag skäms å hennes vägnar för, desperata saker som gör att jag bara vill sluta läsa för att hon är så hopplös och sen löser sig allt ändå, så att jag blir sur för att hennes dumma beteenden ju lönar sig! I slutändan kan jag ändå inte låta bli att le, för hon tar sina små hämnder och hon är rätt älskvärd.
En lesbisk Jean M Auel är vad Waters får mig att tänka på, vad gud, vad det ångar av den här boken! Men sexandet är en krydda den här boken ändå behövde, även om jag personligen inte gillar Auel that much...
42
Det har mest blivit eget författande den senaste tiden, mellan det att jag jobbar extra mycket på ett jobb, slutar på andra och börjar på ett tredje (lite coolt är det att ha flera jobb :D). Skrivandet handlar förstås om min D-uppsats. Sociologi är lixom läsandet passion och nu på sistone har även uppsatsen fått en släng av passion -äntligen börjar skrivandet släppa! Min ursprunliga tanke tycks hålla och vilken kick är inte det för självförtroendet!
Och jag har på egen hand författat 42 (fyrtiotvå) sidor!
Och ja, det här skriver jag bara för att jag vill tala om det för resten av världen :)
Och jag har på egen hand författat 42 (fyrtiotvå) sidor!
Och ja, det här skriver jag bara för att jag vill tala om det för resten av världen :)
"Ich bin ein Bibliothekar" av Christer Hermansson
Tunn, iofs väl berättad, pyttelite humoristisk, men annars precis lika tråkig som Oliver Cromwell Johansson själv. Inte dåligt tråkig, utan bara...tråkigt tråkig. Säger mig inget, lämnar inget beständigt avtryck i mitt medvetande och jag kommer inte att tipsa någon om den här. Alls.
Visst har den en historia, med en början, en mitt och ett slut. Men jag tittar på boken efteråt och funderar vad Hermansson vill säga sina medmänniskor. Intetsägande är nog ordet. En ironisk betraktelse över bibliotekariekåren,? Eller ett exempel på hur svågerpolitik kan te sig? Men näej, den når inte fram. För få sidor. Eller för långt berättande. Endera.
Eller kanske är den en av de de bästa exemplen på en perfekt tråkig bok. Verkligen perfekt tråkig, faktiskt! Där har vi det: jag har hittat den perfekt tråkiga boken! Tadaa ;)
Visst har den en historia, med en början, en mitt och ett slut. Men jag tittar på boken efteråt och funderar vad Hermansson vill säga sina medmänniskor. Intetsägande är nog ordet. En ironisk betraktelse över bibliotekariekåren,? Eller ett exempel på hur svågerpolitik kan te sig? Men näej, den når inte fram. För få sidor. Eller för långt berättande. Endera.
Eller kanske är den en av de de bästa exemplen på en perfekt tråkig bok. Verkligen perfekt tråkig, faktiskt! Där har vi det: jag har hittat den perfekt tråkiga boken! Tadaa ;)
"Garnethill" av Denise Mina
Tack vare diverse bokbloggar fick jag tag på Minas namn och i sann påskekrim-anda fick Garnethill följa med hem från bibblan (att den sen inte blev läst förrän en bra bit efter påsk är ju irrelevant!)
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
"Hell's Angel. The life and times of Sonny Barger and The Hell's Angels Motorcycle Club" av Ralph "Sonny" Barger
Bargers egen historia om friheten på bågen, uppväxten och Hell's Angels.
Jag har läst en del tidigare OM outlaws, men aldrig något AV en outlaw OM outlaws (inte att förväxla med mc-klubben Outlaws..). Rakt på sak, ärligt och enkelt. Och såklart är det lockande med friheten, känslan av vinden och vidderna från motorcyklen och Barger ger en bra bild av hur en 100%-ig frihetsälskare lever sitt liv.
Det är struligt, med fängelsedomar, droger, brutala slagsmål i Änglarnas namn och konfrontationer med polisen. Men det är oxå vänskap, frihet, fester, musik och kärleken till bågen. Som faktiskt inte nödvändigtvis behöver vara en Harley, men de är tydligen lätta att meka med och eftersom en Ängel tydligen gör allt mek själv, så, ja...
Inget moraliserande, inget försvar av den livsstil han har valt, bara rakt på sak, så här var det. Om Hells Angel's regler, vad som är tillåtet och inte tillåtet, uppförandekoder, att medlemsskap är ett broderskap och hur viktigt det är att stå upp för sin patch och sin klubb. Om sina förhållanden, sina äktenskap, sin kamp mot cancern, filmerna och all uppmärksamhet som Hells Angels fått.
"Born to raise hell" gick i högtalarna när jag plöjde boken och jag insåg att just där var jag så nära den livsstilen jag någonsin skulle komma. Många är kriminella. Många är narkomaner. Och de håller sig på den sida av lagen jag tänkte undvika. Därmed inte sagt att Barger faktiskt är en rätt sympatisk person, emellanåt. Han påminner mig bitvis om pappa.
Men jag nöjer mig med "bara" mc-åka. Och snart mc-köra med ;)
Jag har läst en del tidigare OM outlaws, men aldrig något AV en outlaw OM outlaws (inte att förväxla med mc-klubben Outlaws..). Rakt på sak, ärligt och enkelt. Och såklart är det lockande med friheten, känslan av vinden och vidderna från motorcyklen och Barger ger en bra bild av hur en 100%-ig frihetsälskare lever sitt liv.
Det är struligt, med fängelsedomar, droger, brutala slagsmål i Änglarnas namn och konfrontationer med polisen. Men det är oxå vänskap, frihet, fester, musik och kärleken till bågen. Som faktiskt inte nödvändigtvis behöver vara en Harley, men de är tydligen lätta att meka med och eftersom en Ängel tydligen gör allt mek själv, så, ja...
Inget moraliserande, inget försvar av den livsstil han har valt, bara rakt på sak, så här var det. Om Hells Angel's regler, vad som är tillåtet och inte tillåtet, uppförandekoder, att medlemsskap är ett broderskap och hur viktigt det är att stå upp för sin patch och sin klubb. Om sina förhållanden, sina äktenskap, sin kamp mot cancern, filmerna och all uppmärksamhet som Hells Angels fått.
"Born to raise hell" gick i högtalarna när jag plöjde boken och jag insåg att just där var jag så nära den livsstilen jag någonsin skulle komma. Många är kriminella. Många är narkomaner. Och de håller sig på den sida av lagen jag tänkte undvika. Därmed inte sagt att Barger faktiskt är en rätt sympatisk person, emellanåt. Han påminner mig bitvis om pappa.
Men jag nöjer mig med "bara" mc-åka. Och snart mc-köra med ;)
"Svinalängorna" av Susanna Alakoski
Så har även jag läst Svinalängorna, om Leenas uppväxt i Ystadsområdet Fridhem, i folkmun kallat Svinalängorna; om hennes periodare till föräldrar som "bara dricker för att stå ut med pappa"; om hennes bästisar Åse i lägenheten vägg i vägg och Riitta. Och om hur hon tycks överleva.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
"Ingen ingenstans" av Donna Williams
"Ingen ingenstans" stod utvikt på en hylla i bibblan. Att läsa en självbiografi av en autist känns som det perfekta sättet att lära sig mer om hur hon, som representant för en grupp människor som inte gärna interagerar med den värld som jag befinner mig i, faktiskt ser på den. Och hur det kommer sig att de inte gör det. Så såklart lånade jag ju den :)
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
"The Known World" av Edward P. Jones
The Known World tar oss med till slaveriets amerikanska sydstater (finns det sydstater nån annanstans?) och vill diskutera en av slaveriets konstigaste saker: f.d. slavar som själva köper slavar. (Slaveriet är per definition konstigt, vill jag bara förtydliga, men det här är ännu konstigare).
Henry Townsend köps fri från sin ägare William Robbins av sina föräldrar Augustus och Mildred. Henry är en skicklig hantverkare och har dessutom ett bra förhållande till Robbins, både under sin tid som slav och tiden därefter. Henry är driftig och köper sig en bit land inte långt från Robbins plantage. Han köper sig oxå sin första egna slav och snart har han en egen plantage med ett gäng slavar som arbetar för honom. Han blir snart en förmögen man.
Det här är ett mästerverk!
Hade man kunnat skära i tid, så är det Jones har gjort! Han har med ett vasst verktyg försiktigt plockat en bit av tiden med alla dess trådar framåt och bakåt, alla personligheter, alla släktband, alla geografiska knutpunkter, alla små men viktiga småsaker och omvandlat tidsstycket till text utan att någonting går förlorat! Han får med alla lösa trådar om hur det gick för henne som flyttade dit; vad som hände med de som inte återfanns; vad hon spelade för roll då och varför de två har det förhållandet till varandra nu och hur han kände henne. Ingenting har gått förlorat, inga lösa trådar finns!
Den här boken är som inget annat jag har läst. Att läsa den här boken är inte som att lära känna eller bli presenterade för Caldonia, Henry, Augustus, Mildred, Moses, mfl -det är som att man känner dem, som att man faktiskt vet hur det gick för dem, men att man inte minns det förrän Jones återberättar det för en. Det är framförallt sättet han flätar ihop nutid och framtid som ger det intrycket, just så som åtminstone jag gör när jag tänker tillbaka på något som har hänt: jag minns både vad som hände vid det specifika tillfället, men oxå hur det sen gick med personerna ifråga, så att det flätas ihop till en historia.
Inskrivet i, nej, inpräntat i själva papperet, i ordens trycksvärta, i det stycke av tid man "minns" finns den alltid närvarande frågan om varför en före detta slav själv köper slavar. Samtidigt med fascinationen över den makalöst berättade historien är den närvarande och eftersom Jones har lyft ut 1850-talet till en tid när mycket är annorlunda, så är den närvaron så självklar att jag närmast förundras över att jag aldrig har funderat över frågan tidigare. Varför minns jag inte att det här har hänt; att jag har funderat över det här?
"The Known World" är så här långt Årets Läsupplevelse och den känns väldigt väldigt svårslagen -den här boken MÅSTE läsas. Så att ni oxå får minnas!
Uppd: Läs gärna SvD recension om boken, som fick Pulitzerpriset 2004.
Henry Townsend köps fri från sin ägare William Robbins av sina föräldrar Augustus och Mildred. Henry är en skicklig hantverkare och har dessutom ett bra förhållande till Robbins, både under sin tid som slav och tiden därefter. Henry är driftig och köper sig en bit land inte långt från Robbins plantage. Han köper sig oxå sin första egna slav och snart har han en egen plantage med ett gäng slavar som arbetar för honom. Han blir snart en förmögen man.
Det här är ett mästerverk!
Hade man kunnat skära i tid, så är det Jones har gjort! Han har med ett vasst verktyg försiktigt plockat en bit av tiden med alla dess trådar framåt och bakåt, alla personligheter, alla släktband, alla geografiska knutpunkter, alla små men viktiga småsaker och omvandlat tidsstycket till text utan att någonting går förlorat! Han får med alla lösa trådar om hur det gick för henne som flyttade dit; vad som hände med de som inte återfanns; vad hon spelade för roll då och varför de två har det förhållandet till varandra nu och hur han kände henne. Ingenting har gått förlorat, inga lösa trådar finns!
Den här boken är som inget annat jag har läst. Att läsa den här boken är inte som att lära känna eller bli presenterade för Caldonia, Henry, Augustus, Mildred, Moses, mfl -det är som att man känner dem, som att man faktiskt vet hur det gick för dem, men att man inte minns det förrän Jones återberättar det för en. Det är framförallt sättet han flätar ihop nutid och framtid som ger det intrycket, just så som åtminstone jag gör när jag tänker tillbaka på något som har hänt: jag minns både vad som hände vid det specifika tillfället, men oxå hur det sen gick med personerna ifråga, så att det flätas ihop till en historia.
Inskrivet i, nej, inpräntat i själva papperet, i ordens trycksvärta, i det stycke av tid man "minns" finns den alltid närvarande frågan om varför en före detta slav själv köper slavar. Samtidigt med fascinationen över den makalöst berättade historien är den närvarande och eftersom Jones har lyft ut 1850-talet till en tid när mycket är annorlunda, så är den närvaron så självklar att jag närmast förundras över att jag aldrig har funderat över frågan tidigare. Varför minns jag inte att det här har hänt; att jag har funderat över det här?
"The Known World" är så här långt Årets Läsupplevelse och den känns väldigt väldigt svårslagen -den här boken MÅSTE läsas. Så att ni oxå får minnas!
Uppd: Läs gärna SvD recension om boken, som fick Pulitzerpriset 2004.
"700 dagar i Rosenbad" av Thomas Bodström
Den här lånade jag efter att ha läst bokidiotens recension
Jag sträckläste den. Sträck-skumläste den rättare sagt igår i soffan och jag är lika nöjd som bokidioten. Den här boken ger en känsla av att politiker faktiskt uträttar något när de sitter vid makten och boken förstärker det redan goda intryck jag hade av Bodström. Den är oxå en utmärkt skildring av den svenska byråkratin, hur beslutsfattandet sker på departementen och hur lobbying sker på Europanivå. Och hur fullspäckad en ministervardag är och hur snabbt allting går. Den är oxå en utmärkt samtidsskildring, men framförallt en mycket bra inblick i maktens korridorer och av en målmedveten, stark och tydlig person som gjorde sitt bästa som minister.
Fast det känns lite märkligt att läsa om "Göran", "Paggan", "Maud" när man är van att det står "Göran Persson", "Leif Pagrotsky" och "Maud Olofsson". Att vara på first name-basis med de människorna måste vara häftigt.
Boken är personlig, utan att vara privat. Den handlar om Bodströms tid som minister, visserligen med glimtar i hur det påverkade och förändrade hans privatliv, men utan avslöjanden. Han värnar om sin integritet och vet exakt var gränsen går mellan privat och offentligt i sitt liv. Den är heller inte fylld med långa ideologiska haranger, utan med klara, föredömligt korta avsnitt om bakgrunden till beslut. Föredömligt för att vara socialdemokrat, om man frågar mig?
Den här bör definitivt läsas om man har det minsta intresse av svensk politik och det svenska samhälle! Dessutom är Bodström med råge Sveriges snyggaste minister :)
15 snabba
Hos Malin hittade jag följande lista:
- pocket/inbunden - pocket, för att den är i smidigare format: lätt att ta med sig, lätt att hålla i
- tjock/tunn - tjock!
- översatt/originalspråk - översatt, för det går fortare att läsa.
- svenskt/utländskt - nu är det mest utländskt, men det går i perioder
- Lindgren/Lagerlöf - Lindgren.
- soffan/sängen - soffan, för i sängen somnar jag bara ;)
- kväll/dag - dag, för då hinner man läsa läänge
- deckare/kärlek - kärleksromaner kan lätt bli sliskiga och deckare kan innehålla så mycket, så jag väljer deckare.
- fakta/fiktion - fiktion hemma i soffan, fakta som pendlingsläsning
- lära/njuta - njuta, fast det gör jag när jag lär mig något, så det går hand i hand
- framsida/baksida - baksida, så att man får en känsla för vad boken innehåller. Fast allra helst insida ;)
- låna/köpa - låna, för då kan man läsa hur mycket som helst utan att det kostar en krona (och ja, jag är fattig student ;)
- läsa/lyssna - läsa, för känslan att bläddra och att se orden.
- manlig/kvinnlig - spelar ingen som helst roll, bara boken är bra
- en åt gången/flera på gång - en åt gången. Ja, en pendlingsbok och en "vanlig" bok, då.
"Mitt liv som trött" av Agneta Löfqvist
Den här stod i en hylla på universitetsbibblan en dag när jag bara hade en kvart på mig och var in en snabbsväng. Jag hann inte längre än till den hyllan, utan fastnade i boken. Eftersom mitt lånekort inte funkar där, så gick jag tillbaka nästa dag, tog boken och satte mig och läste. Tiden tog slut, så jag memorerade vilken sida jag slutade på och återvände en tredje dag för att läsa ut den.
Löfqvist är egenföretagare tillsammans med sin man och en sån som fixar saker hela tiden. Hennes liv går i full fart hela tiden: hon är klassförälder, jobbar mycket i företaget, håller adventskalas med avancerade hembakade kakor; har ett välstädat hem, välvädrade kläder, snygg frisyr. Hon har verkligen drömlivet, tycker hon.
Tills det en dag inte går längre. Det börjar som diffusa förkylningssymptom för att urarta fullständigt till en aldrig övergående trötthet. Boken handlar om raset och hennes väg tillbaka.
Och den berörde mig på riktigt på djupet. Hon beskriver på pricken mina känslor, tankar och funderingar och den där förbannade jävla tröttheten som jag hade när jag var som djupast nere i depressionshelvetet, även fast vi har olika diagnoser. Det är svårt att förklara hur mycket det betydde att läsa och känna igen mig, men att läsa den var lite grann som att gå tillbaka i tiden. På ett bra sätt.
Löfqvists bok har mycket att säga om vad som är viktigt i tillvaron och hur vi prioriterar; städa kylskåpet eller sova för att överleva? Köpa halvfabrikat och fokusera på umgänget eller slit ihjäl dig i köket och sen inte orka vara med på middagen? Jag har prioriterat om mycket i mitt liv det senaste året och den här boken väcker ännu fler tankar kring sånt.
Löfqvist är egenföretagare tillsammans med sin man och en sån som fixar saker hela tiden. Hennes liv går i full fart hela tiden: hon är klassförälder, jobbar mycket i företaget, håller adventskalas med avancerade hembakade kakor; har ett välstädat hem, välvädrade kläder, snygg frisyr. Hon har verkligen drömlivet, tycker hon.
Tills det en dag inte går längre. Det börjar som diffusa förkylningssymptom för att urarta fullständigt till en aldrig övergående trötthet. Boken handlar om raset och hennes väg tillbaka.
Och den berörde mig på riktigt på djupet. Hon beskriver på pricken mina känslor, tankar och funderingar och den där förbannade jävla tröttheten som jag hade när jag var som djupast nere i depressionshelvetet, även fast vi har olika diagnoser. Det är svårt att förklara hur mycket det betydde att läsa och känna igen mig, men att läsa den var lite grann som att gå tillbaka i tiden. På ett bra sätt.
Löfqvists bok har mycket att säga om vad som är viktigt i tillvaron och hur vi prioriterar; städa kylskåpet eller sova för att överleva? Köpa halvfabrikat och fokusera på umgänget eller slit ihjäl dig i köket och sen inte orka vara med på middagen? Jag har prioriterat om mycket i mitt liv det senaste året och den här boken väcker ännu fler tankar kring sånt.
"Draken vaknar. Kina år 2000" av Leijonhufvud och Engqvist
Ännu en bok som fyller i luckor i min kunskapskarta. Det moderna Kina har varit en stooor vit fläck. Fram tills nu. Ännu en pendlingsläsningsbok utläst, alltså.
Två svenska journalister baserade i Kina har skrivit en reportagebok om Kina på randen till 2000-talet; hur det kommunistiska jättelandet håller på att förändras och hur man hanterar kapitalismen, miljöproblem, ökad urbanisering och industrialisering och vilka följder det får när människorna ökar sin levnadsstandard.
Vad händer när den västerländska kapitalistiska, individualistiska ekonomin möter diktaturens, konfucianismens och det energiska Kina? Alla konsekvenser får enorma proportioner i denna jättelika folkkoloss; arbetslöshet, miljöproblem, bilismens utbredning, individualismens segertåg över omsorgen över kollektivet; "välfärdsstatens" rasering och folkvandringarna. Och vad händer när kommunistpartiet inte längre kan hålla kapitalismen stången? Finns det något alternativ? Vad händer om det inte gör det?
Författarna ger en underbart komplex bild av ett land med stora skillnader inom landet. Allt är verkligen inte svart eller vitt och drar man upp samhällsfrågorna det gäller till ett lands av Kinas yta, geografi, politik och folkmängd, så blir det riktigt spännande!
Välskrivet, väl underbyggt med fakta (de är inte journalister för inte!) och framförallt väldigt väldigt annorlunda. Detta stängda land som ändå är mer öppet nu än någonsin är så fascinerande. Boken är en reviderad utgåva som kom 1997 med anledning av Kinas övertagande av Hong Kong, så mycket lär ju förstås ha förändrats på de tio åren, men jag tycker ändå den är aktuell. Skön ämnesblandning av ekonomi, statsvetenskap, sociologi, socialantropologi och ekonomi -klockrent faktiskt. Klockren bok öht!
Två svenska journalister baserade i Kina har skrivit en reportagebok om Kina på randen till 2000-talet; hur det kommunistiska jättelandet håller på att förändras och hur man hanterar kapitalismen, miljöproblem, ökad urbanisering och industrialisering och vilka följder det får när människorna ökar sin levnadsstandard.
Vad händer när den västerländska kapitalistiska, individualistiska ekonomin möter diktaturens, konfucianismens och det energiska Kina? Alla konsekvenser får enorma proportioner i denna jättelika folkkoloss; arbetslöshet, miljöproblem, bilismens utbredning, individualismens segertåg över omsorgen över kollektivet; "välfärdsstatens" rasering och folkvandringarna. Och vad händer när kommunistpartiet inte längre kan hålla kapitalismen stången? Finns det något alternativ? Vad händer om det inte gör det?
Författarna ger en underbart komplex bild av ett land med stora skillnader inom landet. Allt är verkligen inte svart eller vitt och drar man upp samhällsfrågorna det gäller till ett lands av Kinas yta, geografi, politik och folkmängd, så blir det riktigt spännande!
Välskrivet, väl underbyggt med fakta (de är inte journalister för inte!) och framförallt väldigt väldigt annorlunda. Detta stängda land som ändå är mer öppet nu än någonsin är så fascinerande. Boken är en reviderad utgåva som kom 1997 med anledning av Kinas övertagande av Hong Kong, så mycket lär ju förstås ha förändrats på de tio åren, men jag tycker ändå den är aktuell. Skön ämnesblandning av ekonomi, statsvetenskap, sociologi, socialantropologi och ekonomi -klockrent faktiskt. Klockren bok öht!
"Fukta din aska" av Ernst Brunner
Den här boken fick jag av min svärmor och Fantastiskhetens syster när jag hade sagt att jag tycker om böcker om Stockholm.
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)