Camillas boklåda

Efter att ha läst, sett och älskat "Timmarna", så har jag haft Cunninghams debutbok i min bokbok länge. Dessvärre är debutboken en blek kopia i jämförelse. Baksidestexten säger

"Bög i en amerikansk småstad på 1970-talet. --- Två årtionden av amerikanske liv speglade genom några få individer, fångade med ett mästerligt språkligt handlag i en fantastisk roman."

Det vi får är en sjuttiotalsbeige berättelse om hur Jonathan och Bobby växer upp och så småningom hamnar i en ovanlig familjekonstellation i ett gammalt ruckel utanför stan. Berättaren växlar mellan bokens olika karaktärer och vi får ta del av olika inifrånperspektiv och resultatet gör mig gruvligt besviken. Cunningham räcker inte till att fånga det ovanliga och unika i att vara bög i en småstad. Han snuddar vid mamma Alices funderingar, men väldigt väldigt försiktigt.  När det gäller den speciella familjekonstellationen lyckas han bättre, men jag är fortfarande inte imponerad.

Familjen är rätt tafatta både när det gäller att uttrycka känslor, men även när det gäller att känna dem. Jag vet inte om det är Cunninghams avsikt att familjen ska vara sådan, eller om det är han själv som inte når in i karaktärerna. Av inifrånperspektivet hade jag väntat mig mig större tydlighet, men karaktärerna är kanske inte så tydliga i sig själva ens en gång. Boken hade vunnit så mycket på om de hade varit det, eller åtminstone om författaren hade varit tydligare med att de är otydliga.

Resultatet är en berättelse som trots sin rätt radikala idé, bara blir en beige långsam betraktelse. Det händer saker hela tiden, men vi får följa dem genom ett slags blasé filter, som att den som betraktar egentligen inte bryr sig om vad som händer med karaktärerna. Och det är så synd, så synd, så synd.

Och de där två årtiondena som skulle speglas genom ett par individer, får jag ingen som helst känsla för! 1970-1990-talen hände det ju massor, men boken känns inte förankrad. Okej att det Woodstock nämns med längtan, men det är i princip det enda. Boken känns som verkligen som ren fiction, vilket gör mig som samhällsvetare gruvsamt besviken.

Möjligen var mina förväntningar högt ställda, men jag hade faktiskt inte kunnat gissa att det var samma författare som till Timmarna.

 "Draken vaknar", som jag hyllade för ett tag sen visade sig i efterhand vara den perfekta bakgrundsläsningen till Lilliehööks bok. Hon ger personliga, insiktsfulla, roliga och väldigt...behagliga funderingar och reflektioner om dagens Kina. Och framförallt hur det är att som västerlänning leva och verka i Kina, med kulturskillnader, -krockar och upptäckter. Med Peking och senare Taiwan som bas, skildrar hon både storstads-Kina och landsbygds-Kina, med skillnader och likheter både jämfört med varandra och med hennes svenska upplevelser. Underbart!

Lilliehöök är journalist och boken känns mycket riktigt som flera überlånga reportage från nån söndags-DN. På det bra sättet då: välskrivet, i precis lagom stora munsbitar, för mycket tankemat för att passa som sovläsning, men för lite tankemat för att vara bra pendlingsläsning. Typisk solskenlat-på-gräsmattan/balkongen-läsning, alltså. Och dessutom i ett behändigt sött format!

Hennes kärlek till landet, kulturen och språket går inte att ta miste på och såklart blir man smittad. Jag vill ha mera Lilliehöök!

Den här blir jag inte riktigt klok på. Claeson vill slå ett slag för hemmamamman och gör verkligen ett ambitiöst försök. Ökad valfrihet, javisst, men till papporna oxå. Den bild hon framställer är en av mammorna som naturligt skapade för att stanna hemma med barnen och en av papporna som (enbart?) jobbandes. Är det inte bättre att kombinera, så att både mamma och pappa jobbar mindre och båda får tid med barnen?

Claeson är påläst och ger en intressant analys över det samhälle som Alva Myrdal hjälpte till att skapa, "det moderlösa samhället". Ett samhälle där staten vårdar och uppfostrar våra barn, där föräldrar ses med misstänksamhet om de inte kommer till vårdcentralen för att väga och mäta sina barn. Modern har lixom byggts bort i välfärds-Sverige.

Hon har flera poänger med sitt resonemang. Barn behöver närvarande föräldrar och det är svårt att vara närvarande om man jobbar, per definition, lixom. Det är inte förenligt med dagens föräldrapolitik att vara så närvarande som barn (och en del, kanske många) föräldrar skulle önska. Dagens samhälle har gjort det möjligt för kvinnan att göra karriär utan att försaka barnafödandet och det har fått konsekvenser för hur familjen ser ut.

Men jag gillar inte hennes lösning på problemet. Jag tror barn behöver fler än en närvarande föräldrar och att jag tror vi behöver familjer som spenderar tid ihop. Och det funkar nog ofta dåligt idag att kombinera med heltidsarbete.