Camillas boklåda

Den här boken fick jag nys av hemma hos ett par vars boksmak är säker. Den har varit en humörfix i flera omgångar: både när den fick följa med hem och sen varje kväll när den lästes.

Jag hyser ett slags hatkärlek uppblandad med en stor portion avsky för "Parfymen". Den är ljuvligt skriven med beskrivningar av lukter, längtan, begär och tillfredsställelse som gör mig knäsvag. Språket är på samma gång lättillgängligt och mångfacetterat, tankeväckande och enkelt, kombinationer som i andra tappningar skulle kunna vara paradoxala, men här flyter samman i en enda underbar helhet.

Huvudpersonen är avskyvärd och underbar på samma gång. Grenouille föds av en fiskrenserska i Paris någon gång under 1700-talet. Han är så oönskad att hans mor försöker dölja den nyfödda där han ligger bland fiskrenset under hennes arbetsbord -ja, han föds direkt där. Han saknar egen lukt, vilket får hans omgivning att tycka att han är skrämmande, även fast de inte kan definiera varför han är så fruktansvärd.

Hans luktfrihet kompenseras av att hans eget luktsinne är avundsvärt distinkt; i myllret av dofterna, stankerna och lukterna på Paris gator kan han urskilja varenda en. Och han glömmer aldrig en doft. Han kategoriserar, katalogiserar och memorerar dem och de blir hans främsta passioner, dofterna. Han går långt för att samla dofter. Riktigt långt. För långt.

Det underbara med Grenouille är att han följer sin passion och att han har sådan talang vad gäller dofter och parfymer; han ger sig inte förrän han blir lärling på ett parfymeri och herregud, vilka underbara beskrivningar vi får av tiden där! Han är så nöjd med att sova i sitt lilla povra krypin bara han får vistas i den himmel av dofter som parfymeriet utgör för honom och det är så underbart att följa den stackars oönskade pojken när han äntligen äntligen når ett av sina delmål!

Det fruktansvärda är oxå att han följer sin passion, för han har verkligen inga skrupler eller gränser när det gäller hur långt han är beredd att gå för att göra en doft till sin. Han fängslas framförallt av människors dofter och det får riktigt otäcka konsekvenser. Han är inte sen att utnyttja sin doftlöshet och sin talang att komponera dofter till sin fördel.

Boken slutar ändå rättvist, även om jag samtidigt inte kan låta bli att sörja att boken tagit slut och att Grenouille inte kommer att komponera fler dofter. Jag fascineras av honom, även fast jag avskyr honom. Och så tycker jag lite lite synd om honom.

Gör hans bekantskap du med!