Camillas boklåda

Jag har en förkärlek för romaner som utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal med kvinnliga huvudpersoner. "Kyssa sammet" är ännu en sådan. Gemensamt med de andra jag har läst är en stark huvudperson, annorlunda relativt tidens ideal som går sin egen väg.

Nancy är ostronflickan från Whitstable som blir himlastormande blixtförälskad i music-hallartisten Kitty Butler. Den kärleken för henne bort från familjen och ostronrestaurangen via en himla massa jobbiga omvägar på upptäcksfärd mot sin egen identitet. Igen den kompromisslösa acceptansen av sin egen sexualitet ställd mot omvärldens fördomar och fördömanden (är de orden släkt förresten?). Hysch-hysch, förstulna kramar, heta blickar, men i största hemlighet. Dock finns en undre värld där acceptansen finns och känslorna inte behöver döljas. Och en överklassvärld jag inte trodde var möjlig, med en människosyn som är plågsamt bekant med njutningen framför allt.

Nancy är sådär jobbigt mänsklig att man inte tycker om alla hennes sidor. Och sen tycker man om henne just för att hon är så mänsklig. Hon gör oväntade saker som jag skäms å hennes vägnar för, desperata saker som gör att jag bara vill sluta läsa för att hon är så hopplös och sen löser sig allt ändå, så att jag blir sur för att hennes dumma beteenden ju lönar sig! I slutändan kan jag ändå inte låta bli att le, för hon tar sina små hämnder och hon är rätt älskvärd.

En lesbisk Jean M Auel är vad Waters får mig att tänka på, vad gud, vad det ångar av den här boken! Men sexandet är en krydda den här boken ändå behövde, även om jag personligen inte gillar Auel that much...