En vecka i skönhetens land
Den här veckan är jag och Fantastiskheten hos mina föräldrar i älskade älskade Norrland. Vi har nästan bara ätit och sovit (ty mina föräldrar är övertygade att svält råder söder om Dalälven...), men jag har hunnit med att visa honom fjäll och hur det lilla samhället ter sig om sommaren när det är vaket.
Och så har jag fyndat. "Karius och Baktus" för 5 kr i hembibblans avdelning för gallrade böcker. Och Stieg Larssons "Män som slår kvinnor" inbunden för 59 (!!) kr på ICA! Jag vet inte än om jag vill äga den boken, eftersom jag inte ens har läst den, men 59 spänn är bara ett för bra pris för att gå förbi.
Mamma bibliotekarien har köpt ny bokhylla och fyndat en mängd nya böcker sen jag var hem i november. Så bokboken har förstås blivit lite fullare med fler tips. Och vi pratar böcker och läsning och om bibliotekens funktion och bara myser. I dag ska vi förbi secondhandaffören och förhoppningsvis frita mera böcker! Många av böckerna som ges till secondhand här, är böcker som jag har letat efter läänge, men inte hittat söderöver.
Det är bra av många skäl att fara hem emellanåt.
Imorgon står fjällvandring på schemat och på lördag påbörjas återfärden söderöver. En vecka går alldeles för fort...
Och så har jag fyndat. "Karius och Baktus" för 5 kr i hembibblans avdelning för gallrade böcker. Och Stieg Larssons "Män som slår kvinnor" inbunden för 59 (!!) kr på ICA! Jag vet inte än om jag vill äga den boken, eftersom jag inte ens har läst den, men 59 spänn är bara ett för bra pris för att gå förbi.
Mamma bibliotekarien har köpt ny bokhylla och fyndat en mängd nya böcker sen jag var hem i november. Så bokboken har förstås blivit lite fullare med fler tips. Och vi pratar böcker och läsning och om bibliotekens funktion och bara myser. I dag ska vi förbi secondhandaffören och förhoppningsvis frita mera böcker! Många av böckerna som ges till secondhand här, är böcker som jag har letat efter läänge, men inte hittat söderöver.
Det är bra av många skäl att fara hem emellanåt.
Imorgon står fjällvandring på schemat och på lördag påbörjas återfärden söderöver. En vecka går alldeles för fort...
"Djävulen bär Prada" av Lauren Weisberger
Jag är inget stort fan av chic-litt, men här ska villigt erkännas att jag föll för allt hypande, reklamande och suckande. Den här boken är faktiskt orsaken till att jag skaffade lånekort på jobborten: den hade tvåhundra reservationer på min vanliga bibbla, men stod bara och väntade i underhållningshyllan på jobbortens bibbla. Så vad gör en stackars lättpåverkad, bokknarkande tös...
Andrea har just slutat college, rest runt i Europa och lyckas få jobb på Runway, modevärldens hetaste tidning, som biträdande assistent till chefredaktören Miranda. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i, men lockas av Mirandas alla kontakter och det faktum att Miranda brukar fixa bra jobb till sina assistenter efter ett år. Och vilket år det blir...
Jag faller som en fura för den här boken. Snabbt går det, både i handlingen och att vända blad. Jag försvinner fullständigt ner i den och avundas Andrea att hon får snygga märkeskläder, skitläckra skor, får knalla omkring i högklackat dagarna i ända, åka hyrbil och dricka take-awaykaffe. Det är något med den världen som är bedövande. Weisberger har jobbat under Anna Wintour, chefredaktör på Vouge, och det är visst tydligt varifrån inspirationen till Miranda kom...vilket man visst vet om man kan något om den där världen. Fast boken känns väldigt autentisk, så det ligger allt nära till hands att inte allt är påhittat.
Men hon har en psykopat till chef, hinner aldrig äta och försummar sina närmaste. Det är inte den världen värd. Jag stör mig på märkesfixeringen, klädfixeringen, över huvudtaget all fixering vid yta. Weisberger lyckas fånga modevärlden i all sin hysteri, vilket gör att jag är inne på min andra genomläsning av boken. För visst fascineras jag av den världen. Och det är tur att den finns i bokform. För jag skulle aldrig palla att leva i den. Orka gå i högklackat en vanlig vardag.
Andrea har just slutat college, rest runt i Europa och lyckas få jobb på Runway, modevärldens hetaste tidning, som biträdande assistent till chefredaktören Miranda. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i, men lockas av Mirandas alla kontakter och det faktum att Miranda brukar fixa bra jobb till sina assistenter efter ett år. Och vilket år det blir...
Jag faller som en fura för den här boken. Snabbt går det, både i handlingen och att vända blad. Jag försvinner fullständigt ner i den och avundas Andrea att hon får snygga märkeskläder, skitläckra skor, får knalla omkring i högklackat dagarna i ända, åka hyrbil och dricka take-awaykaffe. Det är något med den världen som är bedövande. Weisberger har jobbat under Anna Wintour, chefredaktör på Vouge, och det är visst tydligt varifrån inspirationen till Miranda kom...vilket man visst vet om man kan något om den där världen. Fast boken känns väldigt autentisk, så det ligger allt nära till hands att inte allt är påhittat.
Men hon har en psykopat till chef, hinner aldrig äta och försummar sina närmaste. Det är inte den världen värd. Jag stör mig på märkesfixeringen, klädfixeringen, över huvudtaget all fixering vid yta. Weisberger lyckas fånga modevärlden i all sin hysteri, vilket gör att jag är inne på min andra genomläsning av boken. För visst fascineras jag av den världen. Och det är tur att den finns i bokform. För jag skulle aldrig palla att leva i den. Orka gå i högklackat en vanlig vardag.
"Ingen mänska en ö" av Loise Boije av Gennäs
Eftersom jag älskar "Stjärnor utan svindel", så gav jag mig på att läsa om Maja, Christos och farmor. Inte lika "dense" som "Stjärnor utan svindel", men ändå tankeväckande om samhällets konsekvenser för dess invånare. Hon fångar härligt många sociologiskt intressanta aspekter; generationsklyftor, hur samhället tar hand om den åldrande generationen, olikheter mellan invandrare och svenskar och klassresor och vilka konflikter det kan skapa. Och hur det kan vara att ung och bo själv.
Maja läser sociologi (!), bor ensam i en etta och fångar på pricken mina tankar om den självvalda ensamheten:
"För mig var ensamheten något heligt - i alla fall så länge den var självvald. Att vara ensam när man ville det själv. det var att äntligen få vara ifred med den enda människa man verkligen helt kunde slappna av med -sig själv. Det var att få ligga i badet med tända värmeljus och läsa lånade romaner från biblioteket, och tappade man dem i badet så var det inte hela världen - man kunde alltid smyga upp och lämpa in dem i återinkastet när ingen såg på. Det var att koka snabbmakaroner och äta dem med mycket smör och ketchup direkt ur kastullen medan man läste Serieparaden. Det var att gå omkring i pyjamas ända tills klockan tio på kvällen och inte göra ett dyft mer än att låta tankarna vandra och bestämma ens handlingar -en timme över frukost och DN, en timme över ett gammalt fotoalbun bara för att man råkade fästa blicken på det i bokhyllan, en timme till i köket med att göra experimentnegerbollar utan havreflingor eftersom man inte hade några hemma och inte orkade gå ut och köpa och inte hade några pengar i alla fall, en timme med att lägga ansiktsmask av yoghurt enligt ett gammalt recept ur Vecko-Revyn och plocka ögonbrynen och raka benen, två timmar med en gammal långfilmsmatiné med Edvard Persson, två timmar i telefon med olika kursare om allt från litteratur till hjärtkross, en timme med gamla debattartiklar man hade klippt ut men aldrig orkat läsa, en timme med att försöka sy om en gammal klänning, en timme med att bara ligga och glo på fiskarna sedan klänningen hade åkt i papperskorgen eftersom den inte ens dög som skurtrasa. Det var att bestämma själv och äntligen få tid att göra det man aldrig hann göra när någon annan var i närheten. kanske var det bara själva valet - att göra eller inte göra. som kändes så viktigt, och det faktum att det var helt och hållet, fullständigt, ens eget." (1994 s 56)
Boije av Gennäs blandar vardagsfunderingar och djupare filosoferingar på ett sätt som ger plöjläsningen en djupare dimension. Den här kommer att stanna med mig länge.
Maja läser sociologi (!), bor ensam i en etta och fångar på pricken mina tankar om den självvalda ensamheten:
"För mig var ensamheten något heligt - i alla fall så länge den var självvald. Att vara ensam när man ville det själv. det var att äntligen få vara ifred med den enda människa man verkligen helt kunde slappna av med -sig själv. Det var att få ligga i badet med tända värmeljus och läsa lånade romaner från biblioteket, och tappade man dem i badet så var det inte hela världen - man kunde alltid smyga upp och lämpa in dem i återinkastet när ingen såg på. Det var att koka snabbmakaroner och äta dem med mycket smör och ketchup direkt ur kastullen medan man läste Serieparaden. Det var att gå omkring i pyjamas ända tills klockan tio på kvällen och inte göra ett dyft mer än att låta tankarna vandra och bestämma ens handlingar -en timme över frukost och DN, en timme över ett gammalt fotoalbun bara för att man råkade fästa blicken på det i bokhyllan, en timme till i köket med att göra experimentnegerbollar utan havreflingor eftersom man inte hade några hemma och inte orkade gå ut och köpa och inte hade några pengar i alla fall, en timme med att lägga ansiktsmask av yoghurt enligt ett gammalt recept ur Vecko-Revyn och plocka ögonbrynen och raka benen, två timmar med en gammal långfilmsmatiné med Edvard Persson, två timmar i telefon med olika kursare om allt från litteratur till hjärtkross, en timme med gamla debattartiklar man hade klippt ut men aldrig orkat läsa, en timme med att försöka sy om en gammal klänning, en timme med att bara ligga och glo på fiskarna sedan klänningen hade åkt i papperskorgen eftersom den inte ens dög som skurtrasa. Det var att bestämma själv och äntligen få tid att göra det man aldrig hann göra när någon annan var i närheten. kanske var det bara själva valet - att göra eller inte göra. som kändes så viktigt, och det faktum att det var helt och hållet, fullständigt, ens eget." (1994 s 56)
Boije av Gennäs blandar vardagsfunderingar och djupare filosoferingar på ett sätt som ger plöjläsningen en djupare dimension. Den här kommer att stanna med mig länge.
"Stjärnor utan svindel" av Louise Boije av Gennäs
Det här är en av mina favoritböcker. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om konservativa, borgerliga straighta Sophie som möter vänsterradikala lesbiska Kaja och hela hennes värld skakas. Klokt, varmt och innerligt om kärlek, normer, samhällets förväntningar, hur människor utvecklas när de stöts och blöts mot varandra, men framförallt en underbar skildring av en människas kärlek till en annan och hur tjörvigt det blir när föremålet för förälskelsen inte är vad normen föreskriver.
Det är svårt att med beskrivningar göra den här boken rättvisa. Det blir lätt platt och banalt och enkelt och det är raka motsatsen till vad den här boken är. Hittar nya saker att fundera över varje gång jag läser den.
Njutning, bara. LÄS!
Det är svårt att med beskrivningar göra den här boken rättvisa. Det blir lätt platt och banalt och enkelt och det är raka motsatsen till vad den här boken är. Hittar nya saker att fundera över varje gång jag läser den.
Njutning, bara. LÄS!
"Exile" av Denise Mina
Andra delen av Minas Garnethill-trilogi utläst. Ms O'Donnell kämpar på med nytt jobb, att klara livhanken och ett begynnande spritproblem...eller möjlgen eskalerande spritproblem. Hennes äckliga pappa har återvänt och den övriga familjen tror fortfarande inte på att han är så äcklig, vilket gör att hon säger upp kontakten med alla utom en i familjen. Och till råga på allt försvinner en av tjejerna från the shelter där hon jobbar och Maurie dras förstås in i den härvan.
Sprit, blod, knark, misshandlade kvinnor, regn, snö och kyla är det fullt av i den här boken. Hela boken bara dryper av regn, whisky och fuktig vinterkyla och mitt i allt det ska Maurie försöka överleva. Jag har rätt stor tolerans mot socialt elände i deckare, men det här är faktiskt för svart för mig. Jag vill bara låta Maurie bli varm, nykter, utsövd och få ett vettigt jobb. Eller "bara"...
Det figurerar tvåhundra olika personer, vilket gör det hopplöst att skilja på personerna när boken tjänstgör som pendlingsläsning och jag orkar läsa kanske en kvart varje gång. Det blir rörigt och jag förstår faktiskt inte alla turerna i boken. Vilket då antingen kan bero på min trötthet eller Maureens ologiska agerande.
Eländet och rörigheten till trots, så gillar jag den här boken. Jag gillar hur Mina beskriver eländet. Dessutom vill jag ju veta hur det går för Maureen.. kommer hon bli varm, nykter, utsövd och anställd?
Sprit, blod, knark, misshandlade kvinnor, regn, snö och kyla är det fullt av i den här boken. Hela boken bara dryper av regn, whisky och fuktig vinterkyla och mitt i allt det ska Maurie försöka överleva. Jag har rätt stor tolerans mot socialt elände i deckare, men det här är faktiskt för svart för mig. Jag vill bara låta Maurie bli varm, nykter, utsövd och få ett vettigt jobb. Eller "bara"...
Det figurerar tvåhundra olika personer, vilket gör det hopplöst att skilja på personerna när boken tjänstgör som pendlingsläsning och jag orkar läsa kanske en kvart varje gång. Det blir rörigt och jag förstår faktiskt inte alla turerna i boken. Vilket då antingen kan bero på min trötthet eller Maureens ologiska agerande.
Eländet och rörigheten till trots, så gillar jag den här boken. Jag gillar hur Mina beskriver eländet. Dessutom vill jag ju veta hur det går för Maureen.. kommer hon bli varm, nykter, utsövd och anställd?
Nu är jag klar!
Uppsatsen är seminariad, korrigerad och, efter många svordomar åt trilskande skrivare, inlämnad för tryckning! Seminariet gick suveränt! Uppsatsen utgjorde grunden för en riktigt riktigt bra diskussion om bistånd, IMF:s roll i världssamfundet, diskursanalysens användningsområden. My mission accomplished ;) Men gudars skymning vad nervös jag var innan!
Känns konstigt tomt att inte ha något som måste göras efter jobbet. Inga tankar som måste skrivas fram, klargöras eller tänkas om; ingen formalia att fixa till och inget kvar att vara nervös för. Den är färdig. Klar. Over and done with. Betygssatt och oåterkalleligen utpuffad i offentlighetens ljus. Den har ju varit mitt ständiga sällskap i ett års tid nu... Jag saknar den faktiskt lite. Fast mest är det skönt att den är vuxen nu och har flyttat hemifrån.
Bloggen får vackert ligga ouppdaterad ännu lite grann. Tills jag har lugnat ner mig och landat igen. Listan av oomskrivna böcker börjar bli härligt lång :)
So I'll see you when I see you =)
Känns konstigt tomt att inte ha något som måste göras efter jobbet. Inga tankar som måste skrivas fram, klargöras eller tänkas om; ingen formalia att fixa till och inget kvar att vara nervös för. Den är färdig. Klar. Over and done with. Betygssatt och oåterkalleligen utpuffad i offentlighetens ljus. Den har ju varit mitt ständiga sällskap i ett års tid nu... Jag saknar den faktiskt lite. Fast mest är det skönt att den är vuxen nu och har flyttat hemifrån.
Bloggen får vackert ligga ouppdaterad ännu lite grann. Tills jag har lugnat ner mig och landat igen. Listan av oomskrivna böcker börjar bli härligt lång :)
So I'll see you when I see you =)
"Field of blood" av Denise Mina
Det var ett tag sen jag läste ut den här, men varje gång jag tittat på den på skrivbordet och tänkt att jag skulle blogga om den, så har något tagit emot. Fram tills ikväll.
Paddy Meehans högsta önskan är att bli journalist och hon har fått in en fot som typ springpojke (-flicka!) till de RIKTIGA journalisterna, 99% män. En treårig pojke försvinner och hittas senare mördad och på egen risk börjar hon undersöka saken. Och då börjar det hända saker.
För att vara 18 bast är Paddy ovanligt brådmogen. Inte trovärdigt, Mina, även om storyn i övrigt är riktigt fängslande. Liksom Garnethill är det en sån där bok som jag inte kan släppa förrän jag får veta slutet. Men jag irriterar mig över Paddys ungdom inte känns riktigt trovärdig. Hon känns mer 25 än 18. Annars väl varvat mellan hennes privata problem och hennes utredning kring stackars treåringen. Även om mördaren inte är av oväntad karaktär, så gör inramningen av utredningen att nyfikenheten tvingar en att vända sida.
Däremot gillar jag att Paddy inte köper de katolska levnadsreglerna hon fått med sig sedan barnsben utan att tänka själv. Jag har inget emot att folk håller på sig, alltså, bara de har tagit ett självständigt beslut om det. Go Paddy! :)
Insprängd i Paddys historia finns en annan Paddys historia. En sann historia. Hade jag kunnat mer om Skottlands historia hade boken förmodligen fått ännu en dimension, men även den tråden gjorde att boken fick ett oväntat djup.
Mm...mer Mina till mig!
Paddy Meehans högsta önskan är att bli journalist och hon har fått in en fot som typ springpojke (-flicka!) till de RIKTIGA journalisterna, 99% män. En treårig pojke försvinner och hittas senare mördad och på egen risk börjar hon undersöka saken. Och då börjar det hända saker.
För att vara 18 bast är Paddy ovanligt brådmogen. Inte trovärdigt, Mina, även om storyn i övrigt är riktigt fängslande. Liksom Garnethill är det en sån där bok som jag inte kan släppa förrän jag får veta slutet. Men jag irriterar mig över Paddys ungdom inte känns riktigt trovärdig. Hon känns mer 25 än 18. Annars väl varvat mellan hennes privata problem och hennes utredning kring stackars treåringen. Även om mördaren inte är av oväntad karaktär, så gör inramningen av utredningen att nyfikenheten tvingar en att vända sida.
Däremot gillar jag att Paddy inte köper de katolska levnadsreglerna hon fått med sig sedan barnsben utan att tänka själv. Jag har inget emot att folk håller på sig, alltså, bara de har tagit ett självständigt beslut om det. Go Paddy! :)
Insprängd i Paddys historia finns en annan Paddys historia. En sann historia. Hade jag kunnat mer om Skottlands historia hade boken förmodligen fått ännu en dimension, men även den tråden gjorde att boken fick ett oväntat djup.
Mm...mer Mina till mig!