"Garnethill" av Denise Mina
Tack vare diverse bokbloggar fick jag tag på Minas namn och i sann påskekrim-anda fick Garnethill följa med hem från bibblan (att den sen inte blev läst förrän en bra bit efter påsk är ju irrelevant!)
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
Och äntligen en deckare där huvudpersonen inte är polis eller journalist med vana att rota i saker och ting. Eller ännu värre, en privatdeckare med licens att snoka. Inget ont om "vanliga" deckare, jag är bara sjukt less dem.
Maureen O'Donnells älskare blir mördad i hennes hus och hon blir misstänkt, eftersom hon drällde hem stupfull samma kväll som han mördades, men hävdar att hon däckade i sängen och inte såg liket på nedervåningen förrän morgonen efter.
Och stackars Maurie, det här är verkligen sten på börda. Sexuellt utnyttjad av sin far; hon har kollapsat och varit inlagd på psyket en längre tid; hennes övriga familj anklagar henne för att ljuga och inte minnas övergreppen och nu dessutom anklaga henne för mordet, speciellt hennes mamma som är jobbigt alkoholiserad. Tack och lov har hon sin tvillingbror, en tjejkompis (vars namn jag inte kommer ihåg, men som jobbar på ett shelter för misshandlade kvinnor, kör mc och är härligt förbannad!) och whisky.
Den här är egentligen berättelsen om Maurie och blir riktigt deckar-ig först på slutet. Av en massa skäl har jag kunskap om psykiatri, terapi och psyket och jag gillar att Mina använder psyk-miljön för en deckare; att hon portätterar Mauri sådär vanligt kämpande, men ändå med en historia som gör att man under läsningens gång får klart för sig vad hon kämpar med. Men att hon lixom ändå är en vanlig tjej, ömsom skraj, ömsom skitmodig. Jag måste läsa Minas andra böcker, bara för att tillgodo migmera arbetarklass-Glasgow.
Och den här en av få böcker på senare tid som gjort att jag försovit mig, för att jag legat och läst så länge. Herreminskapare, vad jag sprang till bussen!
Kommentarer
Trackback