"Den hemliga historien" av Donna Tartt
Första gången jag gav mig på den här boken var för ett år sen och då på engelska. Då var den för jobbig, med för svårt språk och bara för tung. Förstås var det ju jag som inte mådde tillräckligt bra för att orka läsa boken då, så nu när jag mår bättre gjorde jag om försöket. Vilket var tur, för gud, vilken bladvändare!
Det är dessutom tur att jag har en sambo som säger åt mig att ser till att jag stoppar i mig något att äta när han tror att jag börjar bli blodsockergrinig ;)
Fascineras över att nyfikenheten på hur det går blir kvar, trots att man vet hur det går. Fast man ändå inte vet. En bok man inte kan skumma, fast man vill forcera framåt bland orden för att komma vidare vidare, så att upplösningen nångång närmar sig. Det tunga tjocka språket suger vänligt fast en, så att man verkligen hinner njuta sig igenom hela historien, trots att den är så mörk.
Det enda jag störde mig på var allt rökande, knarkande och whiskydrickande. I tid och otid! Visserligen krävdes ångestdämpare oxå i tid och otid, men lilla präktiga Camillan inuti mig står med händerna på höften och skakar förebrående på huvudet: "det är dumt att röka! Och knarka". Då blänger jag på henne lite och fortsätter läsa.
Jag gillar komplexiteten hos bokens karaktärer, en massiv mängd gråskalor inom var och en. Underbar soppa av udda individer som visar variationen av mörka sidor som finns hos människan. Och ljusa med för den delen. Fast mest mörka. Jag blir ofta illa berörd av böcker där människors mörka sidor är framträdande, men det här är inte en sån. I den här ramas det mörka in i en mångfald andra, lite ljusare, facetter av den mänskliga tillvaron, så även om det mörka är mörkt, så är det inte illavarslande mörkt. Vilket det verkligen borde vara, eftersom de unga vännerna har gjort det allra mest förbjudna. Dessutom mörkar de att de har gjort det!
Kanske är det det goda berättandet som lättar upp färgerna; som gör att jag minns historien med värme. Och Julians arbetsrum -pax för ett sånt när (harkel, OM) jag blir lärare@uni!
Ett college i min favvodel av Amerika, en excentrisk och underbar lärare och studier i klassiska språk gör oxå sitt till för att lätta upp färgerna. Tartt har valt miljö med omsorg!
("Julian" får mig att tänka på Fem-böckerna. Jag var alltid lite kär i Julian. Hmm..DET kanske oxå påverkar att jag gillar den här boken -Julian blev nog lärare när han växte upp ;) )
Det är dessutom tur att jag har en sambo som säger åt mig att ser till att jag stoppar i mig något att äta när han tror att jag börjar bli blodsockergrinig ;)
Fascineras över att nyfikenheten på hur det går blir kvar, trots att man vet hur det går. Fast man ändå inte vet. En bok man inte kan skumma, fast man vill forcera framåt bland orden för att komma vidare vidare, så att upplösningen nångång närmar sig. Det tunga tjocka språket suger vänligt fast en, så att man verkligen hinner njuta sig igenom hela historien, trots att den är så mörk.
Det enda jag störde mig på var allt rökande, knarkande och whiskydrickande. I tid och otid! Visserligen krävdes ångestdämpare oxå i tid och otid, men lilla präktiga Camillan inuti mig står med händerna på höften och skakar förebrående på huvudet: "det är dumt att röka! Och knarka". Då blänger jag på henne lite och fortsätter läsa.
Jag gillar komplexiteten hos bokens karaktärer, en massiv mängd gråskalor inom var och en. Underbar soppa av udda individer som visar variationen av mörka sidor som finns hos människan. Och ljusa med för den delen. Fast mest mörka. Jag blir ofta illa berörd av böcker där människors mörka sidor är framträdande, men det här är inte en sån. I den här ramas det mörka in i en mångfald andra, lite ljusare, facetter av den mänskliga tillvaron, så även om det mörka är mörkt, så är det inte illavarslande mörkt. Vilket det verkligen borde vara, eftersom de unga vännerna har gjort det allra mest förbjudna. Dessutom mörkar de att de har gjort det!
Kanske är det det goda berättandet som lättar upp färgerna; som gör att jag minns historien med värme. Och Julians arbetsrum -pax för ett sånt när (harkel, OM) jag blir lärare@uni!
Ett college i min favvodel av Amerika, en excentrisk och underbar lärare och studier i klassiska språk gör oxå sitt till för att lätta upp färgerna. Tartt har valt miljö med omsorg!
("Julian" får mig att tänka på Fem-böckerna. Jag var alltid lite kär i Julian. Hmm..DET kanske oxå påverkar att jag gillar den här boken -Julian blev nog lärare när han växte upp ;) )
Kommentarer
Postat av: Johanna/Bokidioten
det här är en av mina klara favoritböcker. Har nog läst den fem gånger vid det här laget. Jag är glad att du tyckte om den! Precis som du uppskattar jag karaktärernas komplexitet och miljöskildringarna. Jag önskar att översättaren varit lite mer nogrann - det kryllar av små översättningsmissar när översättaren inte har förstått kontexten. Men stämningen återges ju fint.
Trackback