"Svinalängorna" av Susanna Alakoski
Så har även jag läst Svinalängorna, om Leenas uppväxt i Ystadsområdet Fridhem, i folkmun kallat Svinalängorna; om hennes periodare till föräldrar som "bara dricker för att stå ut med pappa"; om hennes bästisar Åse i lägenheten vägg i vägg och Riitta. Och om hur hon tycks överleva.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
I Svinalängorna bor låginkomsttagare som jobbar på fabriken. Och så festar dem. För att lätta upp vardagen lite, för att stå ut. Och för att de inte kan stå emot.
Leena hatar festerna. Hon hatar sina fulla grannar, hon hatar när pappa slår mamma och hon hatar att sova hemma när en period är igång. Kärleksfullt tar hon tar hand om hunden Terrie; hon sover hos Åse och de sjunger i gungorna och hon flyr bort i simhallen.
Det här är en bok som jag aldrig kommer att läsa om. Den fasansfulla blandningen av ett barns kärleksförklaringar till sina föräldrar och föräldrarnas fullständiga ignorans mot allt annat än ruset som inträder när begäret efter spriten blir oemotståndligt vill jag inte läsa igen. Det är vansinnigt välskrivet och jag vill gråta och slå ihjäl någon omvartannat; krama Leena och skydda henne från hennes föräldrar och ta henne långt långt bort från Svinalängorna. Mellan tårarna ler jag för att Åse och Leena så fint skyddar varandra mot sina fulla föräldrar och för att Magistern är så fin. Och sen gråter jag inombords igen för att ingen ser.
Det här var definitivt ingen bok för mig. Även om den med ordval och meningsbyggnad precis fångar ett barns betraktelser av sin omvärld och sina konstiga föräldrar. Det är vackert och fruktansvärt och trovärdigt samtidigt och det är bara för mycket. De dåliga bitarna är så bra beskrivna och är en sån stark upplevelse att jag bara mår illa. Och de bra bitarna förstås lika välskrivna och de balanserar de dåliga, så att allt bara blir beklämmande.
"Svinalängorna" är en bra bok. En läsupplevelse. Välskriven, genuin och förmodligen sann för en del barn i vissa områden i vårt land. Och just därför ingenting för mig.
Kommentarer
Trackback