Camillas boklåda

Den här stod i en hylla på universitetsbibblan en dag när jag bara hade en kvart på mig och var in en snabbsväng. Jag hann inte längre än till den hyllan, utan fastnade i boken. Eftersom mitt lånekort inte funkar där, så gick jag tillbaka nästa dag, tog boken och satte mig och läste. Tiden tog slut, så jag memorerade vilken sida jag slutade på och återvände en tredje dag för att läsa ut den.

Löfqvist är egenföretagare tillsammans med sin man och en sån som fixar saker hela tiden. Hennes liv går i full fart hela tiden: hon är klassförälder, jobbar mycket i företaget, håller adventskalas med avancerade hembakade kakor; har ett välstädat hem, välvädrade kläder, snygg frisyr. Hon har verkligen drömlivet, tycker hon.

Tills det en dag inte går längre. Det börjar som diffusa förkylningssymptom för att urarta fullständigt till en aldrig övergående trötthet. Boken handlar om raset och hennes väg tillbaka.

Och den berörde mig på riktigt på djupet. Hon beskriver på pricken mina känslor, tankar och funderingar och den där förbannade jävla tröttheten som jag hade när jag var som djupast nere i depressionshelvetet, även fast vi har olika diagnoser. Det är svårt att förklara hur mycket det betydde att läsa och känna igen mig, men att läsa den var lite grann som att gå tillbaka i tiden. På ett bra sätt.

Löfqvists bok har mycket att säga om vad som är viktigt i tillvaron och hur vi prioriterar; städa kylskåpet eller sova för att överleva? Köpa halvfabrikat och fokusera på umgänget eller slit ihjäl dig i köket och sen inte orka vara med på middagen? Jag har prioriterat om mycket i mitt liv det senaste året och den här boken väcker ännu fler tankar kring sånt.