Camillas boklåda

Om att jobba på det amerikanska postverket skriver Bukowski rakt på sak och rätt ilsket i "Postverket". Han super nätterna igenom och kommer i princip jämt bakfull till jobbet på postverket. Jävliga arbetsledare, jävliga rutter och jävliga arbetstider. Han hamnar på postverket av ett misstag, men blir kvar där länge länge. Han hamnar på olika rutter och olika avdelningar, utan att han inte riktigt vet hur. Det bara händer. Han bara lever och så händer saker.

Först super han tillsammans med en tjej, men det tar slut. Sen träffar han en puma till och gifter sig med henne. Hon råkar vara superrik och tillika oerhört bortskämd. För att inte nämna hur kåt hon är: Bukowskis alter ego i boken tycker det är skitjobbigt att vakna upp av att hon vill ha sex när han behöver sova efter att ha jobbat natt. Hon vill JÄMT! Han tar en paus från postverksslitet för att spela på hästar. Det går bra, han tjänar pengar och käkar gott och super gott.

Om att vara på samhällets botten handlar den här boken. Inget knussel, inga ambitiösa författarambitioner, bara rakt på sak: så här var det. Man får ett intryck av att Bukowski skrev boken med whiskeyflaskan ståendes vid skrivmaskinen och cigarretten hängandes i ena mungipan, lixom för att se om det gick att skriva en bok. Och det gjorde det.

Den här boken kan man inte skriva nåt poetiskt om. Den förtjänar att beskrivas rakt på sak, utan inlindande. Den är inte skitbra, men inte skitdålig. Välskriven, men inte på konventionellt vis. Rakt på sak, direkt, ärlig. Skitigt ärlig, sådär som man kan vara när det handlar om att jobba, äta, knulla, supa och sova.

^{Bild: Lindelöws Bokförlag,}