"Ett hem vid världens ände" av Michael Cunningham
Efter att ha läst, sett och älskat "Timmarna", så har jag haft Cunninghams debutbok i min bokbok länge. Dessvärre är debutboken en blek kopia i jämförelse. Baksidestexten säger
"Bög i en amerikansk småstad på 1970-talet. --- Två årtionden av amerikanske liv speglade genom några få individer, fångade med ett mästerligt språkligt handlag i en fantastisk roman."
Det vi får är en sjuttiotalsbeige berättelse om hur Jonathan och Bobby växer upp och så småningom hamnar i en ovanlig familjekonstellation i ett gammalt ruckel utanför stan. Berättaren växlar mellan bokens olika karaktärer och vi får ta del av olika inifrånperspektiv och resultatet gör mig gruvligt besviken. Cunningham räcker inte till att fånga det ovanliga och unika i att vara bög i en småstad. Han snuddar vid mamma Alices funderingar, men väldigt väldigt försiktigt. När det gäller den speciella familjekonstellationen lyckas han bättre, men jag är fortfarande inte imponerad.
Familjen är rätt tafatta både när det gäller att uttrycka känslor, men även när det gäller att känna dem. Jag vet inte om det är Cunninghams avsikt att familjen ska vara sådan, eller om det är han själv som inte når in i karaktärerna. Av inifrånperspektivet hade jag väntat mig mig större tydlighet, men karaktärerna är kanske inte så tydliga i sig själva ens en gång. Boken hade vunnit så mycket på om de hade varit det, eller åtminstone om författaren hade varit tydligare med att de är otydliga.
Resultatet är en berättelse som trots sin rätt radikala idé, bara blir en beige långsam betraktelse. Det händer saker hela tiden, men vi får följa dem genom ett slags blasé filter, som att den som betraktar egentligen inte bryr sig om vad som händer med karaktärerna. Och det är så synd, så synd, så synd.
Och de där två årtiondena som skulle speglas genom ett par individer, får jag ingen som helst känsla för! 1970-1990-talen hände det ju massor, men boken känns inte förankrad. Okej att det Woodstock nämns med längtan, men det är i princip det enda. Boken känns som verkligen som ren fiction, vilket gör mig som samhällsvetare gruvsamt besviken.
Möjligen var mina förväntningar högt ställda, men jag hade faktiskt inte kunnat gissa att det var samma författare som till Timmarna.