"Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här boken, så att det framkommer hur magisk den är och hur förälskad jag är i den! Det här är en sådan bok vars fantastiskhet jag inte vill förstöra genom att läsa något annat av Gavalda, för att magin kring karaktärerna ska förbli intakt. Jag vill inte veta att hon har diktat fram andra karaktärer i andra sammanhang. De här fyra ska få leva i fred.
Fyra karaktärer kommer, av olika anledningar, att bo i en stor våning i Paris. Philibert bebor den åt sina släktingar, medan en arvstvist utreds (om just vem som ska få äga våningen). Han har en inneboende, Franck, en kock som endast arbetar och hälsar på sin gamla mormor och har dåligt samvete för att han inte hälsar på henne tillräckligt ofta. Och så Camille. Utbrända Camille som först bor i en utkyld vindskammare och försörjer sig som städerska, men som av barmhärtige Philibert blir nedburen till våningen och värmen när hon försöker överleva influensan. Och sen kommer Franks mormor dit.
Och boken går ut på att de lever tillsammans; kryper ur sina skal och börjar lära känna varandra; skava sina personligheter mot varandra; hantera utbrotten, vänligheten, förtroendena som skaven innebär. Ett tag in i boken så väcks nyfikenheten kring varje person. Varför är Franck så ohövlig? Varför är Camille egentligen utbränd? Och hur ska det gå när de allihop är så olika och ska försöka samsas i den där våningen? Vem är egentligen Philibert med sina stora historiekunskaper?
Den här boken läser man för att lära känna personerna. För att man vill tillbringa mer tid tillsammans med dem och se hur de utvecklas; för att man vill gå omkring i våningen och utforska alla gamla rummen, för att man så innerligt önskar att man kunde smaka Francks mat och för att de är så älskvärda allihopa. De är så mänskliga, så söta och gör såna underbara, älskvärda saker. Tillsammans och var för sig.
Samtidigt ville jag inte läsa vidare, för oundvikligen kommer den ju att ta slut. Och då är ju umgänget också till ända. Vilket då faktiskt var nästan det värsta som skulle kunna hända. Men nyfikenheten vann och jag läste vidare. Och blev irriterad, förälskad, förbannad, sorgsen och till slut väldigt väldigt lycklig av den här boken. Och lite besviken för att de inte finns på riktigt :(
Fyra karaktärer kommer, av olika anledningar, att bo i en stor våning i Paris. Philibert bebor den åt sina släktingar, medan en arvstvist utreds (om just vem som ska få äga våningen). Han har en inneboende, Franck, en kock som endast arbetar och hälsar på sin gamla mormor och har dåligt samvete för att han inte hälsar på henne tillräckligt ofta. Och så Camille. Utbrända Camille som först bor i en utkyld vindskammare och försörjer sig som städerska, men som av barmhärtige Philibert blir nedburen till våningen och värmen när hon försöker överleva influensan. Och sen kommer Franks mormor dit.
Och boken går ut på att de lever tillsammans; kryper ur sina skal och börjar lära känna varandra; skava sina personligheter mot varandra; hantera utbrotten, vänligheten, förtroendena som skaven innebär. Ett tag in i boken så väcks nyfikenheten kring varje person. Varför är Franck så ohövlig? Varför är Camille egentligen utbränd? Och hur ska det gå när de allihop är så olika och ska försöka samsas i den där våningen? Vem är egentligen Philibert med sina stora historiekunskaper?
Den här boken läser man för att lära känna personerna. För att man vill tillbringa mer tid tillsammans med dem och se hur de utvecklas; för att man vill gå omkring i våningen och utforska alla gamla rummen, för att man så innerligt önskar att man kunde smaka Francks mat och för att de är så älskvärda allihopa. De är så mänskliga, så söta och gör såna underbara, älskvärda saker. Tillsammans och var för sig.
Samtidigt ville jag inte läsa vidare, för oundvikligen kommer den ju att ta slut. Och då är ju umgänget också till ända. Vilket då faktiskt var nästan det värsta som skulle kunna hända. Men nyfikenheten vann och jag läste vidare. Och blev irriterad, förälskad, förbannad, sorgsen och till slut väldigt väldigt lycklig av den här boken. Och lite besviken för att de inte finns på riktigt :(
Kommentarer
Trackback