"Ingen ingenstans" av Donna Williams
"Ingen ingenstans" stod utvikt på en hylla i bibblan. Att läsa en självbiografi av en autist känns som det perfekta sättet att lära sig mer om hur hon, som representant för en grupp människor som inte gärna interagerar med den värld som jag befinner mig i, faktiskt ser på den. Och hur det kommer sig att de inte gör det. Så såklart lånade jag ju den :)
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
Williams tror att autism uppstår när någon länk mellan känslolivet och hjärnan inte riktigt funkar, eller saknas helt. Autister skapar en egen värld inuti sig själva, en värld som de förstår och är trygga i, till skillnaden från "'världen'" som Williams benämner den värld som icke-autister med större trygghet befinner sig i. Williams liknar den värld autisterna skapar med det högsta stadiet i meditation, vilket jag tycker är en fantastisk liknelse.
Det här är en bok om att övervinna den skräck som känslor och en okänd otrygg och ständigt närvarande omvärld inger och om att hantera den ångest som skapas när andra människor genom skrik, tvång och slag tvingar henne att befinna sig i "världen". Och vilken tortyr det måste vara.
Det här är oxå en bok om ett misshandlat och missförstått barn och de strategier hon använder sig av för att överleva i en värld som hon inte förstår. För överlever gör hon. Hon skapar Willie och Carol, roller som får skydda Donna. Willie är den aggressive, Carol den charmiga.
En personlighet, ett jag, skapas i relation med omvärlden och andra människor, har mina beteendevetenskapliga kurser lärt mig. Och förstår man inte sin omvärld och därmed inte är så himla förtjust i att befinna sig i den, utan hellre befinna sig i en trygg inre värld, så är det inte så konstigt att jaget inte utvecklas. Donna skrev t.ex. uppsatser om sina upplevelser, där hon beskrev sig som "du". Hon hade inget jag och framlevde dessutom dagarna som en "du", någon man ser på distans. Fascinerande tanke att man utan ett utvecklat jag ändå kan betrakta sig själv och andra. Att då tvingas leva i en värld där alla tycks ta just jaget för givet måste vara förvirrande och riktigt riktigt konstigt.
(Måste läsa mer om autism och jag-utveckling känner jag. Vad är en människa egentlgen? Finns det en "Camilla-kärna", en oförstörbar Camilla som sveps in i sin personlighet för att kunna interagera med, reflektera över, sin omvärld? Vad är det annars som tittar ut i världen om inte jaget är utvecklat?)
Interaktion med omvärlden tycks ändå krävas och det i sin tur kräver någon sorts interaktionsverktyg, personlighetsroller, varför Willie och Carol skapas. Alltså var lilla Donna längst längst där inne i riktiga Donnas kropp och skickade ut sina roller för att hon var alldels för skräckslagen för att själv kika ut. Vilken överlevare!
Att para ihop saker, att skapa mönster, att hoppa och upprepning av dessa sysslor är sätt att genom föremål och rörelser skapa sig en bild och en kognitiv (till skillnad från känslomässig) förståelse av relationer, kontinuitet, frihet och att höra samman, företeelser som autister inte greppar. Det skapar dessutom ett hopp om att även de en gång ska nå dit. Allt enligt Williams.
Williams' bok är ett fascinerande porträtt av en tjej med ett oerhört mod och okuvlig livsvilja. Hon funderar aldrig på att ta livet av sig, vilket nog jag faktiskt skulle ha gjort. Hon gör dessutom autisters beteenden förklarliga och faktiskt självklara. Ett så viktigt bidrag till hur vi kan förstå människor som är annorlunda än oss. Eller vi annorlunda dem.
Hon drivs att försöka förstå vem och vad hon är och hamnar på universitetet. Hon läser bland annat sociologi och psykologi och boken är verkligen ett sätt både för henne och för läsaren att försöka förstå.
Men fy fan för folk som misshandlar! "Det skjuts för lite..." som hemvärnsfolk jag känner skulle ha uttryckt sig! Och fy fan för okunniga, oförstående personer som använder sina fördomar som riktlinjer i interaktion med andra människor!
Läs den här boken och bli ödmjuk, fundersam över livets stora frågor och väldigt väldigt förbannad!
Updat: Nyfikenheten och jag googlade lite och hittade Donna Williams hemsida
Kommentarer
Postat av: Malwa
Ja, den här boken står i min bokhylla och jag har läst den ett antal gånger (och lånat ut den till flera vänner) och den griper mig varje gång.
Tack för länken till hemsidan - ska genast kolla in den!
Trackback