"Fukta din aska" av Ernst Brunner
Den här boken fick jag av min svärmor och Fantastiskhetens syster när jag hade sagt att jag tycker om böcker om Stockholm.
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)
Och visst är Stockholm central. Som levande kuliss som ständigt gör sig påmind och tränger sig in bland människokaraktärerna på ett sätt som...inte går att undgå. Och heller inte skulle kunna göras annorlunda.
Men mest är det här förstås en bok om en man som jag har ett mycket speciellt förhållande till (vilket givarna inte visste). Jag visste egentligen ingenting om honom som person, eller Ulla Winblad eller Lovisa, men jag sjöng Bellman i duschen innan jag pratade engelska. Vi ägnade en hel termin på mellanstadiet till att sätta upp ett skådelspel på 1700-talstema till sommaravslutningen och förstås var Bellman central. Jag älskade alla drama- och musiklektioner!
Efter 484 sidor vet jag desto mer. Och den är paradoxalt gripande. Bellman har för mig varit, som i boken, frikostig och generös, men oxå rik, ren, leende och frisk. Inte bröstsjuk, ständigt klösandes efter lopporna, giktdrabbad, stjälandes mat eller utfattig. Min Bellman är klädd i vit kråsskjorta, gula knäbyxor och skor med tofs, leende sjungande med citrinan i hand nånstans på en sommaräng. Inte hukandes i snålblåsten i Lovias egenhändigt hemsydda långa stjäl-kappa, med fack där han stoppa maten som han stjäl på de fester där han uppträder. Framförallt är han en man jag önskade fick (vad jag menar är) vederbörlig uppskattning för sin talang.
Stackars sate.
Det här är en tegelsten i den trögflytande, icke-brådskande bemärkelsen. Det här är ingen bok man skyndar sig igenom. Den ska man njuta-le-nicka-igenkännande-bli-arg -och-förbannad sig igenom. Läsa långsamt och verkligen leva livet genom Bellmans ögon. Jag började på julafton och slutade igår. Och jag är glad att jag har gjort det och nu är jag nog mätt. För alltid på den här boken, tror jag.
Åsså ska man sjunga med i vistexterna som så lägligt ligger instuckna på sidor där jag nästan blir tårögd för att det ofta är så paradoxalt: fattig i livet och rik i konsten så tydligt porträtterat. :)
Kommentarer
Trackback