Camillas boklåda

_{Bild: megastore.se}

Alltså, jag vet inte riktigt hur jag ska karaktärisera den här boken. McCourt (som även skrivit Angela's Ashes och 'Tis ) berättar här om sina 30 år som lärare i New Yorks high schools. Historier om elever varvas med redogörelser för hans misslyckade äktenskap, hans känsla av underlägsenhet och dåliga litterära kunskaper. Och förstås hans tankar om vad undervisning är och hur man överlever i ett klassrum. Sedd som korta historier eller ögonblicksbilder är boken välskriven, precis som hans tidigare böcker och humorn är också densamma. Jag tror den är tänkt som en slags avslutning, där han sammanfattar vart han har kommit i livet.

Problemet är bara att jag fortfarande inte vet om han har kommit nånstans. Och boken är slut!

I Harper Perennialutgåvan finns längst bak en intervju med McCourt, där han medger att den här boken är skriven "after I was a bigshot, bestselling author". Han säger oxå att boken inte var lika lättskriven som de tidigare och att det var en större urvalsprocess. Och det märks. Jag hittar ingen riktig röd tråd och det är svårt att komma in i läsningen, för jag funderar hela tiden vart handlingen ska ta vägen. Det märks såklart att det är ett urval, men jag funderar hur urvalet gjorts: vilken är ramen tänkt att vara, hur ska de små historierna bindas ihop. Vad är det som knyter ihop alltihopat?

Fast visst, kanske ligger en poäng i det förvirrade, för unge McCourt känns lite förvirrad själv i sin lärargärning. Och faktiskt lite grann i livet, med. Eller så ger boken det intrycket för att den är förvirrad till sitt upplägg...ja, förvirrad är i varje fall nyckelordet.

Jag älskade Angelas ashes och 'Tis, så mina förväntningar var förstås ställda därefter. Jag älskar välskrivna, välberättade historier, men den här gången blev jag gruveligt besviken, faktiskt. Det var länge sen jag läste en så välskriven bok som inte känts väl genomtänkt. Och det är så synd: efter 'Tis var jag så nyfiken på vart han tog vägen i livet och vad han gjorde av sin vistelse i Amerika och en tredje bok är ju jordens chans att ge mig svar på de frågorna. Och jo, svar har jag väl i och för sig fått, men boken lämnar en fadd smak efter sig. Och en tomhet. Jag hade väntat mig en lika rik och mättande läsupplevelse som hans två tidigare böcker, men tji fick jag. Varför tycker så många om den här boken?